684014289472 Ragnar Sigurdsen Lodbrok
Sveakung, Sagokung. Blev högst 75 år.
| Född: | 770 | |
|---|
| Ragnar Lodbroks saga: | 1) | Ragnar Lodbroks saga.
SIGURD RING hette en mäktig sagokung 1 Nordanlanden. Han hade en son, som bar namnet Ragnar.
Tidigt blev denne mäkta stor och stark, så att han redan vid femton års ålder for omkring med manskap och härskepp. Han var fager till utseendet. God och klok var han ock samt en så väldig viking, att hans like knappast fanns.
Ragnar får Tora till äkta.
På den tiden styrde i Götaland en mäktig herre, som hade en dotter vid namn Tora. Hon var den vänaste bland kvinnor. En gång hade fadern givit henne en lindorm, som var så liten, att den fick plats i en ask. Men det dröjde ej länge, förrän ormen växte så mycket, att han icke rymdes ens i kammaren utan låg i en ring runtom jungfruburen. Han var så ond, att ingen annan än den som gav honom mat tordes gå till honom. Och så glupsk var han, att han åt
upp en oxe i målet.
Toras fader ville därför gärna bli av med honom och lovade fördenskull att giva sin dotter som maka åt den man, vilken han än månde vara, som dräpte ormen.
Då Ragnar fick höra detta, lät han göra sig en dräkt av ludna skinn, som han kokat i beck och därefter dragit i sand. Klädd i denna, gick han tidigt en morgon till jungfruburen, angrep ormen och stötte sitt spjut i den två gånger, så att den dog. För denna bragd blev han berömd över hela Norden. Av den underliga klädnaden fick han tillnamnet Lodbrok, vilket betyder luden byxa.
Som belöning erhöll Ragnar Tora till maka.
Ragnars andra giftermål.
Efter en tid dog Tora. Ragnar trivdes då ej längre hemma utan drog omkring i ständiga härfärder. Varhelst han stred, vann han seger och rikt byte. En gång kom han till ett torp.
som låg på Norges södra kust och hette Spangarhed. Där sände han sina tjänare i land för att baka bröd. Då de om kvällen kommo tillbaka till skeppet, var brödet, som de bakat, vidbränt. Förvånad frågade Ragnar, hur det kom sig. De sade, att i torpet bodde en så fager och vän mö, att de ej kunnat taga sina ögon från henne, och därför hade de försummat brödet. Hennes namn var Kraka.
Konungen skickade då bud i land med den befallningen, att ungmön skulle följande morgon infinna sig hos honom. Hon skulle varken vara klädd eller oklädd, varken mätt eller fastande, varken ensam eller följd av någon människa. Kraka åtlydde befallningen på följande sätt: hon svepte in sig i ett fisknät, varöver hon lät sitt långa, sköna hår falla, därpå förtärde hon blott en lök och gick sedan, åtföljd av en hund, till Ragnar.
Ragnar tyckte, att Kraka var lika fager, som Tora hade varit. Därför ville han skänka torparflickan Toras guldsömmade kjortel. Men hon sade: Det anstår mig icke att gå i granna kläder, medan jag bor där borta i torpet. Men om du icke är ombytlig av dig, må du sända efter mig framdeles. Så skildes Kraka och Ragnar den gången.
Följande sommar lade Ragnar åter till vid Spangarhed och sände efter henne. Nu blev det överenskommet, att hon skulle bliva hans drottning. Hon var honom sedan ständigt trofast och blev moder till fyra söner: Ivar, som kallades Benlös, Björn, som erhöll namnet Järnsida, Vitsärk samt Sigurd, som benämndes Orm-i-Öga.
Kraka omtalade sedan för Ragnar, att hon var dotter till en frejdad hjälte, och att hennes rätta namn var Aslög. Hennes fader hade blivit dödad genom svek. Hon hade då fått till fosterfader Heimer, som dolt henne i en stor harpa och fört henne till Norges kust. När Helmers, berättade
hon, kom med mig till Spangarhed, bad han att få låna hus över natten. Han fick löfte därom. Torparhustrun fick emellertid syn på en guldring, som lyste fram under hans trasiga klädnad. Och då hon strax därefter märkte, att en frans av något dyrbart tyg stack ut ur harpan, övertalade hon sin man att döda Heimer. Därefter slogo de sönder harpan och funno däri den lilla flickan. De behöllo mig hos sig och kallade mig Kraka. Sedan jag växt upp, vaktade jag deras getter.
Ragnars sista härfärd och död.
Ragnars söner foro vida omkring i härnad och vunno därunder seger och byte. Därför prisades de ock högt i sång och saga. Dá vaknade hos Ragnar hågen att på gamla dagar utföra en bragd, som ej skulle stå tillbaka för sönernas storverk. Han föresatte sig att underlägga sig England med endast två stora skepp. Aslög bad honom hellre utrusta flera små fartyg, ty med dessa kunde han ju lättare landa på Englands kust. Men Ragnar höll fast vid sitt beslut. Då de
två stora skeppen voro utrustade och bemannade, steg han ombord. Aslög följde honom till skeppen. Innan de skildes, sade hon: Nu vill jag löna dig för den silverkjortel, som du en gång gav mig, och så kvad hon:
Dig ger jag skjortan sida.
Ej blev hon sömmad samman.
men av vitgrå håren
är hon helvävd vorden.
Vi höggo med svärd.
Hart lider nu hän mot döden,
ty bittert mig biter ormen,
som bor i hjärtats sal.
Jag spår dock, att spjutet
skall stånda i Ellas blod.
Nog sinnet lär svälla
hos sönerna mina.
Ej månde de styva svenner
stilla förbliva.
Vi höggo med svärd.
Jag hårda drabbningar hållit
en och femtio gånger.
bjudande fienden fejd.
Ung jag började bloda
brynjor i striden, och tror jag
icke, att kung lär finnas
frejdad mera bland folken.
Nu gudar kalla mig komma;
jag klagar ej döden.
Hastom då hädan!
Hem bjuda mig strídsmör,
som Oden har sänt mig
från Valhalls sal.
Glad jag månde med åsar
mjöd i högsätet dricka.
Lidna äro livets stunder,
leende skall jag dö.
Ragnars söner hämnas sin faders död.
När Ella fick höra, vad den okände mannen sjungit i sin dödsstund, förstod han genast, att denne var konung Ragnar. Han fruktade nu storligen för dennes söner och skickade därför sändemän, som skulle erbjuda dem bot för deras fader. Då sändemännen anlände till bröderna, som nyligen kommit hem från söderlanden, voro Vitsärk och Sigurd sysselsatta med brädspel, Björn stod på salsgolvet och skaftade sitt spjut, Ivar satt i högsätet. Fram till detta trädde
sändemännen och framförde budskapet om Ragnars död. På Ivars begäran omtalade de noga, huru allt tilldragit sig. När de kommo till Ragnars ord Grymta månde grisarna, om de visste, vad den gamle galten liders, grep Björn så hårt om spjutskaftet, att märke efter händerna syntes däri, och när berättelsen var slutad, riste han spjutet så häftigt. att det gick i stycken. Vitsärk, som höll en spelbricka i handen, kramade denna så hårt, att blodet sprang ut under
var nagel. Sigurd skavde sina naglar med en kniv och lyssnade så noga på sändemännens ord, att den trängde ända in till benet, innan han märkte det; men det brydde han sig ej om. Ivars hy var än blå, än blek, än röd, under det att han hörde på, vad sändemännen förtäljde. Vitsärk ville genast börja hämnden med att dräpa sändemännen, men Ivar för bjöd det och lät dem fara i frid.
Då man berättade för Ella, hur bröderna betett sig, sade denne: Intet gott lär någon av dem tänka, men mest ha vi att frukta av Ivar. Däruti syntes han dock ha misstagit sig, ty då de andra bröderna genast ville företaga ett hårnadståg till England, satte sig Ivar däremot och sade sig vilja taga bot för sin fader. Hans bröder voro emellertid hämdlystna och drogo åstad med en otillräcklig styrka, varför de blevo slagna av Ella.
Ivar hade varit med dem men ej deltagit i striden. Han for nu till Ella och erbjöd förlikning. Då fick han i bot för sin fader ett stycke jord. Där byggde han sig en borg. Sedan vann han genom klokhet och givmildhet de förnämsta av Ellas stormän på sin sida. Därpå sände han hemligen bud till sina bröder, att de skulle anfalla konungen. De förstodo då Ivars list och gjorde, som han föreslog. Ella fick blott ringa manskap tillsammans, och striden slutade så, att hans här flydde och han själv blev tagen till fånga. Därefter läto Ragnar Lodbroks söner rista blodörn på hans rygg till straff för den grymma död, som deras fader fått lida.
|
|---|
| Död: | 845 | |
|---|
Noteringar
Han har framförallt identifierats med en dansk viking (i frankiska krönikor omskriven som Regnerus) som med en flotta på 120 skepp seglade till Frankrike och uppför floden Seine, där han plundrade omgivningarna och belägrade Paris år 845. Staden var skyddad av Karl den skalliges män, men de flydde då danskarna inför deras ögon avlivade fångar och hängde 111 av dem. Belägringen upphörde först sedan Ragnar erbjudits en danagäld, 7 000 pund silver, på den tiden en oerhört stor summa. Det finns en samtida skriftkälla från ett kloster vid Seine som meddelar följande avseende året 845: ”Detta år kom Regner, vikingarnas anförare, med sin flotta och han nådde Paris, och på den heliga påskafton, som är den 28 mars, inträdde han i staden.”
Ragnar Lodbrok var enligt Ragnar Lodbroks saga son till den svenske kungen Sigurd Ring, som även styrde över Danmark. Han börjar sin bana med att i en rustning av ludna skinn döda en lindorm och befria en jungfru vid namn Tora Borgarhjort, dotter till den östgötske kungen (eller jarlen) Herröd. Hon dör emellertid efter en tid och Ragnar trivs därför inte längre hemmavid utan drar ut på härfärder. En av dessa för honom till Norge. Där träffar han på en underbart skön och klok flicka som kallas Kraka men i själva verket heter Aslög och är dotter till sköldmön Brynhilda och kung Sigurd Fafnesbane. Efter att ha återvänt hem återkommer han till Kraka nästa sommar. Då bestäms att hon skall bli hans drottning. Hon är honom ständigt trofast och blir moder till fyra söner; Ivar Benlös, Björn Järnsida, Vitsärk och Sigurd Ormiöga.På gamla dar drar Ragnar Lodbrok till England för att på ärofullast möjliga sätt erövra landet, men den engelske kung Ella är på sin vakt, tar honom till fånga och kastar honom i en ormgrop, där den döende vikingen hörs yttra de bevingade orden "Grymta månde grisarna om de visste vad den gamle galten lider" (Gnyðja mundu grísir, ef galtar hag vissi). Kung Ella inser då vem fången är och skickar bud till hans söner (se bild) med anbud om mansbot. Tre av sönerna blir då fruktansvärt vreda, utom Ivar som manar dem till besinning. Ella blir då rädd för Ivar men blir snart överfallen av de tre bröderna. De saknar dock tillräcklig mankraft och besegras. Då går Ivar och begär mansboten. Han får då ett område som hette Lundunaborg. Dit drar han sig tillbaka och värvar Ellas närmaste män genom rådklokhet och givmildhet. Med dessa och sina bröder anfaller han senare Ella, som smädligen dödas på ett sätt som kallas att rista blodörn.Efter faderns död delar sönerna upp Norden mellan sig så att bland andra Sigurd Ormiöga får Danmark och Björn Järnsida får Sverige. Efter dessa två skall sedan de danska och svenska kungarna härstamma. Till den svenska kungaätten skall enligt sagorna bland andra Erik Segersäll och hans son Olof Skötkonung höra.
ref: Bo Lindkvist hemsida, bolindkvist.se/index.php
Personhistoria
Källor
|
 |
| "Ragnar Lodbroks död", etsning av Hugo Hamilton |
|
