SE/LLA/13550 Domkapitlet i Lund FIII:2 (1696-1767)
Anno 1697, efter Hans Faderlige Högwyrdigheets och Plu Ven Consistorü Ordres war Jagh underteknat å 4de Pingestdagen uthi Krops församblingh, att inhämpta någon närmare underrättelse, om någre teckn, som förledne Bönedagen den 16 aprilis i samma sockn och Jordshögs byy, om aftonen een tijma för solens nedgångh, uti solen och himmelen, af Mans- som Qwins-personer dersammastädes boende skulle warit sedt, och uppå efterfrågan uthi heela församblingens närwaro förnam;
1. Att ingen annan uthi heela församblingen något sedt och warse blfwit, uthan
2. Eendast den, som i Jordshögs byy bodde, nembligen Sahl: Tullnärens Brunswijns änkia, Wällbne Fruu Märta Rosenhielm, Sahl: Cornettens änkia Catharina Brunswijn: Hoos dem hade warit samma dagen i besökelse Wällborne Hr Majoren (Ballks?) änkiefruu, item Sahl: Lieutenantens Krooks änkia ifrån Landscrona Maja Juliana, sampt Monsr Brunswijks käre hustru ifrån Malmöö: Dessuthan Mans Phersoner Cornettskans drängh Jeppe Pärsson och efterfölljande 3ne bönder uthi förbemte Jordshögs byy ock så hemma, nembl. Matthis Andersson, Christen Olsson och Nils Pärsson. Merbemete Mans och Qwinspersoner berättade och tillstod eenhälleligen, att uppå ofwanskrefne dagh, een tijma för solens nedgångh, syntes omkring solen een tiock moln, som een röök, och när den förswann, syntes solen för deras ögon blifwa ganska stor och uthwijdget, löpandes omkringh som ett hiul eller een spinrock. Sedan syntes trinna kulor, stora som hattekullar, heela himmelen öfwer. Af solen uthspringo och uthskiutas, hwilka deels woro swarta, deels blåå, somblige röda, och somblige gröna, och af månge flere färjor. Desse kulor föllo sedan alt neder åth jorden, och blefwo i ordning liggiandes den eena bredewijdh den andra, ganska när in hoos folket, så dee tycktes att dee med sine händer hade kunnat tagit till dem, eller ock uthi sine hattar emottagit dem, när dee nederföllo, om icke ängslan och förskräckelse hade dem hindrat, meenande fullkomligen, att den yttersta dagen war förhanden. Och blefwo deeras ögon så mörka af det dee stirrade uppå denna sälsamme synen, så dee intet kunne see medt dem, uthan alt syntes swart, när dee wände sigh lijtet därifrån. Kulorne föllo ock så icke alleenast uppå berget, nedan för hwilket byyn är belägen, uthan jämwäl i deeras kåhlgårdar. Desse samma kulor gåfwo sigh sedan ifrån jorden upp i luften, himmelen öfwer, och sedan förswunno, att solen gick klaar neder. Alt detta föreskrefne tillstodo och berättade dee ofwannämbde personer för mig uthi prästegården, hwarest mig dem uhr kyrkian, efter förrättat gudstienst lät inkalla, som ock detta alt mehrendeels i så måtto af Hans Ehrewyrdigheet Hr Kyrkioheerden uthi Kyrkioboken war infördt, med denna wedhäfftade och fölljande relation. Det omsijder när kulorne woro upkomne i luften himmelen öfwer, skiöts lijka som 2ne blåss uthaf solen, såsom stoora eeldar warit uptände, af hwilka den eena drogh sig norr uth, den andra uthi södeer, och när dee förswunno, gick solen, som sedwanligt klaar neder. Detta sidsta sälsamma sade alle dee ofwanbemte sig intet hafwa sedt, men Hans Ehrewyrdigheet berättade, att 2ne trowärdige bönder hade för honom sådan deeras syyn relaterat, hwilka inet woro wijdh Kyrkian, och dy eij heller nu kunde comparera. Hwarföre iagh af Hans Ehrewyrdigheet begynte, det dee straxt dagen efter, och alldrasidst inom fölljande söndagen måtte inkomma till migh, at iag samma deeras gifne relation måtte höra och bägges deras nampn teckna. Därpå Ingmund Pärsson i Jordshögh, doch alleena, inkom till mig den 31 Maii, och berättade det sidsta ofwanskrefne sälsamme /: som dee andre intet wiste af :/ och att han ståendes i sin egen gårdh, belägen något lijtet ifrån dee andras, hade sedt een sådan syyn. Elljest är denna Ingemundh Pärsson een man uppå sine 60 åhr, och synes wara mycket beskedelig och trowärdigh. Sluteligen verificeras denna håldne inqvisitions richtigheet med min handh och wahnlige signete. Helsingborgh d 1 junii, 1697.