Philip Ehrenmark, var osams med de flesta.

 

Tjust härads dombok den 1/6 1738

§ 55

 

Stadsnotarien välbemälte herr Axel Loo, såsom förmyndare för välborna Jungfrurna Helena, Maria, Catharina och Gunilla Ehrenmarkar instämt deras broder fältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark på Trästad, efter memoriale.

 

1.      För det han utan deras vetenskap, mindre givit tillstånd, avhänt dem en oxe ifrån drängen under Oket. Vilken efter arvskiftet dem tillkommer.

2.      Tillägnar sig flera dagsverken av Trästad gårds egentlige tillhörige torpare än på dess fjärdepart tillkommer.

3.      För det han utan deras samtycke och vetenskap, av skogen, som oskiftad är försålt 13 stycken sågeträn.

4.      Tvärtemot Contract under Jungfrurnas arrendeår inträngt sig i gården, och utan avsägning med våld ifrån 1/4-de parten innan laga fardag utängia vill dem före arrendet likväl länge sedan betalt är, enligt quittence.

5.      Att betala deras andel av 50 daler silvermynts skuldfordran, som han till sterbhuset skyldig är.

6.      Betala det utsatta vitet av 20 daler silvermynt, som fältväbeln åtskilliga gånger förbrutit.

7.      Att svara för det övervåld med oanständige tillvitelser och skällsord han tid efter annan ofta bemälte Jungfrur pålastar med mera, varför plikt påstås, jämte anhållan att stämma vite dem emellan utsättas må, samt

8.      Att ersätta dem all av sådant förfarande tagen skada och mistning i arbetet vid gården, och förorsakade rättegångsomkostnader.

 

Till vittne instämt föraren välmanhaftig Claes Roback, Lars Sunesson i Källsberg, Catharina Jacobsdotter Törnquist, drängen Anders Andersson i Trästad, Torparen därstädes, Sven i Sågsta, Måns i Sörängen, Måns i Hagstorp, pigan Karin Hemmingsdotter i Trästad och pigan Helena Jonsdotter i Västervik.

   Notarien Loo tillstädes och fältväbeln med sin biträdare föraren välmanhaftig Edvard Embring och vittnen ävenväl, undantagandes Helena Jonsdotter, som är sjuk.

 

1.      Angående oxen, så uppgiver käranden arvinstrumentet av den 28 juli 1736, där oxen med namn Pigel, står på Jungfrurna Ehrenmarkers lott. Å svarandesidan tillstås, att oxen är tagen, ty han kunde ej tåla, att han kördes mycket, och oxen skall höra fältväbeln till, efter att Contract av den 18 augusti 1735, som uppteddes. Käranden förmenar det dokument av senare datum bör vara mer gällande än det förra, men svaranden säger att oxen ej bort flytta i arvskiftet. Käranden påminner att föraren Embring varit svarandens fullmäktig vid skiftet. Svaranden nekar sig gjort honom fullmäktig vid skiftet, men väl i andra mål. Föraren Embring uppgav fullmakten, och notarien Loo uppgav en annan fullmakt av den 4 Novembris 1737. Notarien Loo förbehåller sig genom vittnen visa sättet till oxens tagande, men av arvsinstrumentet visar han, att en annan oxe, Snestjärt vid namn, är pådelt brodern emot Pigel. Den tillstår Embring sig sålt för 6 daler silvermynt tll Krogaren i Grönhult efter värdering, och upptedde herr fältväbeln Carl Ehrenmarks brev, att kreaturen skulle försäljas, och därför har han sålt oxen.

2.      Andra målet beträffande, säger herr Ehrenmark,att där äro fyra dagsverken till gården, och han har en fjärdedel på sin lott. Notarien Loo säger det hörer under Fruns del, som barnen förut henne. Herr Ehrenmark bestrider den delen.

3.      13 sågeträn tillstås, och förmenar Ehrenmark det ej kunna honom förvägras. Notarien Loo gör ej påstående, begär allenast förbud, att de andra syskonen oåtsport skogen inte må nyttjas olovligen av herr Ehrenmark.

4.      Så visar notarien Loo att Contractet av den 18 augusti 1735 innehåller, att Jungfrurna skola njuta sitt arrende till fardagen, och dessutom uppvisar herr Ehrenmark quittence, däruti står våren 1736, 1737, 1738 utnämnde Ehrenmark ville det skall räknas från 1735 och till 1737, alldenstund hans systrar nöto 1735 års gröda, på vilket år den 3 januari deras fader välborne Philip Ehrenmark dödde. Käranden säger sig vilja vid anfordran visa redo och räkning för det året, emellertid bliver han vid Contractet.

5.      Nekar ej herr Ehrenmark att betala om det är hans faders obligation, men notarien Loo uppvisar Fru Feltreuters obligation den 22 mars 1719, till Lars i Rössberg på 129 daler silvermynt, av dem skall herr Ehrenmark fått 50 daler. Herr Ehrenmark tillstår till ungefär 30 daler, som hans Fru Mor köpt kläder åt honom för, och fadern har det betalt, i myntetecken var det.

6.      Målet lämnar herr notarien Loo efter vitet är ibland syskonen allenast muntligen avskedat det hon väl emot herr Ehrenmarks nekande kunde med vittnen bevisa.

7.      Låter herr notarien Loo ock falla, allenast vite utsättes, varmed herr Ehrenmark nöjd var.

 

Angående dagsverken, så har Carl Ehrenmark skrivit, att Modern skulle behålla Lilla Trästad och Marcus Torp, säger föraren Embring, men Embring förbehöll Philip Ehrenmark sin talan i allt vad han finner sig fog att påtala, som vittnen intyga skola föraren, Roback tillstår detta.

   Notarien Loo påminner att allt sedan har ingen laga åtalan härpå skett, och därför skall parternas Fru Moder böra behålla det henne är tillkommet. Eljest säger han nytt skifte skola sökas angående det fasta, efter herr Ehrenmark klandrar Fruns andel. Och emellertid håller notarien Loo sig vid det avtal, som vid skiftet gjort är, och vill bliva lagligen utvunnen. För oxen sedan den 8 mars då han togs, förbehålles laga refusion och 10 daler silvermynts rättegångsexpencer.

   Herr Ehrenmark begär uppskov angående oxen, sägandes att flera kreatur äro undandöljde vid skiftet.

   Notarien Loo beder att vittnen må avhöras angående 7:de stämningsmålet, vilket han ärnat väl låta falla där han icke nu funnit herr Ehrenmark allt förstrida.

   Men som rättegångstimman är näst förfluten, så beror härmed till i morgon.

 

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 2/6 1738

§ 64.

S

tadsnotarien välbetrodde Axel Loo, och fältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark, vilkas instämda sak igår förehades, inkommo och sade sig vara förlikta, genom följande skriftliga förening, som upplästes:

   Uti de vid påstående Tjust Härads Ting oss underskrivna syskon emellan förehavde mål, äro vi omsider i Christelig och Broderlig sämja således överenskomna, som följer, nämligen:

1.      Återlämnar jag Philip Ehrenmark till mina kära systrar den omtvistade oxen, vilken de vid hemkomsten hava att återtaga, med kraftigaste förbehållan, att tilltala föraren Embring om fullkomlig redogörelse såväl för dem amförmälte oxen, som och annan förvaltning han över min tillfallne egendom i min frånvaro sig åtagit.

2.      Lämna vi samtliga systrar bemälte vår broder, att opåtalt av oss framgent, till vår kära Moders död, då annat skifte i det fasta kommer att hållas, nyttja ett dagsverke i veckan av torpet Sörängen, och ett var fjärde vecka av Sågsta, men de övriga torpen och dagsverken bliva under vår disposition.

3.      Angående skogens nyttjande, äro vi samtliga nöjda med att ett vite av 10 daler silvermynt utsättes för den, som utan den andres vetskap, med någon åverkan förfarer, utan att var och en efter sin ägande rätt i gården må i ägornas hävdande vara delaktig.

4.      För bliver det därvid, att år 1735 sättes istället för år 1738, därför arrendet är betalt, i anledning varav bror Philip Ehrenmark själv nyttjar 1738 års gröda av sin 1/4-del i Trästad Gård.

5.      6. Lämnas såväl de 50 daler silvermynt, som och det oförmälte vitet, som hitintills allenast oss själva emellan varit utsatt, opåtalt: Även som 7. De till dato förelupne tillvitelser, med mera försvinna uti glömska, viljandes jag Philip Ehrenmark i vängåva till mina kära systrar avstå de fyra skäppor råg, jag eljest kunde haft av dem att fordra. I kraft av denne vår kärlige och frivillige förening, så framt den obrottsligen hålles, upphäves och dödas alla de stridigheter, av vad namn de vara må, som hitintills oss emellan kunnat vara, så att ingen i någon måtto om det förbigående, haver den andra att tilltala, och anropas nu mera om andans nåde, att hädanefter så skicka oss, att ej någondera av den andra förolämpas. Till styrka varav, må likväl gärna önska, och tjänst ödmjukligen begära, att ett vite av 20 eller 30 daler silvermynt, för den överträdande blevo utsatt. Som allt med våra namn uti vittnens närvaro bekräftas, av Gamleby den 2 juni 1738.

 

                                                                                                  Philip Ehrenmark

Uppå välborna Jungfrur

Ehrenmarkers vägnar,

som förmyndare

           Axel Loo

 

Som vittnen härtill underskrivne efter begäran.

                                            Claes Roback                   P: Kindmark

                                                           Carl Wåhlstrand.

 

Och som parterna sålunda i vänlighet överenskommit, så låter Tingsrätten därvid bero.

 

 

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 11/11 1738

§ 108.

F

ältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark, mot föraren välmanhaftig Edvard Embring, att svara.

 

1.      För det han hållit delning emellan fältväbeln och dess syskon, utan herr fältväbelns vetskap.

2.      Att göra redo för de kreatur föraren Embring har sålt, herr fältväbeln oveterlig.

3.      Att visa var de penningar äro, som för samma kreatur influtit.

4.      För det han bjudit ut herr fältväbelns fasta egendom till pant och bortsäljande.

5.      Att göra redo för herr fältväbelns Krontionde, som föraren Embring uppburit.

6.      För en gjord resa till Dalhem efter löfte, att få spannmål, men som han intet fick, så påstås vedergällning.

7.      För fem tolfter bräder, som föraren Embring skall försålt.

8.      Påstås rättegångskostnad.

 

Fältväbeln herr Ehrenmark tillstädes, men föraren Embring icke, utan från honom blev en skrift ingiven, där uti berättas honom vara beordrad i Kronans tjänst, varpå brev uppvistes. Varför beviljas föraren Embring uppskov till nästa Ting, tredje tingsdagen, nämligen den 8 februari nästkommande år 1739, då föraren Embring vid fem daler silvermynts vite, sig här hos Tingsrätten i Gamleby sin vederpart till genmäle inställa bör.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 11/11 1738.

§ 109

F

ältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark, instämt länsmannen välaktade Carl Wåhlstrand och Per Andersson i Grönhult, att bevisa huruledes de handlat med föraren Embring de kreatur, som han har bortsålt för herr fältväbeln, och huru mycket de hava givit för dem, samt med vad förevändningar han sagt sig hava frihet samma kreatur att bortsälja.

   Parterna tillstädes, sägandes länsmannen att 1735, om hösten köpte han en fölunge över 2 vintrar, av Embring för 11 daler silvermynt, i mening, att han var av stort slag, fast det ej så var. Embring sade, att han hade lov av Ehrenmarkarna, vars fullmäktig han skulle varit här på orten, och efter Embring skall haft order att utsätta Ehrenmarkarnas gårdedelar i Trästad för skatt åt bönderna, så hade han ej något att föda kreaturen med.

   Per Andersson säger sig köpt en stut för 3 plåtar en ko och en fargalt en plåt av Embring, och sade sig även därtill hava herr Ehrenmarkars order, och alldenstund bekant var, att Embring haft att disponera åtskilligt annat, så hade Wåhlstrand och Per Andersson ej annat tänkt, än han icke skulle haft order till att sälja dessa kreatur, påståendes att slippa vidare tilltal i detta mål.

 

Utslag.

 

Vad angår denna saken emellan herr Ehrenmark och länsman Wåhlstrand, samt Per Andersson i Grönhult, så kan Tingsrätten icke pålägga svarandena något ansvar i detta mål för de kreatur de sig av föraren Embring tillhandlat. Rättegångskostnaderna quittas.

 

 

 

Tjust härads dombok den 8/2 1739

§ 52.

F

ältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark mot föraren välmanhaftig Edvard Embring, i den före anhängige saken.

 

1.      För det han hållit delning emellan fältväbeln och dess syskon, utan herr fältväbelns vetskap.

2.      Att göra redo för de kreatur föraren Embring har sålt herr fältväbeln oveterligt.

3.      Visa vart de penningar är, som för samma kreatur influtit.

4.      För det han bjudit ut herr fältväbelns fasta egendom till pant och försäljande.

5.      Att göra redo för herr fältväbelns Kronotionde, som föraren uppburit.

6.      För en gjord resa till Dalhem efter löfte att där få spannmål, men som han intet fick, så påstås vedergällning.

7.      För 6 tolfter bräder, som föraren Embring skall försålt.

8.      Påstås rättegångskostnad.

 

Parterna tillstädes, och håller herr Ehrenmark sig vid stämningsmålen. Föraren Embring ingav (transamt?) av herr Ehrenmarks den 27 augusti 1735, till honom given fullmakt, därav han förmenar sig haft fri vara med vid skiftet, beropandes sig i övrigt på de skäl han andragit i sin till sista Ting instämde skrift, då han var i Kungl. Maj:ts tjänst hindrad.

   Herr Ehrenmark påstår fullmakten ej kunna uttydas så långt som Embring den vill sträcka. Och i de övrige punkterna, är han ej nöjd med hans före bärande och andrager skäl. Föraren Embring begärde för den skull uppskov till nästa Ting emedan han har att fordra av herr Ehrenmark för det han varit hans ombudsman, vilka fordringarna han då vill tillika utföra. Och kunde Tingsrätten detta uppskov ej avslå enligt XVI Cap. 6§. Rättegångsbalken, utan bliver det beviljat till 3:dje dagen av nästa Ting, då parterna beredde sig inställa böra vid 5 daler silvermynts vite.

 

 

 

Tjust härads dombok 5/5 1739

§ 62.

F

ältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark instämt föraren välmanhaftig Edvard Embring.

 

1.      För det han hållit delning emellan fältväbeln och dess syskon, utan herr Ehrenmarks vetenskap.

2.      Att göra redo för de kreatur föraren sålt.

3.      Visa var de penningar äro, som för samma kreatur influtit.

4.      För det han bjudit ut herr fältväbelns fasta egendom till pant avbortsäljande.

5.      Att göra redo för herr fältväbelns kronotionde, som föraren uppburit.

6.      För en gjord resa till Dalhem med löfte, att få där spannmål, men som han ej fick, så påstås vedergällning.

7.      För sex tolfter bräder, som föraren försålt.

8.      För rättegångskostnad.

 

Denna sak förehades vid sisthållne vinterting den 8 februari 1739, men uppsköts för den i protokollet nämnde orsak, och förelades då parterna, att sig infinna härvid Rätten den 5 Maj, som idag är, havandes föraren Embring stämt herr fältväbeln Ehrenmark  igen till detta Ting.

 

1.      Att ersätta föraren all den kostnad, tidspillan, omak och besvär, som han ej allenast haft för herr fältväbelns avlidne fader, överstelöjtnanten välborne herr Philip Johan Ehrenmark, utan ock för herr fältväbeln själv, sedan sterbhusförvaltningen föraren uppdrag, och det allt oproportiva av vad på herr fältväbeln i arvtäckten belöpa kan.

2.      För det herr fältväbeln gjort självpantning på förarens egendom, honom till så mycket större andel, som förarens aller Defensionala in puncto primo, där medelst honom skola eftertänkeligen frånhände vara.

 

Till vittne instämt Hindriksson i Fagerdal och Carl Månsson Lövgren i Qvastetorpet. Fältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark tillstädes, men föraren Embring ej, utan har han instämt Copia av ordres, under den 28 sistlidne april för samtliga underofficerare vid Aspelands härads Companie angående visitationer, som skola företagas den 6:e uti innevarande Maj månad, varpå Companiemötet den 10:de Maj följer, varför föraren Embring genom en skrift hos Tingsrätten anhåller om uppskov. Och som Tingsrätten anser detta för laga förfall, så beviljas uppskov till tredje dagen av nästa Ting, då parterna vid tio daler silvermynts vite sig härstädes i saken infinna böra.

 

 

 

Tjust härads dombok den 8/5 1739

§ 80.

F

ältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark stämt stadsnotarien välbemälte herr Axel Loo på Gräverum, Eneby socken och Kinds härad, såsom förmyndare för Jungfrurna välborna Helena Agneta, Maria Charlotta, Catharina och Gunilla Ehrenmarkar angående.

 

1.      1738 års gröda på svedjefällan vid Trästad.

2.      Ängars uppbetande.

3.      Ryttarhästens olovliga brukande.

4.      Inhysesfolks intagande.

5.      Att 2:ne drängar fått så åt sig på Trästads ägor.

6.      Det som för sågning 1738 fallit vid Trästad såg.

7.      Påstående, att ägorna må delas.

8.      Vitesbrott, jämte rättegångskostnader.

 

Till vittne är instämda åtskilliga. Herr Ehrenmark själv, jämte fullmäktig inspektoren välbemälte Jonas Wijkbom, och vittnen tillstädes. Stadsnotarien Loo har givit fullmakt till uppbördsmannen Petter Kindmark, vilken för dess ämbetssysslors skull, har förordnat länsmannen Wahlstrand i sitt ställe, men som uppbördsmannen Kindmark icke finnes enligt XV Cap: 7§ haft notarien Loo´s lov därtill, så kan saken nu ej vidröras, utan hava parterna i brist av förning sig vid nästa Ting efter instämmande att infinna.

 

 

 

Tjust härads dombok den 12/10 1739 fredag.

§ 67.

U

pproptes fältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark mot föraren välmanhaftig Edvard Embring uti saken som till den 5 maj instämd var, och då uppsköts, angående:

 

1.      För det han hållit delning emellan fältväbeln och dess syskon, utan herr Ehrenmarks vetenskap.

2.      Att göra redo för de kreatur föraren sålt.

3.      Visa var de penningar äro, som för samma kreatur influtit.

4.      För det han bjudit ut fältväbelns fasta egendom till pant och bortsäljande.

5.      Att göra redo för herr fältväbelns Kronotionde, som föraren uppburit.

6.      För en gjord resa till Dalhem med löfte, att få där spannmål, men som han ej fick, så påstås vedergällning.

7.      För 6 tolfter bräder, som föraren försålt.

8.      För rättegångskostnad.

 

Och hade föraren stämt herr fältväbeln igen.

 

1.      Att ersätta all den kostnad, tidspillan, omak och besvär, som han ej allenast haft för herr fältväbelns avlidne fader överstelöjtnanten välborne herr Philip Ehrenmark, utan ock för herr fältväbeln själv, sedan sterbhusförvaltningen föraren uppdrogs, och det allt i proportion av vad på herr fältväbeln i arvtäckt belöpa kan.

2.      För det herr fältväbeln gjort självpantning på förarens egendom honom till så mycket större nackdel som förarens alla defensionalia in puncto primo därmedelst skola honom eftertänkeligen frånhände vara.

 

Parterna blevo väl vid sista sommarting förelagt vid tio daler silvermynts vite sig infinna. Men allenast herr Ehrenmark är tillstädes. Och föraren Embring instämt vidimerad Copia av undfången ordres av den 23 september, att bevaka visitationer och det mera vid Compagniet, anhållandes genom Suppligne om uppskov, varför uppskjutes saken till nästa Ting 5:te Tingsdagen då föraren bör sig vid utsatt tio daler silvermynts vite inställa själv genom fullmäktig sin vederpart till genmäle.

 

 

 

Tjust härads dombok den 19/1 1740

§ 58.

A

vlidne överstelöjtnanten välborne herr Philip Ehrenmarks änkefru välborna Fru Catharina Feltreuter på säteriet Trästad, hade till sisthållne höstting instämma låtit sin son fältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark.

 

1.      För det han tid efter annan skall överfallit henne med skjutande och stötand mot väggen, som åtskillige hån och smädefulla ordhotelser och beskyllningar.

2.      För det han nästlidne sommar våldsammeligen skall henne fråntagit fem såtan hö på ängen vid det av samtliga barnen henne anslagen underhållshemman Lilla Trästad, med mera, varför påstås behörig plikt.

3.      Ersättning för påtvungen rättegångskostnad.

 

Denna sak kunde vid samma Ting ej förekomma, medelst herr Ehrenmarks laga förfall av dess nyligen död blivne och då än obegraven hustru, varför nu på förelagd ny dag, infann sig för välborna Fru Feltreuter, efter fullmakt länsmannen Carl Wåhlstrand, och fältväbeln Ehrenmark själv, jämte Inspectoren välbetrodde Jonas Wijkbom dess antagne fullmäktig allenast vad rättegång beträffar. Vid fullmaktens uppläsande för Wåhlstrand utlät sig herr Ehrenmark, att hans moders namn därunder icke är med hennes, utan dess ena dotters, eller herr Ehrenmarks systers hand skrivit. Och emedan herr Ehrenmark tvivlar om fullmaktens riktighet, så fann Tingsrätten nödigt att lämna uppskov till om måndag nästkommande den 26 januari, då fullmakten med vittnen bestyrkt bör framvisas, och de nu närvarande parter sig åter infinna. Se § 72.

 

 

 

Tjust härads dombok den 20/1 1740

§ 72.

U

ti den av välborna Fru Catharina Feltreuter på Trästad, mot dess son Fältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark instämda saken. Infunno sig nu efter protocollets lydelse den 19 i denna månad, icke allenast Fruns fullmäktige Länsman välaktad Carl Wåhlstrand, samt bemälte Fältväbel med dess i processen antagne fullmäktig Inspectoren välbemälte Jonas Wijkbom, utan ock Fru Feltreuter själv, under handledande av sin dotter Jungfru Ehrenmark, emedan Frun är av ålder bräcklig. Och berättade Frun sig hava med egen hand fullmakten underskrivit, som i lördags  uppvistes. Eljest angiver Frun, att 2 år sedan vid Andersmässe, kom hennes son in i salen och brukte en skamlös mun, Frun hade då en tid varit sjuk, ty bad hon honom hålla styr på sig och gå bort på gården i sitt hus där han bor. Då han svarade sålunda. Detta är min stuga, svor därpå, och sade till Frun: Packa därtill Eder säng, eljest skall jag hjälpa Eder tyst. Tog så henne i armarna och förde henne från spiseln till sängen, och kastade henne baklänges i sängen, att hon slog sitt huvud mot väggen, och en liten knöla bak på huvudet uppgick. Eljest förleden Pingstvecka då hennes son tog hop med sin syster Lena på gården, kom Frun ut och ville styra till godo, då sade han med knytnäven för näsan på Frun, att hon hade därmed ej att göra, bad henne packa sig bort, sägandes att hon skulle flytta till torpet Lilla Trästad. Frun sade däremot: Philip, tro det, jag skall dig betala. Då han svarade: Jag aktar så mycket, som detta, tagandes upp orenlighet, och höll för Fruns näsa. Hans hustru höll med mannen. Hon har skyllt frun för tjuv och att hon håller med tjuvar.

   Herr Ehrenmark nekar till allt detta, sägandes att då han och hans syster talte om deras arv, kom Frun och lade sig däruti, och gav honom örfilar, då förde han henne med handen åt sängen, men ej på sådant sätt, som angivet är.

   Det andra som skall skett på gården nekar herr Ehrenmark till, ty han hade allenast att tilltala sina systrar, säger han, angående ett gåshus som de nedriva låtit för honom. De ojäviga vittnen, som Frun inkalla låtit, skola betyga, att han ej begått det som angivet är. Frågades huru gammal Frun är? Svar: Född år 1664 och herr Ehrenmark är född 1697.

   Emot vittnet drängen Anders Andersson i Västervik androgs av herr Ehrenmark det jäv, att herr Ehrenmark för en tid sedan instämt sina systrar, hos vilka drängen tjänat, för det de istället för lön i penningar, låtit honom få avbärga på Trästad på åker och sved. Och som därpå lärer fylla plikt för både systrarna och drängen när saken förekommer vilken studsat för systrarnas förmyndares sjukdom skull. Så förmenas drängen bära hat mot herr Ehrenmark, och således ej vara skicklig att vittna. Länsmannen Wåhlstrand säger det drängen ej rår därför, att han ej fick annan lön, och skall alltså därför ej kunna jävras.

   Även andrager herr Ehrenmark jäv mot bonden Jan Månsson, efter han är Fruns halvnadsbrukare på torpet Lilla Trästad, som fruktar för uppsägning där han vittnar mot henne.

Emot Daniel Hemmingsson, Hemming Persson i Trästad samt drängen Per Arvidsson i Åhlhult var intet jäv, varför de avlade vittneseden och särskilt berättade:

 

   1. Daniel Hemmingsson, att i våras sistlidne, huru tids minns vittnet inte, då vittnet kom till Trästad, hade Jungfrurna Ehrenmark låtit nedriva ett gåshus, som herr Ehrenmark låtit uppbygga i en Bosvala, då hade han med sina systrar något gnabbats därom innan vittnet kom dit, ty de skyllde Ehrenmark för, att hava rött upp väggen genom gässen och denna trätan fullföljdes i vittnets närvaro. Herr Ehrenmarks fru, som nu död är var ock därmed och talade tyska, som vittnet ej förstod. Fru Feltreuter kom då ut och ville lägga dem emellan, samt kallade herr Ehrenmark skurk och mera, som vittnet ej minns. Herr Ehrenmark svarade: Dem som dör av hot, han skall böta med gummeskita, allt det jag har fått, har jag fått av min Far, och Er, har jag intet att tacka för. Herr Ehrenmark tog upp en tret eller lort, som vittnet ej minns vilket dem det var, och slängde från sig bortåt gården, samt sade: Så mycket har jag fått av Eder, som det där, sade ock: Om Du vore en karl, så skulle jag anfäkta dig. Han höll handen åt Frun, och Frun höll sin hand även så mot honom. Han sade Qvinna gack in och tag din råck. Sade även åt Fru Feltreuter, Jag kan intet erkänna Er för min mor, ty ni har intet bevist mig morsgärning. Och vidare påminner sig intet vittnet, ty de talte så högt och ivrigt sig emellan. Vittnesmålet upplästes.

   Herr Ehrenmark påminner, att det ordet Qvinna sade han till sin egen hustru och när han nämnde det ordet anfäkta, skall han menat densamma.

 

   2. Hemming Persson, att han intet vet mer, än angående höet, vilket halvnadsbonden och herr Ehrenmark togo halvparten vardera.

   Herr Ehrenmark vidgår sig hava tagit halvdelen av det, och förmenar sig halvt rättighet därtill den gången. Varför vittnets vidare avhörande nu icke påstods å kärandesidan.

 

   3. Drängen Per Arvidsson i Åhlhult, att han intet vet om några skällsord emellan herr Ehrenmark och dess Fru moder, men om höet vet han allenast att vittna, som nu ej behövs i en tillstådd sak.

 

   Efter övervägande fann Tingsrätten det mot Fru Feltreuters halvandsbrukare Sven Månsson i Lilla Trästad andragen jäv, icke vara av den vikt att det kan hindra honom från vittnesedens avläggande. Varför han densamma efter undfången behörig förmaning med hand å bok avlade, berättandes att Jungfrurna sade det gåshuset med dyngan däruti skämde väggen. Straxt därpå kom Fru Feltreuter ut, och bad de ej skulle hålla sådant larm, och då sade herr Ehrenmark: Qvinna, jag har intet med Er att göra, gå till Eder råck. Frun sade, det kommer dig ej vid vart jag går. Han sade, hon hade att packa sig till torpet, som åt henne avdelat är. Frun sade: Det kommer dig ej vid, om jag bor hos mina döttrar, din skurk, därpå blev Ehrenmark ond, kallandes fru Feltreuter: rofferska, slåendes händerna ihop för munnen på henne, även hade Frun sådana åtbörder och trätte å ömse sidor, herr Ehrenmark tog upp en lort eller en tret, som vittnet ej visst vet vilket det var, och slängde det bort åt gården, sägandes: Jag kan intet erkänna Er för min mor, jag har intet fått av Er, mer än det där, utan allt jag har fått, har jag fått av min fader. Fru Feltreuter sade: Jag skall väl klämma dig och lära veta du är min son, varpå herr Ehrenmark sade: Den som dör av hot, han skall böta med ränneskita. Vittnet påminner sig, att herr Ehrenmark sade åt Fru Feltreuter, som vittnet kunde tycka, om du voro så karl, som du är Qvinna, så skulle jag anfäkta dig, vridandes händerna. Vittnesmålet upplästes.

   Herr Ehrenmark säger sig icke hava fällt det skällsordet, som senare vittnet nämnt, utan som det är allenast halvt skäl påstår han me Ed få sig värja från, att någonsin hava kallat sin moder sådant eller slikt skällsord.

   Herr Ehrenmark anför vidare jäv emot drängen Anders Andersson nämligen: att den säden han bärgade var av 1738 års gröda, som systrarna lovat sin broder herr Ehrenmark nyttja, medelst förlikning den 2 juni 1738, och således skall drängen vara herr Ehrenmarks vederdeloman.

   Wåhlstrand säger det var allenast på en åker och en liten sved, vartill drängen fått lov av Jungfrun redan, att taga i avräkning på sin lön, men herr Ehrenmark utlåter sig nu som förr sådant vara stridande mot tjänstehjonsförordningen.

   Övervägandes jävet mot bemälte drängen Anders Andersson, och kunde Tingsrätten för de mot honom andragne omständigheter, icke anse honom för vittnesgild i detta mål, i anledning av XVII Cap: 7§. Rättegångsbalken.

   Anders Andersson blev dock utan Ed avhörd, som berättade att någon tid sedan, året minns han ej, var han i Fru Feltreuters sal och herr Ehrenmark var jämväl inne, talandes hårt mot sina systrar, då steg Frun upp ur sängen, och sade åt herr Ehrenmark: Gack i din stuga och larma. Herr Ehrenmark svarade: Det är min stuga, sägandes: Jag har med Er intet till att göra, här är er säng och ledde så henne till sängen, vet intet visst om han sköt henne i sängen, eller hon själv lade sig, men inom sparlakanen gav hon sig. Mer vet Anders Andersson inte.

   Fru Feltreuter beder att Tingsrätten ville i vad som ske kan, lindra denna gång straffet för hennes son herr Ehrenmark, men vill att om han en annan gång skulle sig mer så förhålla, att han då måtte undergå vad lag strängeligen innehåller, för vilken förbön herr Ehrenmark framsteg och vördsamligen tackade sin fru moder, kyssandes på kjortelen.

   Uti målet angående de fem såtan höet lämnade fru Feltreuter sin talan.

 

 

Utslag.

 

   Välborna Fru Feltreuter har väl anklagat sin son Fältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark för att hava överfallit henne med skjutande och stötande mot väggen. Men som det ej kunnat bevisas, bliver herr Ehrenmark från tillmälet i det målet befriad, och som Frun lämnat sin talan, angående de fem såtan säd så låter ock Tingsrätten därvid bero. Men emedan tvenne edliga vittnen samhälligt betygat, att herr Ehrenmark tagit upp något av jorden, och sagt åt sin moder, Fru Feltreuter: Jag har ej fått av Eder mer än det, jämväl av förakt kallat henne Qvinna, samt svarat henne med sådana smädeord, som rannsakningen utvisar och för ärbarheten här ej upprepas; Ty kan Tingsrätten ej befria Fältväbeln Herr Philip Ehrenmark från det straff lagen i slikt mål utsätter utan bör han likmätigt XIV Cap: 3§. Missgärningsbalken: umgälla detta sitt brott med tjugo dagars fängelse vid vatten och bröd och göra offentlig avbön. Dock huruvida herr Ehrenmarks moder Fru Feltreuters för honom gjorde avbön, kan verka någon lindring i detta av Tingsrätten utnämnde straff, det bliver Kungl. Maj:ts och Riksens herr Göta hovrätts högrättvisa omprövande allerödmjukast underställt.

 

 

 

Göta hovrätt den 12/3 1740

Nr. 13.

T

just härads Tingsrätts rannsakning och fällda utslag över fältväbeln välborne Philip Ehrenmark som av sin Moder och välborna Fru Catharina Feltreuter blivit anklagad, samt genom ederliga vittnen övertygad, haver under uppkommen träta och ordväxling kallat bemälte sin Moder rofferska, slagit händerna ihop för munnen på henne, jämväl utlåtit sig ej kunna erkänna henne för sin Moder, samt dessutom utbrutit uti åtskilliga flera smädesord mot Modern, som rannsakningen vidare utvisar Tingsrätten har alltså för skäligt prövat, det bör Philip Ehrenmark, likmätigt 14 Cap: 3§. Missgärningsbalken umgälla detta sitt brott med tjugo dagars fängelse vid vatten och bröd och göra offentlig avbön. Dock sådant Kungl. Hovrättens omprövande underställt.

Utslag.

Kungl. Hovrätten prövar rättvist Häradsrättens härutinnan fällda utslag gilla; Så att fältväbeln Philip Ehrenmark skall, för detta sitt begångna brott, till följe av ovan anförde lagsens rum Missgärningsbalken 14 Cap. 3:§ avstraffas med tjugo dagars fängelse vid vatten och bröd, samt därtill med göra sin Moder offentlig avbön.

 

Jönköping den 12 mars 1740.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 5/11 1740

§ 49.

A

vlidne överstelöjtnanten välborne herr Philip Ehrenmarks änkefru välborna Fru Catharina Feltreuter genom inlagd skrift hos Tingsrätten beklagar sina ålderdomssvagheter, samt mycket släta och medellösa vilkor; Så att hon nu för tiden icke något sitt levande kreatur äger, mindre något annat näringsmedel att idka, utan sitter inhyses hos sina barn, som med attest bilagd intygas. Varför som utav höga överheten hon ärnar uti detta sitt trångomål söka för sig någon underhållshjälp; Ty beder hon om Tingsrättens betygande, angående samma hennes tillstånd, som henne vid slik underdånig ansökning skall angeläget vara. Och som Tingsrätten nogsamt bekant är, att hon är gammal, sjuklig och medellös, samt att hennes fem barn, vilkas skötsel hon nu åtnjuter, ej äga mer fast, än det Rusthåll Trästad som de alla åbo och ärvt efter sin fader herr överstelöjtnanten Ehrenmark, vilkas vilkor ej tillåta lämna henne större förmån än hon åtnjutit, nämligen; Torpet Lilla Trästad. Därav hon efter sitt stånds värdighet icke kan hava tillräckligt underhåll; Ty lämnas Fru Feltreuter sådant härmed till bevis.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 29/5 1741

§ 114.

S

tadsnotarien välbemälte Axel Loo såsom förmyndare för välborna Jungfrurna Ehrenmarker på Trästad, emot deras broder sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark.

 

1.      För det han tvärtemot förlikningen 1738, avhänt sina systrar en del fäller och av skogen vid Trästad till 48 råkar, varför påstås ersättning samt rättegångskostnad, och att han till vittnesbrottet må bliva förfallen.

2.      För åtskilliga på Jungfrurna utkastade grova beskyllningar och skällsord.

3.      För det han emot husdelningsinstrumentet våldsammeligen frånbrutit och borttagit ett lås av salskammardörren.

4.      För det han ävenledes tillvållat sig ett litet stall som enligt bemälte delningsskrift de andra 3/4 parterna tillkommer, som påstås behörigen återställas må, jämte laga plikt och rättegångskostnader, jämväl såsom dymedelst till vittnesbrottet klarlägga förfallen.

5.      Som efter herr Ehrenmarks eget samtycke och påstående skogsdelning förrättad är, och han själv tagit den del av honom bäst behagat, men nu sedermera ej vidgå utan upphäva vill, ty påstås att han antingen måtte gott känna vad därvid gjort är, eller å egen kostnad ny lottning och delning förrätta låta.

 

Vice versa har sergeanten Ehrenmark stämt sina systrar, samt deras förmyndare att svara.

 

1.      För det Jungfrurna av herr sergeantens enskilde del borttagit 3:ne råkar råg.

2.      Angående den förlikning, som parterna emellan skett år 1738, emedan en annan och herr fältväbeln okunnig skrift skall då vid Tingsrätten blivit ingiven.

3.      För en halmhalm som Jungfrurna skola ruinerat.

4.      För det Jungfrurna låtit uppbryta och borttaga 14 lass Tjärtyre utur en av herr fältväbeln förleden höst uppburgen rågsved.

5.      För blånader tillfogade herr Ehrenmarks barn, och hotelse emot dess tjänstefolk.

6.      För rättegångskostnad.

7.      För skällsord på herr Ehrenmark.

8.      För det Jungfrurna förbjudit torparen Måns i Lövsveden göra dagsverke till honom.

 

Parterna tillstädes, och angående första målet i Jungfrurnas stämning, så säger herr sergeanten, att han lät själv hugga fällan med sin halvnadsbonde, varemot Jungfrurna skola kunna hugga på ett annat ställe, men herr notarien säger, att det var oskift mark, och dessutom uppvisar han en förlikning daterat Gamleby den 2 juni 1738, med sergeantens och notarien Loo ´s, samt vittnets uppbördsman Kindmarks namn under så lydande: Angående de på kvist liggande fällor vid Trästad, nu således överenskommit, att emot det Jungfrurna enskilt nyttja fällan i Trästad kohage nyttjar bror Philip Ehrenmark även för sig enskilt den fällan han själv lät nedhugga, men de övriga såväl den i Lillgårdens hage, som ock den som Ålhult och Ialborna huggit nyttjas av hälften proportionalitet, så att när Jungfrurna därav tager 3/4-delar, undfår herr Ehrenmark den 1/4-delen.

 

Herr notarien Loo åberopar sig till vittne uppbördsmannen Petter Kindmark, vilken tillstädes ojävad efter avlagd Ed berättade, att år 1738, när herr notarien Loo och sergeant Ehrenmark  hade uppsatt förlikningen uti de då instämda mål, och den var ingiven, så erinrade de sig, att framledes kunde uppväxa någon tvist om fällorna som då voro huggna, varför upprättades den förlikning, som nu uppvist är därom, vilken Ehrenmark med egen hand underskrev, vittnesmålet upplästes.

   Herr Ehrenmark säger sig ej mer brukat än på hans 1/4-del sig belupit, utan hans systrar hava mycket mer åverkat.

   Herr notarien Loo åberopar sig ock till vittne Hemming Persson och Daniel Persson, som ojävade efter avlagd Ed berättade:

 

1.      Hemming Persson, att han år 1737 högg den omtvistade fällan, som var först ämnad till rovefälle med Jungfrurnas tillstånd samma år han åt dem brukte 1/2 gården till halvnad, och när han bärgade, tog vittnet hälften säden och hälften tog herr Ehrenmark, men Jungfrurna fingo intet. Utsädet släppte de ock lika mycket till, ty Ehrenmark förbjöd honom taga såråg av Jungfrurna.

2.      Daniel Persson gör i allo med förra vittnet lika berättelse.

 

Herr Ehrenmark säger att där voro 2:ne rågbrånader det året, varav Jungfrurna fingo sin del av den ena. Herr notarien Loo påstår därav bör följa, att de ock bör hava del av den andra, alldenstund de fälldes och bärgades på ett år.

  Vittnen utlåta sig vidare att det året de brukte 1/2 gården höggs 2 fällor på skogen, den ena föll 19 ock den andra 9 råkar råg på herr Ehrenmarks del.

   Herr Loo påstår få ersättning för bägge fällorna eftersom Jungfrurna av ingendera fått sin anpart.

   Vidare fortfares med rannsakningen i morgon, efter det nu lidit över rättegångstimman.

 

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 30/5 1741 lördag

§ 119.

S

ergeanten välborne herr Philip Ehrenmark har instämt sin syster välborna Jungfru Gunilla Ehrenmark, att förklara sig uppå dess tillsagda ärevördiga skriftliga beskyllningar.

   Parterna äro tillstädes, jämte Jungfruns förmyndare herr Notarien Loo, vilken tillfrågade Sergeanten huru han vill driva denna saken. Vartill herr Ehrenmark svarade, att som han är en ledamot av Familjen, och således har del i saken, har han ej kunnat undgå att instämma Jungfrun i föregående mål som syftar på en duk, vilken han efter utkommet rykte skall avhänt kvartermästaren Tranaus. Skulle hon bliva fri är det honom kärt, men eljest önskar han det måtte bliva uppenbart, varför han ock vittnen inkallat.

   Herr Notarien Loo yttrar sig ej veta eller tro att Jungfru Ehrenmark en sådan oanständighet begått, och ser gärna att saken nu kommer under rannsakning, att hennes oskyldighet måtte rönas, och där så voro, att rykte därom utgått, det därigenom må stillas.

   Herr Ehrenmark uppgav en relation bilagd av Föraren Edvard Embring uti ett honom tillskrivet brev den 4 januari 1732, som upplästes, varav beskyllningen inhämtas.

   Jungfru Gunilla Ehrenmark tillstår att med servietten i staden är så förlupit, som i den uppläste skriften står, men saken hänger så tillhopa, att 1735 då hennes fader Herr Överstelöjtnanten Ehrenmarks begravning skedde, låntes därtill så från Lidhem, som från Greby, utav kvartermästaren Tranaus och dess käraste åtskillige linkläder, vilka alla sedan tillbaka skickades, vart och ett till sin ägare, men en duk blev kvar i Trästad, som var obrukad. Den tiden var Jungfrun mycket sjuk, som alla skola veta i 2 ½ år, då hon var så gott som Contract, och brukte Fältskär, under sin sjukdom kunde hon ej märka, att någon främmande duk var kvar ibland hennes och när hon till att betala Fältskärlön, ville skära sönder en sin egen duk till servietter att sälja, har hon tagit ur skåpet Tranaus duk, som nästan var lik, men kunde under det hon var yr av sjukdomen ej skönja, servietterna såldes, som berört är i staden, men sedan hon fick underrättelse huru härmed beskaffat var löste hon igen servietterna och förnögde kvartermästaren Tranaus, så mycket som hon fått för servietterna,6 daler silvermynt. Om Länsmannen stämt det vet hon icke, mindre har hon givit honom någon förlikning.

   Herr Ehrenmark åberopade sig dess inkallade vittne kvartermästaren Tranaus och dess Käresta samt Fru Catharina Gladstein, men herr Notarien Loo underställer huruvida de tvenne förra må vittna i saken, såvida duken skall varit dem frånkommen, och som befinnes att duken, vilken är angiven vara stulen, hört kvartermästaren Tranaus till, och han således kan anses såsom Part i detta mål, ty finner Tingsrätten sig ej kunna erkänna Tranaus och dess Käresta för lagliga vittnen häruti, enligt Cap XVII 2§ Rättegångsbalken, dock må de utan Ed göra sin berättelse härom.

   Varpå madame Christina Hultman, Tranaus Käraste berättade, att hon lånte till Trästad en hop linkläder, året minns hon ej, men det var till herr Överstelöjtnantens begravning. Föraren Embring var efter dem, och om hon räknade dem till honom, minns vittnet ej, men ej räknade hon dem ifrån den, som bar hem dem, saknade ej heller duken förrän helt år efter och tänkte då ej annat, än han var stulen ifrån henne. Varför beklagade hon för var man, att duken var henne ifrånstulen. Omsider när hon fick se servietterna känd hon igen dem. Frågades om hon ej vet tal på sina linkläder? Vartill svarade neä, ty hon gör till lite vart år och lägger in i sitt skåp. Servietterna tillbjöds henne tillbaka av Jungfru Maria Ehrenmark, men som de voro halvslitna, togs de ej emot, utan värdet 6 daler silvermynt, Jungfru Ehrenmark tillbjöd, ock en annan duk igen av lika godhet, som hade gått i lika många solver. Frågades: om hon ej fått förlikning 20 daler silvermynt? Svar: nej. Frågades: om saken varit stämd av länsman Wåhlstrand? Svar: stämning fick hon av Wåhlstrand å kronans vägnar, men när han fick veta huru därmed hängde tillhopa, teg han stilla.

   På herr Ehrenmarks tillfrågan om Jungfru Gunilla var uti madame Hultmans hus emellan den tiden duken saknades och överstelöjtnantens död, yttrar hon sig att hon ej minns det, men när duken kom till rätta var hon där ej.

   Kvartermästaren Tranaus säger sig ej veta mer härom, än att sedan hans hustru, för honom berättade, att duken var borta, fick han en gång av tillfälle i Västervik, se en serviette, som han kände igen vara av samma duk, och satte sitt pitser (sigill) därpå, sedan löste Jungfrurna igen servietterna, som bemält är. För 6 år sedan ungefär saknades duken.

   Herr sergeanten åberopade sig vidare till vittne Fru Catharina Gladstein Jakobsdotter, men hon jävas av herr Notarien Loo, såsom delatrix, alldenstund sergeanten ej skall nämnt i vad mål hon till vittne fordras.

   Varpå yttrade sig herr Ehrenmark, vittnet vara inkallad att berätta vad hon hört av kvartermästaren Tranaus och dess Käresta om duken sägas, men herr Notarien Loo svarar, att utan det de själva gjort sina berättelser därom, är saken nu ej instämd emellan Tranaus och Ehrenmark, och således ej rör Jungfru Gunilla Ehrenmark vad vittnet skall berätta.

   Fru Catharina Gladstein på tillfrågan yttrade sig ej hava själv varken sett när duken skall vara borttagen, ej heller därom vidare hört än vad Tranaus och dess hustru därom berättat för henne och vidare har hon ej att vittna.

 

Utslag.

 

Alldenstund herr Sergeanten Ehrenmark instämt Fru Catharina Jakobsdotter endast att vittna om vad hon hört berättas angående duken av kvartermästaren Tranaus och dess Käresta, och de själva gjort därom sin berättelse, ty finner Tingsrätten ej nådigt henne edeligen avhöra, helst hon tillstår sig själv ej hava sett när duken togs, eller har mer att berätta, än redan berättat är.

   Sergeanten Ehrenmark säger sig ej kunnat underlåta att låta härom rannsakas, och som nu beskaffenheten är funnen, så har han ej mer att påtala mot sin syster. Varför ock som syskonen i flera instämda mål, som särskilt äro förehavde vänlig förlikning ingått, så vill han även hava detta mål därunder förståndet, helst ock kvartermästaren Tranaus och dess Käraste, som duken mist, sedan de om sammanhanget äro underrättade att duken varit misstagen av Jungfrun Gunilla Ehrenmark, och icke med uppsåt olovandes tagen, ingen åtalan därå göra. Varför låter ock Tingsrätten därvid bero. Och bliver Jungfru Gunilla Ehrenmarks förmyndare förbehållit, att tilltala dem, som ryktet och misstanken om berörde Jungfru utfört, om han finner det av arghet skett vara.

 

 

 

Tjust härads dombok den 30/5 1741

§ 120.

V

älborna Jungfru Ehrenmark på Trästad genom förmyndaren Notarien herr Axel Loo instämt pigan Annika Jonsdotter i Trästad för åtskilliga ärerörige beskyllningar, smädes och skällsord, varmed hon tid efter annan förolämpat och överfallit Jungfrurna, vilket påstås antingen bevisas må eller hon må plikt undergå. Pigan Annika Jonsdotter har stämt Jungfrurna vice versa 1. För utkastade skällsord på bemälte piga med hotelse att vilja slå henne.

   Herr Notarien samt Jungfrurna Maria Charlotta och Gunilla Ehrenmarkar voro tillstädes, jämte pigan Annika. Av parterna som äro tillstädes, berättade på tillfrågan Annika, att hon väl kunnat utkast skällsord på Jungfrurna efter det utkomna rykte, men intet tillägger hon dem någon beskyllning ej heller driver hon det, skolandes Jungfrurna kallat henne fler skällsord än hon dem. Likväl tillbjuder hon sig göra offentlig avbön, vilken hon skriftligen låtit författa, och efter sin husbondes sergeanten Ehrenmarks förestavande gjorde sålunda; Jag Annika Jonsdotter tillstår och bekänner härmed det jag av svaghet och oförstånd, brutit emot välborna Jungfrurna Ehrenmark, uti den till det nu påstående Tjust härads ting emot mig instämde sak, förklarandes det jag med dem icke vet annat än det, som ära och gott är, utan ödmjukeligen anhåller om gunstig tillgift och förskoning ifrån att det jag mig härutinnan försett hava kan.

   Varefter Jungfrurna utläto sig denna gången giva henne till, men där hon en annan gång på lika sätt skulle förbryta sig, förbehåller de sig öppen talan även i detta mål. Och låter Tingsrätten i brist av fulla bevis om det instämda målet härvid bero.

 

 

 

Tjust härads dombok den 30/5 1741

§ 122.

I

nkom åter Notarien herr Axel Loo och välborna Jungfrurna Ehrenmark å ena, samt Jungfrurnas broder sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark å andra sidan, vilkas instämde mål igår förehades paragraf: 114, och ingåvo en skriftlig förlikning, som tydeligen upplästes, så lydande: Uti de till det nu påstående Ting med Tjust härad i Gamlebyn instämde mål, undertecknade syskon emellan, äro vi uti vänlighet således överenskomne, att vi härmed döda och upphäva alla oss emellan härtill varande Disputer av vad namn de vara må, förklarandes härmed att det skett av oförstånd och hastig överilning, som syskon emellan icke bör vinna rum. Och ehuru väl skogen vid berustade säteriet Trästad för detta varit delat oss emellan, dock likväl prövas nådigt, att det nu ånyo ske må på det sättet, att grannare delning förrätta med fyra lika lotters utstakande, som sedan lottas: anhållandes det välborne herr Häradshövdingen och den lovlige Tingsrätten denna vår frivillige förening med sin dom stadfästa täcktes, och detta original bland häradsrättens handlingar förvara.

 

Gamleby Tingsplats den 30 Maj 1741

 

                                                Philip Ehrenmark,                             Maria Charlotta Ehrenmark

                                                                                                          Gunilla Ehrenmark

 

På samtliga Jungfrurna Ehrenmarks vägnar såsom förordnad förmyndare Axel Loo.

 

Vittnen härtill äro:

                               Lars Friman                   Kindmark

 

Efter förlikningens uppläsande utlåto parterna sig därmed vara nöjda, helst en del av de instämda mål äro ej fulla skäl tillhands att bevisa: Vilken förlikning Tingsrätten enligt Cap 20 § 2 Rättegångsbalken stadfäste.

 

 

 

Tjust härads dombok den 30/5 1741

§ 123.

S

ergeanten herr Philip Ehrenmark har instämt Bonden Anders Hall i Trästad, att svara för överfallande med hugg och slag, varför påstås vad Lag förmår, jämte rättegångsexpenser. Vice versa har Hall stämt Sergeanten 1. För obefogad stämning 2. För det han i dess hus inkommit, och Halls hustru slagit, samt skällsord påkastat 3. Olovligt tagit Halls häst och illa medfarit 4. Expenser.

 

Parterna äro tillstädes, och åberopar sig herr Ehrenmark dess inkallade vittne, vilka efter avlagd Ed berättade särskilt, nämligen:

 

1.      Sven Svensson, att herr Ehrenmark kom in i Halls stuga då de sutto och åto, en dag i förleden juni månad 1740, och frågade efter vem som slagit en ren på gärdet; Då Halls hustru bad honom gå ut, och låta dem få matro. Herr Ehrenmark sade sig ej tala åt henne, då hon bad honom dra ut för 1000 djävlar och slog bägge nävarna för näsan på honom. Herr Ehrenmark steg upp, kallade henne sachramentska Kona, och rörde henne, men huru hårt såg vittnet icke, dock föll hon omkull, och när hon kom upp blödde det över ögat. Hall kom till vittnet, som satt i sängen och ville hava en yxa, som han hade i handen, men fick den inte, och under detsamma såg vittnet, att Halls hustru hade en påk uti handen, men herr Ehrenmark var då utkommen i förstugan och drog med Halls son om en såstång, huru sedan tillgick vet vittnet ej. Blånad hade herr Ehrenmark på vänstra armen. Frågades om vittnet såg hustrun slå herr Ehrenmark? Svar: Såg det väl ej, men hörde slagen smälla på skinnköllern herr Ehrenmark hade på sig. Upplästes:

2.      Drängen Sven Svensson berättar om herr Ehrenmarks inkomst i Halls stuga, och gräsets efterfrågande lika med förra vittnet: Halls hustru bad honom dra ut för 1000 djävlar, och slog bägge nävarna för näsan på honom. Varpå herr Ehrenmark kallade henne sachramentska Kona och slog till henne så att hon föll i golvet, och bloade över ögat. Hall ville taga en yxa att slå herr Ehrenmark med, men fick ingen, men hans hustru hade en påk varmed hon gav herr Ehrenmark tre rapp. Herr Ehrenmark sprang ut i förstugan, tog en såstång och ville in med, men blev hindrad i dörren. Upplästes.

 

Vice versa målen företagas, och säger Hall att igenom de avhörde vittnen lärer visst vara att herr Ehrenmark slagit hans hustru, och påkastat henne skällsord. Till det andra målet nekar herr Ehrenmark, och därför lämnar Hall sin talan däruti.

Herr Ehrenmark utlåter sig att Hall och ej hustrun skall honom slagit, begärandes att inkalla flera vittnen, vilken begäran han dock sedermera avstod.

 

Utslag

 

Alldenstund trenne edeligen avhörda vittnen betygat sig ej sett när Sergeanten herr Philip Ehrenmark uti Anders Halls stuga var att den förre av den senare överfallen blivit, ty varder Anders Hall från Sergeanten Ehrenmarks tilltalan frikänd. Men för det Sergeanten svurit och kallat Halls hustru sachramentska Kona, samt blodvite tillfogat, pålägges honom plikt, tillsammans fyra daler, eller i brist av botum fyra dagars fängelse på vatten och bröd, enligt III Cap: 1§: och LX Cap: 6§: samt XXXV Cap: 2§: Missgärningsbalken. Och som Halls hustru slagit Sergeanten, varav en blånad finnes vara förorsakad, böter hon en daler samt för det hon svurit, en daler, eller pliktar med ett par ris. Rättegångskostnaden kunna således att kvittas.

 

 

 

Tjust härads dombok den 22/1 1742

§ 87.

V

älborna fru Catharina Feltreuter har instämt sin son fältväbeln välborne herr Philip Ehrenmark för det han våldsammeligen avhänt och fråntagit ett torp, Ahlebo benämnt, som av dess andra eller fem goda barn henne till underhåll, jämte torpet Lilla Trästad, anslagit är, för vilken sin 1/4-part däri han dock av dem vederlag uti ett annat torp erhållit och åtnjutit, med påstående att han måtte samma torp avstå, och lämna frun med fred på sin höga ålderdom eller och sin vid delningen efter fruns salige man undfången lott, enligt mätis manna ordom, avlämna henne dess morgongåvodel och giftorätt däruti som frun i anseende till merbemälte torps undfående icke påstått eller åtnjutit, samt för sådant sitt vrångvisa förfarande lag likmätigt ansedd bliva och påtvungen rättegångskostnad behörigen ersätta. Till vittne Lars Svensson i Källsberg, Sven Månsson i Ålhult och Anders Månsson i Hallingshult.

   Å kärandens vägnar efter fullmakt var Inspectoren välbetrodde Jonas Wikbom tillstädes, men från svaranden inlägges en skrift varuti andrages att han fått stämningen först 5 dagar före Tinget och 13 dagar före Comparitionsdagen, varför, som tiden ej skall varit honom tillräcklig att uttaga vice versa stämning, som han till dess Satisfaction tillförliterlig bibehållande skall nödigt varit ty finner han sig nu ej befogad i svarsmålet inlåta som skriften vidare utvisar.

   Wikbom förmenar att som målet är Rubricerat såsom brottmål, skall herr Ehrenmark bort sig på den undfångna stämning infinna. Och till att bevisa det frun är ägare till torpet, åberopar sig Wikbom de instämde vittnen och en skogsdelning som skall vara hos herr Borgmästaren Loo i Vimmerby, men som herr Borgmästaren vid 2:ne besiktningar ej varit hemma att skogsdelningen kunnat fås, så upptar Wikbom uppbördsmannen Kindmarks attest, vari intygas att i delningen står det torpet bör förbliva i fruns livstid vid förra bytet.

 

Utslag.

 

Alldenstund detta är ett angivet brottmål, så finner Tingsrätten det fältväbeln Ehrenmark hade bort sig på den undfångne stämning infinna, men som det ej skett och rannsakningen utan hans närvarelse ej kan hava sin fortgång så uppskjutes saken till nästa Ting 3:dje tingsdagen, då parterna vid fem daler silvermynt vite sig utan vidare stämning infinna böra viljandes Tingsrätten med de åberopade vittnens avhörande därtill låta visa i förmodan att bästa underrättelse, om rättigheten till torpet lärer finnas av det nämnde skogsdelningsinstrument, börandes Ehrenmark för uteblivande plikta 2 daler silvermynt.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 27/5 1742

§ 66.

U

pproptes saken som till sistlidne Ting den 22 januari instämd var av välborna fru Catharina Feltreuter mot sin son sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark angående det han våldsammeligen skall avhänt och fråntagit henne ett torp, Ahlebo benämnt, som av hennes fem gode barn henne till underhåll, jämte torpet Lilla Trästad anslagit är, helst han för sin 1/4-part däruti av dem vederlag uti ett annat torp erhållit och åtnjutit, påståendes frun att han måtte samma torp avsäga och lämna frun med fred på sin höga ålderdom, eller och av sin vid delningen efter fruns avlidne man undfångne lott, efter mätis manna ordom avlämna henne dess morgongåvodel och giftorätt däruti, som frun i anseende till bemälte torps undfående icke påstått eller åtnjutit, samt för sådant sitt vrångvisa förfarande lag likmätigt ansedd bliva och påtvungen rättegångskostnader betala.

   Vid uppropet inställde sig å fru Feltreuters sida Frälseinspectoren välbetrodde Jonas Wikbaum, efter förr ingiven fullmakt, och sergeanten Ehrenmark själv tillstädes, vilken vid förra Tinget icke Comparerade och nu underställer huru vida Wikbaum kan tillåtas driva saken såsom fullmäktig emot honom, emedan adlige privilegierna skola innehålla, det käranden och svaranden vid sådant tillfälle skola böra vara lika goda, och Wikbaum ej kan uppvisa höglovlige Kungl. Hovrättens tillstånd att agera saken. Wikbaum förmenar att det honom ej lärer kunna betagas att betjäna fru Feltreuter såsom fullmäktig i denna sak.

   Utslag: Tingsrätten kan ej finna något hinder vara, att fru Feltreuter må betjäna sig av inspectoren Wikbaum såsom fullmäktig i denna sak.

   Wikbaum ingav en skriftlig berättelse uti saken, vilken upplästes, och lyder som följer: År 1738 den 6 januari är Contract ingånget och slutit emellan välborna fru Feltreuters fem respektive barn, nämligen herr Carl Gustaf, Helena Agneta, Maria Charlotta, Catharina och Gunilla Ehrenmarkar, angående 1/4-del i Trästad, fältväbeln herr Carl Gustaf Ehrenmark tillhörig, såsom sin arvsandel efter fadern överstelöjtnanten välborne herr Philip Ehrenmark, då dessa syskon så kommit överens, att emot 30 daler silvermynt erläggande årligen samma 1/4-del nyttja och bruka, undantagandes de små hemman, som frun i sin livstid innehaver. Dessa nämnda små hemman är torpen Lilla Trästad och Ahlebo. År 1741 den 30 oktober har en delning skett i sämja emellan samtliga välborna fru Feltreuters respektive sex barn angående utmarken till Trästad, då lotten Nr:1 och Nr:4 tillfallit alla fyra Jungfrurna och lotten Nr:2 sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark som nu är svarande, samt lotten Nr:3 fältväbeln herr Carl Gustaf Ehrenmark, varvid samtliga respektive syskon så kommit överens att torpen med sina integor till åker, äng och hagar äro därunder intet begripne, utan förbliver vid det som redan avslutit är. Detta har herr Philip Ehrenmark jämte de andra sina syskon, med egenhändigt namn i vittnens närvaro underskrivit och fastställt oryggeligen hållas skall. Grund till förutnämnde överenskommelse är denna, att välborna fru Feltreuter vid arvskiftet efter sin salige man ej utbekommit sin morgongåva och giftorätt i det lösa, som i det minsta kunde bestiga till 349 daler silvermynt, varemot barnen samhälligen lämnat, samt sagt och bevist är, sin fru Moder torpet Lilla Trästad och Ahlebo, att i sin livstid nyttja, som likväl på länge när icke till värde uppstiger emot det som fru Modern eljest rätteligen hava bort. Och har herr Philip Ehrenmark för sin 1/4-part i torpet Ahlebo bekommit del i Sågstugutorpet. Men detta allt oaktat har herr Philip Ehrenmark tvärt emot sin skriftlige förbindelse, ungefär 8 dagar sedan skogsdelningen skedde, utan laga dom eller här vederbörandes tillstånd våldsamligen tagit torpet Ahlebo från sin fru Moder som det fullkomligen i handom hade, och har herr Ehrenmark drivit torparen Daniel Andersson hädan och lämnat dess fader lov där få bliva. Och sedan Daniel Andersson kom från torpet, har fru Feltreuter ingen nytta därav haft, emedan Daniels fader ej orkat eller förmår därav dagsverken göra. Och som herr Philip Ehrenmark således brukat våldsamhet och givit torpet Ahlebo onyttigt för fru Feltreuter, ty påstås han därför må plikta efter 18 Cap jordabalken och avstå med torpets vidare disponerande samt ersätta rättegångskostnaden nu vid 2:ne Ting med 24 daler silvermynt.

   Herr Ehrenmark svarar  härtill att fru Feltreuter må visa på vad sätt hon blivit ägare av torpet, däruti han ägde sin fädernes andel, vilken hans syskon ej skall haft makt att bortgiva utan hans vilja och vetenskap.

   Wikbaum säger att fru Feltreuter alltid haft torpet Ahlebo uti possession till nu, och för sin däruti har herr Ehrenmark fått vederlag uti torpet Sågstugan, anläggandes Contractet emellan fältväbeln välborne herr Carl Gustaf Ehrenmark och Jungfrurna Ehrenmarkar den 6 januari 1738 ingånget om 1/4-del i Säteri Rusthållet Trästad, varuti stå dessa orden: Allenast undantagas de små hemman, som Kära Mamma i sin livstid innehaver. Med vilka hemman Wikbaum förmäler torpen Lilla Trästad och Ahlebo förstås, som sagt är. Även ingav han ovanrörde skogsdelning förrättad den 13 oktober 1741, och underskriven av samtliga syskon och herr Ehrenmark tillika; varav Wikbaum säger kunna synas att fru Feltreuter suttit i possession av Ahlebo och att det är henne en gång tillslaget, så länge hon lever.

   Herr Ehrenmark anförde det kan väl vara att frun haft Ahlebo i possession men med orätta, och därför påstår han nu sin del, som honom i fäderne tillfallit. Ty vad de ingivne dokument  angår, så skall därav ingalunda kunna slutas att torpet är till evinnerlig ägo frun tillslaget, tillståendes att han uppsagt torparen ifrån torpet, vartill han skall haft fog. Sågstugutorpet har han utom dess del uti, vilket ej på långt när är så gott, som Ahlebo, har och av torparen åtnjutit några dagverken emot mat allt sedan han kom hem så väl som av de andre torpen. Men han vill hädan efter hava mera, och till den ändan begärer han anstånd, att han igenom vice versa stämning må få instämma sin Moder fru Feltreuter och syskon, och dem tilltala, att avstå hans del i torpet.

   Inspectoren Wikbaum säger att han, till att vinna tiden, vill nu straxt svara i detta mål, att fru Feltreuter vid arvskiftet fick uti samma torp Ahlebo vederlag för sin morgongåva och fördel i den lösegendomen.

   Herr Ehrenmark påstår sin arvslott fullt ut i det fasta, och om dess fru Moder har något att fordra för morgongåva och fördel, kan hon efter instämmande söka honom därför.

   Wikbaum avstår de inkallade vittnens avhörande, såvida herr Ehrenmark tillstår att han avsagt torparen från Ahlebo, och tymedelst gjort intrång uti fruns tillhörighet.

   Tingsrätten påminte sig av en förlikning för några år sedan är träffad emellan sergeanten Ehrenmark och dess syskon, varuti detta torp till äventyrs torde vara inbegripet. För den skull som parterna ingendera nu hade samma förening att förete, så lämnades dem anstånd till i morgon att därefter sökas må i domboken. Se § 76.

 

 

 

Tjust härads dombok den 28/5 1742

§ 76.

I

nfunno sig nu efter Protocollets anledning på gårdagen fru Feltreuters fullmäktig, Frälseinspektoren välbetrodde Jonas Wikbom, och Sergeanten välmanhaftig Philip Ehrenmark, och uppgav Wikbom ett Transsumt (utdrag) av en förlikning emellan sergeanten och dess systrar den 2 juni 1738, så lydande: 2. Lämnar vi samtliga systrar bemälte vår broder att opåtalt av oss framgent till vår kära Moders död, då annat skifte i det fast kommer att hållas, nyttja ett dagsverke i veckan av torpet Sörängen och ett var fjärde vecka av Sågstugan. Men de övrige torpen och dagsverken bliva under vår disposition. Denna förlikning ville väl herr Ehrenmark bestrida, såsom av honom ej samtyckt. Men honom erinrades att han den underskrivit, och vid uppläsandet ej för Rätten den 22 juni 1738 samtyckt.

   Wikbom åberopade sig vittnen till att intyga det herr sergeanten tillägnat sig torpet med de orden, att han utan lag och dom tillägnar sig torpet och befallt torparen ej det ringaste göra åt sina syskon.

   Sergeanten Ehrenmark tillstår sig sagt och gjort så, men han skall haft fog att taga igen torpet, som ligger på hans tilldelte skogspark, såvida hans syskon behålla de torp på deras platser äro belägna.

   Frågades parterna, om de hava arvdelningsinstrumentet? Vartill av Wikbom svarades, att frun eller Jungfrurna ej har det, utan lärer det finnas hos en av sönerna.

   Men sergeanten Ehrenmark yttrade sig ej veta om det finns ibland hans papper hemma.

   Wikbom gjorde det påstående, att som herr Ehrenmark brukat våldsamhet och gjort torpet Ahlebo onyttigt för fru Feltreuter, så påstås han därför må plikta efter 18 Cap Jordabalken och avstå torpet vidare disponerande, samt betala rättegångskostnad 24 daler silvermynt.

   Sergeanten Ehrenmark påstår samma plikt på sin moder, och lika summa expenser.

 

Utslag.

 

Alldenstund ingen säker och tillförlitlig underrättelse och upplysning vem torpet Ahlebo rätteligen tillhör, av parterna välborna fru Feltreuter och sergeanten Ehrenmark nu företedd är, och Tingsrätten förmodar sådant kunna erhålla av den uti avlidne herr överstelöjtnanten Ehrenmarks sterbhus hållne uppteckning och skiftesinstrument. För den skull nödgas Tingsrätten uppskjuta saken till 2:dra dagen av nästa Ting, då fru Feltreuter vid fem daler silvermynt vite, samma skiftesinstrument inskaffa bör, och parterna sig samtligen infinna. Emellertid förbjudes sergeanten Ehrenmark att befatta sig med något som dess moder fru Feltreuter rätteligen tillhör och hon bevisligen i handom härtills haft, vid honom förelagt 20 daler silvermynt vite, innan vederbörligt slut i saken utfaller.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 11/6 1742

§ 227.

V

älborna fru Catharina Feltreuter har instämt pigan Annika Jonsdotter, tjänande hos herr sergeanten Ehrenmark i Trästad, att svara för de grova och många beskyllningar, tillvitelser samt skälls- och smädesord, som hon dagligen skall bruka emot bemälte frus barn, varför påstås den allvarsamma plikt, lag ty mål innehåller, jämte förorsakad tingskostnad.

   Till vittne är stämde bönderna Anders Hall och Johan Andersson i Trästad, hustrun Kerstin Persdotter i Lebo, samt hennes måg Gustaf och hans hustru Annika Simonsdotter.

   Å kärandens vägnar frälseinspektoren välbetrodde Jonas Wikbom är tillstädes, men svaranden icke utan dess husbonde, berörde sergeanten Ehrenmark, vilken andrager att pigan ej fått stämningen förrän 8 dagar före tinget, och ej kunnat komma från hushållet, varför han förmenar henne böra svara.

   Men Tingsrätten gav det utslag, att som detta är ett brottmål, och hon således bort sig infinna, fast hon ej haft stämningen mer än i 8 dagar före Tinget, jämväl nu ej visat laga förfall, så upptager Tingsrätten, medelst de instämda vittnens avhörande, saken ändå.

   Emot de inkallade vittnen säger herr Ehrenmark vara jäv, nämligen mot Anders Hall och Johan Andersson, emedan de är halvnadsbönder åt Jungfrur Ehrenmarkar. Kerstin Persdotter i Lebo, samt hennes måg Gustaf och hans hustru Annika Simonsdotter jävras av herr Ehrenmark, efter de först blivit upptagna av honom, men sedan varit hans ovänner, och fört skvaller emellan honom och hans syskon, jämväl skola vara beryktade för tjuveri.

   Wikbom påminner att Hall och hans son Johan Andersson hava tagit sig ett annat gårdsbruk och skola flytta bort från Trästad.

   Tingsrätten fann de mot Hall och Johan Andersson anförde jäv ej vara av något värde, ty avlade de vittneseden och berättade särskilt.

 

1.      Anders Hall, att i våras en gång, under det vittnet var jämte Jungfrur Ehrenmarkars drängar ute på gärdet, och Jungfrurna stod och såg på sitt folk, kom pigan Annika Jonsdotter gåendes, då vittnet ej vet om Jungfrurna sade något åt sitt folk eller ej, men Annika Jonsdotter sade: Satan och djävulen stå för pålen, och den som ljugit och stulit har, och inte jag, slåendes ihop händerna. Varpå Jungfru Lena Ehrenmark bad henne ej överfalla dem, utan påminna sig att hon lidit därför i fjol. Då Annika svarade: Satan har gjort någon avbön varken för dig eller Tingsrätt, utan vad jag gjorde, det gjorde jag för min husbondes skull, efter han bad mig. Att Annika Jonsdotter sade det till Jungfrurnas vanheder, säger vittnet sig veta. Upplästes.

2.      Johan Andersson berättar lika med förra vittnet och tillägger allenast det, att då Annika Jonsdotter nämnde de orden: Satan och djävulen stå för pålen och den som stulit och ljugit har, så vände hon sig till Jungfrun Gunilla och sade åt henne: Men du Gunilla skall stå där. Frågades: Om ej Annika slog händerna av arghet åt Jungfrurna? Svar: Jo.

 

Jungfru Gunilla Ehrenmark, som nu är även tillstädes, berättar att vad de övrige vittnen skola berätta om är något, som för ett år sedan passerat.

 

 

 

 

 

 

 

Utslag.

 

Alldenstund pigan Annika Jonsdotter nu är frånvarande, så vill Tingsrätten låta med saken, och sitt utlåtande över de mot vittnen Kerstin Persdotter dess måg Gustaf och hans hustru anförde jäv bero till 3:dje dagen av nästa Ting, då Annika Jonsdotter bör sig vid fem daler silvermynt, och så vida hon ej igenom tjänliga medel vill hämtad varda, personligen infinna, och i denna av välborna fru Catharina Feltreuter instämde sak svara. Emellertid pliktar Annika Jonsdotter nu för uteblivande denna gången 2 daler silvermynt.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 27/10 1742

§ 35.

I

 följe av Tingsrättens utslag den 28 maj sistlidne, infunno sig nu välborna fru Catharina Feltreuter, igenom dess fullmäktig, inspectoren välbetrodde Jonas Wikbom, uti saken mot hennes son sergeanten herr Philip Ehrenmark, angående torpet Ahlebo med det mera, vilken sak på bemälte dag uppsköts och fru Feltreuter vid fem daler silvermynts vite förelades inskaffa det uti avlidne herr överstelöjtnanten Ehrenmarks sterbhus hållne uppteckning och skiftesinstrument, varav Tingsrätten har nödigt äga underrättelse, och ingav Wikbom nu en skrift underskriven av bemälte fru, varuti hon berättar sig varit sjuk då uppteckningen höll, samt bedyrar, att hon varken det eller någon annan lapp i sina händer fått, med mera skriften innehåller, varför Wikbom anhåller det hon må befrias från vitesbrottet.

   Herr sergeanten Ehrenmark säger sig icke heller hava detta uppteckningsinstrument om händer eller veta vem det har. Herr Ehrenmark påminner, att han har del uti torpet Lövsveden, emedan det icke allenast är uppbyggt på samfällt mark, utan och på hans kostnad, såväl som deras.

   Wikbom såväl som Jungfrurna Lena och Gunilla Ehrenmarkar vilka även är härvid tillstädes, berätta det torpet väl är uppbyggt sedan sergeanten Ehrenmark kommit hem från Tyskland, men på Jungfrurnas tilldelte skogspark och med deras kostnad, så att han ej skall kunna påstå någon del däruti.

   Sergeanten Ehrenmark yttrade sig hålla sig för god att svara Jungfrun såvida som han säger att Jungfru Gunilla Ehrenmark beladdat sig med tjuvenamn och vill han således ej vidare svara.

   Vilket tillmäle och utlåtande Jungfru Gunilla Ehrenmark begärde må i Domboken antecknas. Vartill Ehrenmark svarade att såvida hon ej lagligen tilltalat den som ett sådant rykte henne tillagt, kan hon med skäl säga det hon sagt, och underställer huruvida han uti sin heders förkränkande, kan vara i sällskap med denna sin syster.

   Tingsrätten utlät sig det Jungfru Gunilla Ehrenmark en gång allmänneligen är frikänd för den misstanke som på henne varit, vilken härflutit av en misstagen duk, varuti parterna henne för oskyldig själva ansett och därför kan Tingsrätten ej finna att sergeanten Ehrenmark haft ringaste anledning till ett sådant oanständigt utlåtande mot sin syster, vilket Tingsrätten sakens slut skärskåda vill, emellertid förelägges honom att nu bevisa sig till svarsmål i huvudsaken.

   Jungfrurna berätta att torpet Sågstugan ligger på obytt del och Lövsveden ligger på avlidne herr Carl Gustaf Ehrenmarks del vilken de nu innehava.

   Ehrenmark säger att han åstundar delning på dess jord, som ännu är odelt såväl som torpen, emedan han ej har så stor del i de torpen som är Lilla Trästad, Algustorp och Sågstugan, som honom efter lag skall tillkomma.

   Med sakens vidare förehavande beror till i morgon, efter det lidit över rättegångstimman. Se §:48.

 

 

 

Tjust härads dombok den 28/10 1742

§ 41.

U

pproptes saken, som vid sistlidne Ting förehades och då uppsköts emellan välborna fru Catharina Feltreuter och pigan Annika Jonsdotter, angående skällsord på bemälte frus döttrar, Jungfrurna Ehrenmarkar. Vid uppropet inställde sig å kärandens vägnar frälseinspectoren välbetrodde Jonas Wikbom jämte Jungfrurna Lena och Gunilla Ehrenmarkar, och ingav Wikbom Tingsrättens vid sista Ting fällda utslag, varuti Annika pålägges att vid fem daler silvermynts vite, och såvida hon ej vill hämtad bliva, personligen sig infinna, till svarsmål i saken. Annika Jonsdotter är ej tillstädes utan dess husbonde herr sergeanten Ehrenmark närvarande säger att hon ej vet annat än saken varit uppskjuten till 5:te tingsdagen, och har ej fått kunskap av utslaget, men i morgon eller Lögerdag kommer hon till städes.

   Wikbom säger att fru Feltreuter ej haft anledning att kungöra Annika utslaget, så vida herr Ehrenmark vid sista Ting var för henne tillstädes och bort Communicera henne Terminen, påstår därför att hon måtte förklaras skyldig till vitesbrott och plikta för upprops försummelse.

 

Utslag.

 

Alldenstund det ålegat Annika Jonsdotter som vid sista Ting, utan laga förfalls visande uteblev, att göra sig underrättad om samma utslag som då föll, och dagen på vilken hon detta Ting sig infinna borde; Och hon nu uteblivit, ty finner Tingsrätten, det hon gjort sig skyldig till vitesbrott och således bör plikta fem daler silvermynt, och lämnades uppskov med saken till i övermorgon då hon berättas komma hit, i vidrig händelse, må fru Feltreuter söka vederbörande Kronobetjänters handräckning om hennes inskaffande.

 

 

 

Tjust härads dombok den 28/10 1742.

§ 48.

F

ru Catharina Feltreuters fullmäktig Wikbom och sergeanten herr Philip Ehrenmark infunno sig nu i saken, som igår förehades, berättandes sig ej hava vidare att påminna ändå och vid förra Tinget skett är, allenast vad rättegångskostnaderna angå, varför Wikbom å fruns vägnar nu påstår ersättning 20 daler silvermynt och herr sergeanten Ehrenmark 45 daler silvermynt.

 

Utslag.

 

Till upplysning i denna sak blev av Tingsrätten, vid sistlidne Ting den 28 maj, välborna fru Feltreuter pålagt, att inskaffa skiftesinstrumentet efter hennes avlidne man, överstelöjtnanten välborne herr Philip Ehrenmark, men frun nu genom en av dess fullmäktig ingiven skrift förklarat sig det ej kunna anskaffa, emedan hon vid skiftet skall varit sjuk. Varför och som ej heller fruns son sergeanten herr Philip Ehrenmark velat byteslängden eller någon lottlista framvisa, skolandes allenast den lösa kvarlåtenskapen till några hundrade daler sig bestigande varit upptecknad och skiftad år 1736 om sommaren emellan barnen, 2:ne söner och 4 döttrar, sedan fru Feltreuter sin änkesäng undfått, men det fasta bestående blott av Säterirusthållet Trästad, hava barnen tagit varsin del undantagandes torpen Lilla Trästad och Ahlebo, för den skull som Tingsrätten icke längre kan uppehålla med saken, angående torpet Ahlebo vars nyttjande sergeanten herr Ehrenmark för sin moder skall onyttigt gjort, utan den till skärskådande företager, uppå de skäl och handlingar, som framförde blivit och har sergeanten herr Ehrenmark tillstått att han uppsagt torparen från Ahlebo, emedan herr Ehrenmark förmena sig hava del däruti, som det och skall vara beläget på den honom den 13 oktober 1741 vid delningen anslagne skogspark, helst samma skogsdelningsinstrumentet icke skall därifrån undantaga torpet Ahlebo, utan skall fru Feltreuter innehava det med orätt helst hon ingen rättighet därtill skall kunnat visa, herr Ehrenmark har väl 3 dagsverken om veckan av torpet Sågstugan, som gör ett dagsverke till hans systrar, men är därmed ej nöjd, utan vill hava sin del rent av, att man må veta vem som kan sätta åbo till och från på torpet. Detta med mera som sergeanten herr Philip Ehrenmark andragit, har Tingsrätten ej mindre i övervägande tagit än det, som å hans moders fru Feltreuters sida är anfört. Och befinnes att uti en emellan sergeanten herr Ehrenmark och dess fyra systrar eller deras förmyndare, dåvarande stadsnotarien, nu Borgmästaren ädel och högaktad herr Axel Loo, den 2 juni 1738 i vittnens närvaro ingångne skriftliga, och hos Tingsrätten då ingivne förlikning, stå dessa ord, nämligen: 2. Lämna vi samtliga systrar bemälte vår broder, att opåtalt av oss framgent, till vår Kära Moders död, då annat skifte i det fasta kommer att hållas, nyttja ett dagsverke i veckan av torpet Sörängen och ett var 4:de vecka av Sågstugan, men de övrige torpen och dagsverken bliva under vår disposition. Sedan är den förändring gjord, att herr Ehrenmark, då Ryttaren fick torpet Sörängen, erhöll 3 dagsverken av Sågstugan, vilka han ej kunnat neka sig hava allt sedan nyttjat, och skogsdelningen som den 13 oktober 1741 är förrättad och av herr Ehrenmark, jämte de flera parter och vittnen underskriven, innehåller följande: och de uti förra delningen omrörde hagar förbliva därvid alldeles orubbade, så att intet mera därtill inkräktas. Ävenledes torpen med därunder nu lydande integor till åker, äng och hagar är här under intet begripit, utan förbliver vid det som redan avsatt är, så länge Gud behagar bespara vår Kära Moder livstiden. Dessutom finnes och av den andra brodern, nu avlidne, fänrikens välborne herr Carl Gustaf Ehrenmarks Contract eller skriftliga överenskommelse under den 6 januari 1738 om arrendet av hans del i Trästad inryckt dessa ord: Undantagandes de små hemman, som Kära Mamma i sin livstid innehaver, varmed inga andra kunna förstås än torpen Lilla Trästad och Ahlebo, emedan hon inga andra innehaft, och det med samtliga de fem barnens samtycke, till sitt underhåll så vida henne ingen morgongåva är tilldelad, varför sergeanten herr Ehrenmark icke bort sin moder fru Feltreuter, som torpen i handom hade, oroa med torparens avsägande från torpet Ahlebo, utan som frun således haft någon skada jämväl kostnad nu vid 2:ne Ting och måst bruka fullmäktig; ty prövar Tingsrätten skäligt att herr Ehrenmark det henne betala bör med 30 daler silvermynt. Och där han vidare ej skulle hava betänkande att såsom arv påstå någon rättighet i dessa 2:ne torpen, utan att avbida sin moders fru Feltreuters död, som nu är högst bedagad till sjuttioåtta år och ingen annan fast egendom haver till sitt uppehälle, dessutom dess medellösa tillstånd, så är det ett mål, som till Kungl. Hovrättens upptagande hörer. Emellertid bör frun utan hinder nyttja torpet Ahlebo, men vad angår herr Ehrenmarks begäran att den delen av skogen som obytt är må delas, så vill Tingsrätten därtill förordna 2:ne nämndemän på vidare anmälande emedan på ett halvt år laga siguntid ej infaller. Beträffande de skymflige utlåtelser herr Ehrenmark mot sin syster välborna Jungfru Gunilla Ehrenmark nu för rätten brukat, så lämnas hennes förmyndare del av domboksutdraget att därvid göra sina påminnelser. Varefter Tingsrätten vill sig däröver yttra.

  Emot detta utslag har herr Ehrenmark vädjat under vällovlige Lagmansrätten.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 30/10 1742

§ 71.

U

pproptes välborna fru Catharina Feltreuter mot pigan Annika Jonsdotter i Trästad uti den förr anhängige saken, angående skällsord och grova tillvitelser, som hon dagligen skall tillägga fru Feltreuters döttrar jungfru Ehrenmarkar med mera som protokollet den 11 juni sistlidne innehåller och inställde sig nu å kärandes vägnar Frälseinspectoren välbetrodde Jonas Wikbom efter förr ingiven fullmakt jämte jungfru Gunilla och Helena Ehrenmarkar, samt Annika Jonsdotter själv, jämte dess husbonde sergeanten välborne Philip Ehrenmark.

   Upplästes protokollet vid sistlidne Ting i denna sak hållet och tillfrågades Annika om hon tillstår det de då avhörde vittnen berättat, vartill svarades, att hon ej kan inlåta sig i något svarsmål innan den parten som henne stämt, själv kommer tillstädes att avhöra vad hon har att berätta, och utom dess åstundar hon vice versa stämning.

   Wikbom anförde att det är Tingsrätten bekant det fru Feltreuter är så gammal, att hon ej är mäktig resa eller gå utom gården, varför påstås sakens företagande.

   Tingsrätten gav det utslag, att som fru Feltreuter är mot 80 år gammal, och hon ej är i stånd att kunna komma tillstädes, ej heller henne kan förmenas att därvid bruka fullmäktig; Annika Jonsdotter utom dess, haft halvt års tid att stämma frun igen där hon fog haft, fördenskull finner Tingsrätten den av Annika Jonsdotter nu gjorde ikast ej kunna uppehålla sakens fortgång utan bör Annika svara. Annika tillstår sig sagt de orden som vittnen vid förra Tinget berättat, nämligen att då jungfrurna sade åt henne: Vi skall hava den Cannalie för Kåken sades hon sig ej gjort avbön för dem utan för Rätten och sin husbonde fast vittnen sagt det hon sade sig ej hava gjort avbön varken för jungfrurna eller Tingsrätten, utan endast för sin husbonde, nekar och sig sagt de ordena att jungfru Gunilla skulle stå för Kåken. Vad de inkallade vittnen och det de skola vittna om angår, säger Annika det vara avgjort genom den avbön vid 1741 års sommarting gjort, så att hon nu utan fog skall vara stämd.

   Wikbom erinrar att jungfrurna avstod den gången si talan med förbehåll, att där Annika ånyo skulle förbryta sig, så voro även den saken öppen, som nu redan viss är. Annika Jonsdotter säger ej kunna bevisas det hon sedan i något mål förorättat jungfrurna.

 

Utslag.

 

Tingsrätten finner, av den redan hållne rannsakning, det Annika Jonsdotter ej erkänner den vid 1741 års sommarting gjorda avbön, av henne vara gjord för jungfrurnas skull, ty kan, i anledning av det då gjorda förbehåll, ej förvägras fru Feltreuter att å sina döttrars vägnar i de instämda mål Annika Jonsdotter tilltala.

   Wikbom föreställde de instämda åberopade vittnen, pigan Märta Månsdotter i Lövsveden, torparen Gustaf Svensson i Kleva och dess hustru Annika Simonsdotter, vilka 2:ne senare även vid sista Ting voro tillstädes och då jävades av herr Ehrenmark, vilka jäv påstås nu måtte bevisas. Eller de till vittnesmålet Admitteras.

   Herr Ehrenmark såväl som Annika Jonsdotter anförde emot pigan Märta Månsdotter det jäv att hon skall sökt tubba Annika att giva henne något av herr Ehrenmarks egendom, och som Annika det ej velat, så har hon hotat Annika att revangera sig i annat, dessutom är hon under jungfrurnas disposition att de kunna skrämma henne till vad de vill.

   Wikbom förmenar att herr Ehrenmarks jäv såsom obeviste ej kunna stänga Märta från vittnesmålet, vilken ej heller är något lagstadt hjon hos jungfrurna.

Emot Gustaf Svensson och dess hustru är det jäv som vid sista Ting anfördes, vilket nu åberopades, samt till vittne hejderidaren Claes Roback, förridaren Embring och inspectoren Carl Wåhlstrand angående snatteriet, dock är Gustaf ej beryktad för snatteriet, säger herr Ehrenmark, utan allenast dess hustru och hennes moder, ingivandes en orlovssedel av herr baron och överstelöjtnanten von Knorring utgiven av innehåll, att Gustaf Svensson under den tiden han brukat torp under Bjursund, var dess uppförande rätt, vilken sedel Gustaf fått då han kom ifrån herr baron och överstlöjtnantens gods. Inspectoren Wikbom förmenar att där herr Ehrenmark hade varit i stånd att kunna bevisa det anförde jävet mot hustru Annika Simonsdotter angående rykte om snatteriet, hade han väl instämt sina åberopade vittnen, men som det ej skett, så kan hans blotta anförande ej ligga i vägen och vad herr baron och överstelöjtnantens upptedde sedel angår, så är det en sak emellan honom och Gustaf, som ej rörer denna.

   Tingsrätten erinrar sig att inspectoren Wåhlstrand är i byn och icke dess mindre har sergeanten Ehrenmark ej fogat den anstalt eller begärt att han måtte uppkallas, varför Tingsrätten lät uppkalla Wåhlstrand.

   Sedan Wåhlstrand sig infunnit yttrade sig herr Ehrenmark det han ej har något att vittna emot Annika Simonsdotter angående ryktet om snatteriet, utan att det är Roback och Embring som veta därom, ehuruväl herr Ehrenmark förut sagt att Wåhlstrand skulle hava sig det samma bekant.

   Tingsrätten övervägde jäven mot vittnena och vad Gustaf Svensson och pigan Märta Månsdotter vidkommer, så är ej något jäv mot dem bevisat, som kan stänga dem från vittnesmålet, utan böra de Eden avlägga. Och vad angår hustru Annika Simonsdotter, så emedan herr Ehrenmark förbehållit sig det mot henne anförde jäv bevisa, så lämnas honom tid därtill till nästa Ting, men emellertid bör hon jämte de övriga avlägga sitt vittnesmål, enligt XVII Cap: 8§ Rättegångsbalken.

   Därpå berättade efter avlagd Ed.

 

1.      Gustaf Svensson, att förlidet år en gång i Dömbelveckan, på gården då en kalv var bliven död för herr Ehrenmark sade Annika Jonsdotter åt jungfru Lena Ehrenmark att hon ridit till helvetet på kalven, Skärtorsdagen, och därigenom ridit ihjäl honom. Vid samma tillfälle kallade hon ock jungfru Gunilla, hora och tjuv. En tid efteråt kallade hon jungfru Maria Charlotta helvetes böneloge och sade att den onde tröskat böner i synen på henne. En gång sade hon ock då hejderidaren Roback kom på gården: Se nu kommer jungfrurnas horefriare. Frågades: Av herr Ehrenmark om Annika nämnde jungfrurna vid namn, då hon hade de utlåtelser som berörde är? Svar: Ja, och jungfrurna voro närvarande och hörde detsamma, undantagandes det sista om Roback. Upplästes.

2.      Annika Simonsdotter, att förlidet år en söndag då vittnet jämte jungfru Gunilla Ehrenmark och pigan Annika Jonsdotter, samt herr Ehrenmarks dotter voro uti ladugården, kallade Annika och herr Ehrenmarks dotter, jungfru Gunilla Ehrenmark, hora, tjuv, Canallie och hundehora och spottade efter henne; men jungfru Gunilla svarade icke därtill. Då Annika och herr Ehrenmarks dotter kommo in, berättade de för honom vad de kallat jungfru Gunilla, då han tackade dem därför, och sade, när hon ger er ett, så giv i henne två ord. Ett par dagar därefter passade Annika och Ehrenmarks dotter i sina fönster på till dess jungfrur Ehrenmarkar kommo ut på gården då de lupp (löpte) efter dem och kallade jungfru Lena Ehrenmark helvetes benrangel, och jungfru Maria Charlotta helvetes böneloge, som faen tröskat böner i synen på. En tid därefter samma år då en kalv var sjuk för herr Ehrenmark och vittnets moder hade den, på Annikas begäran ihjälstuckit, sade Annika att jungfru Lena Ehrenmark hade om Skärtorsdagen ridit åt helvetet på kalven, och sedan har han blivit så sjuk, sägandes de orden: Om jag fingo ut den långa faen, jungfru Lena Ehrenmark, skulle jag bota henne. Om morgonen därpå, då jungfrurna skulle gå i boden, kommo Annika och herr Ehrenmarks dotter ut på gården, då Annika utlät sig åt jungfru Lena Ehrenmark: Du förbannade trollpacka, du har ridit till helvetet på min kalv Skärtorsdagsnatt och ridit ihjäl honom, detta hörde mannen också, och skedde sådana ord dagligen av Annika till jungfrurna. Andra dag Pingst, då herr Ehrenmarks fä igenom dess vallsons försummelse kommit in i sädesgärdet, bad jungfru Gunilla Ehrenmark sin dräng gå och hjälpa till att köra ut det, då kom Annika Jonsdotter ut och slog ihop sina händer och sade åt jungfru Gunilla: Du sachramentskade tjuv och hora, du är icke allenast hora, utan och hundehora och var mans hora och svor gräseligen. När saken till förlidet års sommarting var instämd och dagen före än jungfrurna skulle resa till Tinget, kallade Annika Jonsdotter och herr Ehrenmarks dotter jungfru Lena Ehrenmark förbannade häxa och förbannade gamla hake. Har även många gånger sagt, som vittnet hört, det hejderidaren Roback var jungfru Gunillas horehund, vilket vittnets man även en gång tillika hörde. Vittnet har och hört Annika Jonsdotter bedja herr Ehrenmarks dotter kalla jungfru Ehrenmark de skällsord, som Annika själv ej ville kalla dem, och stavat dem för henne vilket hon och gjort, mycket värre än Annika själv. På jungfru Gunilla Ehrenmarks tillfrågan berättar vittnet, att Annika Jonsdotter och herr Ehrenmarks dotter sagt det de skulle plåga jungfrun in på livet, och passade på henne då hon en gång gingo ut på åkrar och ängarna, taga var sin stake och slå ihjäl henne , ty hon varit dem en helvetes brand. Upplästes.

   Annika Jonsdotter säger att fru Feltreuter bjudit henne taga blågarn ifrån sin herre, och giva åt frun till en väv, vilket Wikbom begärde må i protokollet antecknas.

   Tingsrätten frågade Annika om hon har bevis till vad hon sagt, men hon svarade nej, dock är det sant säger hon.

3.   Märta Månsdotter: att förlidet år hörde vittnet många gånger, det Annika Jonsdotter kallat                    

jungfru Lena Ehrenmark, helvetes benrangel, jungfru Maria Charlotta, helvetes böneloge                                                      och jungfru Gunilla hora och tjuv. Jämväl hörde vittnet Annika Jonsdotter för en liten tid sedan kalla jungfru Lena Ehrenmark sleka, som slekar med annars folk, Blånna, sachramentskade gamla Lena och gamla betta, men ej kallade jungfru Lena henne några skällsord, eller gav henne därtill anledning, icke heller har vittnet hört jungfrurna kalla Annika några skällsord mer än baraste: Qvastannika. Vittnesmålet upplästes.

Jungfrur Ehrenmarkar säger att Annikas fader heter Qvast, och därför hava de ansett såsom tillnamn. Men Annika nekar att hennes fader heter Qvast, dock hette hennes faderfader så.

   Parterna på Rättens tillstånd avträdde, och om en stund inkom herr sergeanten Ehrenmark samt begärde uti inspector Wikboms närvaro få anföra att de avhörde 3:ne vittnen ej hava hört det tillika som de vittnat om och således skola vara såsom angivare och de där fört skvaller, samt följaktligen deras vittnesmål ej anses. Och för övrigt säger herr Ehrenmark sig vilja vid nästa Ting, igenom de av honom åberopade vittnen, visa det dess syster jungfru Gunilla är både hora och tjuv, fast hon nu söker undgå de namnen.

   Sedan protokollet var uppläst, förestälte Tingsrätten vad ansvar ett sådant angivande har med sig, och för den skull voro bättre att han dem återkallade, så framt han ej till fullo bevisa kan, men herr Ehrenmark förklarade sig ej vilja dem återkalla, utan bliva vid det han anfört.

   Inspectoren Wikbom underställer det förra av herr Ehrenmark anförande till Tingsrättens gottfinnande, och det senare förbehåller han jungfru Gunilla all öppen åtalan.

   Frågades Ehrenmark om han vid detta Ting är i stånd att bevisa det han mot jungfru Gunilla anfört, då Tingsrätten samma mål sig företaga vill, vartill han svarade nej, ty hans vittne äro långt uppe i landet.

   Wikbom påstår att som det ena vittnet, som avhört blivit, berättat det herr Ehrenmarks dotter och pigan Annika Jonsdotter hotat göra jungfru Gunilla Ehrenmark skada, det Tingsrätten ville förelägga ett ansenligt vite, att hon ej må förorättas av Annika.

   Jungfru Gunilla Ehrenmark tillstädes förbehåller sig all rätt emot så grova tillvitelser som sergeant Ehrenmark henne tillagt.

   Herr Ehrenmark säger att hans barn och folk ej göra någon skada, om de få vara ifred, och förbehåller för dem även vite utsättas må.

Utslag.

 

Såsom sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark sig förbehållit att till nästa Ting bevis till jävet anskaffa emot vittnet hustru Annika Simonsdotter, så kan det i anledning av XVII Cap: 8 § Rättegångsbalken ej förvägras utan förelägges honom vid 20 daler silvermynts vite att på andra dagen av nästa vinterting sig här beredd infinna jämte pigan Annika Jonsdotter emot välborna fru Feltreuter eller dess fullmäktig. Och vid samma vite förelägges herr Ehrenmark att till det Tinget instämma sina vittnen i det svåra tillmälet han gjort mot sin syster jungfru Gunilla Ehrenmark, emedan han sig det åtagit att bevisa varvid jungfruns förmyndare eller dess fullmäktig kommer att tillstädes vara.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 10/2 1743

§ 37.

I

nfunno sig nu å fru Catharina Feltreuters vägnar Inspectoren Jonas Wikbom, Pigan Annika Jonsdotter, jämte de flera, som i protokollet på gårdagen nämnes, uti saken som välborna fru Feltreuter mot Annika Jonsdotter instämt angående grova tillvitelser och skällsord, som hon dagligen skall tillägga fruns döttrar, Jungfrur Ehrenmarkar, och utlät sig Annikas husbonde herr Ehrenmark, det han ej vidare befattar sig med saken, eller biträder Annika däruti, utan må hon nu själv svara.

   Upplästes det vid sistlidna ting fällda utslag. I följe varav Annika tillfrågades, om hon är i stånd, att bevisa det mot hustru Annika Simonsdotter anförda jäv, härrörande av snatteri som hon skall begått? Varpå Annika upptedde 1. En sedel av den 30 mars 1741 från herr Kyrkoherden Sälleroth i Locknevi, att hustru Annika Simonsdotter skall sig otillbörligen, så väl uti Blackstad socken, som ock uti Lofta socken, förhållit. 2. Ett brev från berörde herr Kyrkoherden till herr Sergeanten Ehrenmark under den 30 mars 1741 av nästan enahanda innehåll med bemälte attest.

   Annika Jonsdotter har utom dess instämt Gustaf Svensson och dess hustru Annika Simonsdotter, samt Pigan Märta Månsdotter, att svara för deras vid Tingsrätten avlagda vittnesmål i saken emellan henne och fru Feltreuter. Till vittne i det målet har hon instämt Bonden Per Eriksson och dess Broder Lars Eriksson i Ryssberga, Bonden Daniel Jonsson i Ålhult och Jöns i Bierke. Av dessa senare personer voro närvarande Pigan Märta Månsdotter, samt vittnen Lars Eriksson och Daniel Jonsson, men Gustaf Svensson och Annika Simonsdotter, Per Eriksson samt Jöns i Bierke äro frånvarande, och företes förfall från Annika att hon är havande och går när in på födsletiden, att hon ej kunnat sig infinna. Från Per Eriksson, uppvisar dess broder Lars Eriksson en fullmakt, däruti jämväl nämnes, det han ej har att säga eller vittna något oärligt om Annika Simonsdotter eller dess man. Jöns i Bierke vises ej fått stämningen, dock säger Annika att fjärdingsmannen levererat den.

   Inspectoren Wikbom påminde, det och Tingsrätten biföll, att Annika Jonsdotter ej har öppen talan att vidröra något jäv mot de andra vittnen, som sista Ting avhörda blivit, mer än allenast Annika Simonsdotter, och gav Tingsrätten det utslag att ehuruväl Annika Simonsdotter nu ej är tillstädes, så kan Tingsrätten därför ej uppehålla med sakens fortgång, helst det av henne företedde laga förfall icke är fulltaget, utan böra de av Annika Jonsdotter till dess mot den förra anförde jävs bevisande nu avhöras, varpå sedan Tingsrätten efter undersökande ej fann något jäv mot Daniel Jonsson och Lars Eriksson, så avlade de vittneseden och berättade särskilt.

 

1.      Daniel Jonsson, att Annika Simonsdotter under den tiden hon bodde i Locknevi socken, såväl som till förne alltid fört ett elakt leverne medelst oenighet med sin man, om hon snattat, som Annika Jonsdotter henne tillagt, därom vet vittnet ej vidare, än att han hört ryktet, och annat vet han ej om henne. Upplästes.

2.      Lars Eriksson intygar att han ej kan tillägga Annika Simonsdotter någon beskyllning av snatteri, eller vet om hon det gjort, men förlidet år hade hon av vittnets och dess broders Piga i Ryssberga fått någon säd, som Pigan olovligen tagit ur deras bod, och så snart Annika fick veta det säden var av Pigan på det sättet tagen, gav hon vittnet därom tillkänna, men säden betalte Annika till Pigan, och av henne fick vittnet sin ersättning, igenom lönen som de avkortade. Vittnet tillägger att dess frånvarande broder ej har annat att vittna om än nu skett. Upplästes.

 

Utom dess har Annika Jonsdotter uti det angivande och utlåtelse hon inför rätten vis sistlidne Ting haft, det fru Feltreuter skall sökt tubba henne att taga blånegarn ifrån son husbonde och giva sig, instämt till vittne Ryttaren Arvid Bom, men Annika erinrar nu att stämningen blivit orätt uttagen av dess husbonde, emedan Bom ej har något att vittna därom utan om något mjöl, som Jungfrurna begärt av henne. Frågades av rätten om hon vill bevisa det hon sagt mot fru Feltreuter? Svar: Hon har ej tänkt på något bevis, utan ment att man fritt skulle få angiva sådant för rätten, men bevisa det kan hon inte, ty ingen mer än de bägge voro tillstädes då orden fälldes. Frågades: Om hon ville återkalla orden? Svar: Neä. Frågades: Vad hon vill bevisa med Boms vittnesmål? Svar: Att Jungfrurna ej fingo mjölet och därför blevo onda på henne, men ej tillägger hon dem beskyllning, att hava sökt tubba henne.

   Jungfru Ehrenmark tillstår att de begärde låna mjölet, men för misstanke skull, så begärde de att Bom måtte avhöras. Varför Arvid Bom efter avlagd ed berättade att en gång i somras bad Jungfrurna vittnet om ett par marker mjöl till låns, och som vittnet ej hade och dessutom själv behövde mjöl, så gick han till herr Ehrenmark och i sitt namn begärde låna mjöl, men fick intet, andra dagen efter, gick vittnet även dit och ånyo begärde, men då han fick även avslag bad han i Jungfrurnas namn, att få låna, tänkandes att då snarare få och därigenom tjäna både sig och dem, men fick ej. Upplästes.

   Annika Jonsdotter yttrar sig ej hava mera att anföra, utan åstundar slut i saken.

   Inspectoren Wikbom ingav en skrift från fru Feltreuter av henne själv underskriven, varuti frun gör sitt påstående mot Annika, att hon må för sitt brott umgälla allt vad lag förmår, som av skriften vidare ses kan. Wikbom påstår rättegångskostnad 40 daler silvermynt, emedan saken nu vid 4:de Tinget varit före.

   Tingsrätten yttrade sig att vad Hustru Annika Simonsdotters vittnesmål angår, så emedan Pigan Annika Jonsdotter henne misstänkt haver, för de i protokollet anförde omständigheter, vilkas utrönande alltför långt på tiden ankomma skulle, och huvudsakens avslutande hindra, ty vill Tingsrätten, utan avseende på Annika Simonsdotters vittnesmål saken på andra skäl och vittnens utsagor avgöra.

   Sedan parterna nu ej hade mera att andraga, så företogs huvudsaken till avgörande igenom följande.

 

Utslag.

 

Tingsrätten har i övervägande tagit denna av Välborna fru Catharina Feltreuter instämda sak och genom hennes Jungfrudöttrars förmyndare förordnade fullmäktige drivna saken, mot Pigan Annika Jonsdotter på Trästad, angående grova tillvitelser, skälls- och smädesord, som hon emot fruns bemälte döttrar dagligen skall brukat, finnandes väl av de 4 edligen avhörda vittnens, Anders Halls, Johan Anderssons, Gustaf Svenssons och Märta Månsdotters utsagor åtskillige slika ord vara av Annika Jonsdotter utkastade på Jungfrurna, men att de mesta vittnen uti följande överensstämma, såsom att hon kallat Jungfru Gunilla Ehrenmark hora och tjuv, och förebrått Jungfru Charlotta Ehrenmark dess ärrar av kopporna genom det ordet helvetes böneloge, har av förakt slagit hop händerna vid det hon talat till Jungfrurna, och eljest sagt, satan och djävulen stå på pålen, och satan och djävulen har gjort avbön för dig. Alltså och som Annika Jonsdotter icke sökt påstå någon beskyllning emot Jungfrurna, anser Tingsrätten dessa hennes utlåtelser såsom okvädesord, till följe varav Annika Jonsdotter, som icke bättrat sig sedan hon år 1741 avbön gjorde, för det mot Jungfru Maria Charlotta utkastade smädesordet bör böta 1 daler och för de 2:ne ärevördige orden, mot Jungfru Gunilla Ehrenmark 3 daler. Likaledes för oanständig åtbörd av händernas ihopslående 1 daler, och för det hon svurit 2:ne gånger böter hon 2 daler. Likmätigt LX Cap: 6.§. och III Cap: 1.§. Missgärningsbalken. Dessutom som Annika Jonsdotter under rättegången haft den utlåtelsen mot Välborna fru Feltreuter, att hon skall budit henne taga blånegarn ifrån sin herre och giva åt frun till en väv, det varken kan troligt vara, mycken mindre är bevisat, ty prövar Tingsrätten skäligt därför belägga Annika Jonsdotter med 20 dalers böter och att göra fru Feltreuter offentlig avbön enligt LX Cap: 2.§. Missgärningsbalken. Men där hon dessa ålagda penningböter, som tillsammans göra 27 daler silvermynt, icke förmår utlägga, bör hon androm vanartige till varning, avstraffas med sju par ris, tre slag av vart paret, och utom dess som fru Feltreuter måst vid fyra Ting göra kostnad för denna sak mot Annika Jonsdotter, kan Tingsrätten ej till mindre summa utsätta än 40 daler silvermynt. Dem Annika Jonsdotter bör henne betala, blivandes Annika Jonsdotter förelagt ett vite av 20 daler silvermynt, vartill hon skall vara förfallen där hon sig oftare på slikt sätt mot fru Feltreuter eller dess döttrar sig förbryter.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 10/2 1743.

§ 38.

I

 följe av Tingsrättens utslag den 30 oktober sistlidne, som pålägger Sergeanten Ehrenmark vid 20 daler silvermynts vite att nu fullfölja målet om de grova tillmälen, som han mot sin syster, Jungfru Gunilla Ehrenmark, gjort samt bevisa vill och protokollet på bemälte dag utvisar, infunno sig nu herr Ehrenmark själv, jämte dess antagne biträdare Hovrättskommissarien herr Olof Lehnberg och berörde Jungfru Gunilla Ehrenmark jämt dess förmyndares, Borgmästaren herr Axel Loos, härvid å dess vägnar förordnade fullmäktig Inspektoren Jonas Wikbom.

   Sedan protokollet och utslaget vid sistlidne ting voro upplästa, yttrade sig herr Kommissarien Lehnberg dictando: Utav herr Sergeanten Ehrenmark är jag anmodad att i denna rättegång honom biträda, och finner mig föranlåten i en så grannlaga sak begära, att vittnen först bliva avhörda, varefter jag sedermera efter omständigheterna vill mig utlåta.

   Inspektoren Wikbom svarade: Välborna Jungfru Ehrenmark har anmodat mig uti denna saken sig biträda, och att de ojävaktige vittnen bliva avhörda har man intet emot, men förmodar, att Sergeanten Ehrenmark förut enligt processen må vara skyldig, att utnämna själva saken varuti hans vittnen vittna skola.

   Herr Ehrenmark yttrar sig denna vilja bevisa vad han vid sista ting Jungfru Gunilla tillagt, nämligen det hon är hora och tjuv.

   Tillfrågades herr Ehrenmark varest och varuti den tjuvnad skett och består, som han söker bevisa Jungfrun? Men herr Kommissarien begärde förut få följande anföra som skedde således: Vid förra tinget har herr Ehrenmark brukat de bekanta utlåtelser och påtagit sig samma bevisa, vittnen äro tillhands, varmed han samma intyga vill. De åberopade vittnen varken jag har eller bör examinera utan är det en sådan sak, som Tingsrättens göromål är, ber därför ödmjukligen att samma förkallas måtte, och där intet jäv emot dem anföras, kan de få sina berättelser göra, varefter jag kan få den upplysning i saken som vederbör och underrätta rätten i detta mål vidare.

   Upproptes de av herr Ehrenmark instämda vittnen, Kvartermästaren välmanhaftig Christoffer Tranaus och dess Käresta Madame Christina Maria Hultman, Inspektoren Carl Wåhlstrand, Furierna Clas Roback och Edvard Embring, Kyrkoherden herr Samuel Beuserus, adjunkten herr Peter Arenander, Nämndemannen Torsten Nilsson i Orrhult, Pigan Ingeborg Johansdotter i Vimmerby och Torparen Sven Månsson i Lilla Trästad. Av alla dess voro allenast Kvartermästaren Tranaus, Frälseinspektoren Wåhlstrand och Furien Embring tillstädes, ehuruväl herr Ehrenmark visar det stämningarna blivit dem alla tillställda. Tranaus berättar att dess hustru är illa sjuk. Furien Roback, säger herr Ehrenmark vara kommenderad åt Calmar. Från adjunkten Arenander, som skall vara sjuk, ingavs en attest, vilken dock såsom obesvären ej gillas av någondera parten. Ifrån Pigan Ingeborg Johansdotter i Vimmerby uppvistes ett brev, varuti hon säger sig ej fått stämningen så långt före Tinget, som XII Cap: 4.§. Rättegångsbalken föreskriver, och vad Torparen Sven Månsson angår, så ingavs en attest, underskriven av Komministern herr Hinric von Mellen, att Sven har förfall medelst sin hustrus sjukdom.

   Frågades herr Ehrenmark, om han har några flera mål mot sin syster Jungfru Gunilla berörande den tillagda tjuvnadsbeskyllningen, än de Servietterna som tillförne är rannsakat om? Vartill herr Ehrenmark svarade. Ja, åtskilligt annat jämte Servietterna, såsom en värja han mist, jämväl tjuveri som blivit yppat vid Kisa Ting.

   Jungfru Gunilla Ehrenmark yttrar sig på tillfrågan, önska det vittnen måtte avhöras på det dess oskuld ses må och nekar alldeles till allt vad herr Ehrenmark henne tillagt det han och aldrig skall kunna bevisa.

   Inspektoren Wikbom androg att vad Servietterna angår, så har därom redan blivit rannsakat den 30 maj 1741, då herr Ehrenmark lämnade vidare åtalan, och således skall den saken nu ånyo ej böra upprivas.

   På Rättens tillfrågan yttrade sig herr Ehrenmark det de tillstädes varande vittnen skola allenast vittna om Servietterna, men vad som yppats vid Kisa Ting, och om värjan, därom skola de andra intyga.

   Frågades herr Ehrenmark varest den tjuvnad skett som han berättat vara yppad vid Kisa Ting? Svar: På Hoby, hos frun därstädes i Kisa härad.

   Inspektoren Wikbom åberopade sig vad han anfört, att saken om Servietterna redan är avdömd, uppvisandes utdrag av protokollet den 30 maj 1741 och anförde ytterligare att ifall Tingsrätten skulle finna sig befogad det målet upptaga, så har han dock jäv emot de nu tillstädes varande vittnen, såsom emot Kvartermästaren, att han då av Tingsrätten blivit för jävaktigt vittne ansedd, emedan han anses såsom ägare av Servietterna. Emot Furien Embring är det jäv, att han är angivare, som protokollet på berörde dag utvisar igenom ett av herr Ehrenmark upptett brev från Embring, och Wåhlstrand jävas emedan han som den tiden var Länsman, skall i det målet stämt Jungfru Gunilla Ehrenmark till Tinget och ingav Wikbom det åberopade protokollet av den 30 maj, som upplästes.

   Herr Kommissarien Lehnberg dictando anförde: Såvida jäv mot de åberopade vittnen anföres, så åligger Contrafullmäktigen dem samma med bevis fulltyga, emedan jag efter dess blotta anförande ej samma kan erkänna.

   Wikbom svarade, att av det upptedde utdraget lärer dess anförde jäv nog vara bevisat.

   Herr Kommissarien Lehnberg anförde: Vad vidkommer Sergeanten Edvard Embring och det mot honom anförde jäv, kan det såsom obevist ej göra någonting till saken, underställandes rätten om något vittnesmål tillförne av honom gjort. Kan i detta mål honom hindra, eller om han på något annat sätt tillförne gjort sig av den rätt förlustig, som ett vittne tillhörer. Herr Ehrenmark påminner att Embring är ej angivare, utan först kunskapen har han av sin nu avlidne broder fått, och därpå skrev han Embring till, som gav honom den relation, som det upptedde brevet innehåller, vilken ej såsom något angivande skall böra anses.

 

   Utslag: Vad målet om Servietterna angår, som herr Ehrenmark nu söker överbevisa sin syster Jungfru Gunilla Ehrenmark, att olovligen hava tagit, så emedan detsamma finnes efter rannsakande vara avslutat den 30 maj 1741, då herr Ehrenmark förklarade sig avstå med vidare talan däruti, ty kan Tingsrätten ej finna sig befogad, att detsamma till rannsakning nu ånyo företaga, men skulle herr Ehrenmark vad de andra mot berörda Jungfru gjorda tillmälen beträffar desamma nu driva kunna, så vill Tingsrätten dem, i allt vad till denna domstol befinnes höra, vederbörligen upptaga.

   Sedan detta utslag var avkunnat yttrade sig på rättens tillfrågan herr Ehrenmark det han ej har några vittnen tillstädes, som kunna vittna om stölden som skall skett på Hoby och till Tinget i Kisa instämd blivit, samt om värjan eller hordom, som dess syster skall bedrivit, mer än Inspektorn Wåhlstrand, som skall hava sig bekant om stölden på Hoby, och påstår därför, det han må edeligen därom avhöras. Men Inspektorn Wikbom underställer huruvida Tingsrätten kan rannsaka om ett mål, som skett uti ett annat härad, och följaktligen ej till denna domstol hörer.

   Jungfru Gunilla Ehrenmark på tillfrågan om hon blivit i sådant mål till Kisa Ting instämd, utlåter sig att sedan hon rest från frun på Hoby, därest hon någon tid varit, har frun saknat några penningar, och därför instämt Jungfrun till Tinget, men då stämningen kom, var Jungfrun ej hemma utan bortrest, och fick ej veta därav, förrän långt efteråt, och sedan den tiden har hon ingen annan stämning undfått utan frun på Hoby skall ångrat sig det hon instämt saken, och sig utlåtit det hon varit därtill förledd av andra. Jungfrun hade och ärnat söka reconvention hos frun, men hennes förmyndare, som bodde i samma socken som frun ville ej tillåta henne göra något väsen därav.

   Jungfrurna Helena och Charlotta Ehrenmark vid detta tillfälle närvarande, utlåta sig att en sådan stämning, som berört är kommit i deras hus, uti Jungfru Gunillas frånvaro, som ej därav fick kunskap, emedan hon var hos sin släkt nere vid Ekesjö, vilket och Jungfrurna läto både frun och Kinda häradsrätt veta. Stämningen var inrättad således, att Jungfrun Gunilla stämdes, att vara närvarande vid en rannsakning, som skulle hållas vid Tingsrätten, om bortkomne penningar på Hoby.

   Herr Kommissarien Lehnberg anförde ytterligare, att vad det jäv vidkommer, som emot Inspektoren Wåhlstrand andragit blivit, så lärer rätten så mycket mera tillåta honom att vittna, som man ännu är oviss om, vad han uti ett eller annat mål om Jungfru Ehrenmarks förhållande intyga.

   Inspektoren Wikbom påstår att herr Ehrenmark må yttra sig om han vill med Wåhlstrands vittnesmål bevisa det Jungfru Gunilla har stulit penningar på Hoby; men herr Ehrenmark förmenar att dess åtagande att vilja visa det Jungfru Gunilla är tjuv, lärer kunna gälla försvarsmål.

 

Utslag: Vad det målet angår om någon tjuvnad, som skall skett uti Kinda härad, på Hoby, så kan Tingsrätten sig därmed ej befatta eller till rannsakande företaga emot X Cap: 21.§. Rättegångsbalken.

   Herr Kommissarien anförde: På det denna sak måtte i dagsljus komma, så underställes rätten, om icke, som en del av vittnen ej äro tillstädes, saken måtte lämnas till nästa Ting fri och öppen, inom vilken tid kanhända, hon torde få annat skinn, vilka och skola kunna vittna om vad som skett här i häradet.

   Inspektoren Wikbom påstod att herr Ehrenmark måtte åläggas inom detta Ting inskaffa sina vittnen.

 

Utslag.

 

Sedan Tingsrätten igenom särskilda utslag givit sitt utlåtande om de 2:ne stölder, som Sergeanten Välborne herr Philip Ehrenmark tillviter sin syster Jungfru Gunilla Ehrenmark rörande den ifrån Kvartermästaren Tranaus bortkomne duk, samt vad uti Kinda härad och vid Kisa Ting föregives sig hava tilldragit, så voro väl Tingsrätten nu beredd att det övriga om tjuveri och hordom, som herr Ehrenmark bemälte dess syster tillägger och här i häradet skall skett, till rannsakning och avslutande företaga: Men som de av herr Ehrenmark åberopade och instämda vittnen, Kyrkoherden herr Samuel Beuserus, Adjunkten herr Peter Arenander, Nämndemannen Torsten Nilsson i Orrhult, Pigan Ingeborg Johansdotter i Vimmerby och Torparen Sven Månsson i Lilla Trästad, sig icke infunnit, och herr Ehrenmark, som behörigen vist, det stämningarna dem tillhanda kommit, än ytterligare påstår deras avhörande, samt att till den ändan uppskov med saken må ske till nästa Ting, så kan Tingsrätten i följe av XVI Cap: 6.§. Rättegångsbalken ett sådant uppskov ej avslå, utan pålägges parterna vid 20 daler silvermynts vite, att sig hos Tingsrätten den 9:e nästkommande Maj beredda i saken infinna, och som berörda vittnen icke vist tillräckliga laga förfall, så åläggas de att för uteblivande plikta 1 daler silvermynt, samt böra på ovannämnda dag, sig även vid 10 daler silvermynt dem förelagt vite här inställa.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 11/2 1743

§ 56.

B

rukspatronen högaktad herr Christopher Bauman låter uppvisa ett av herr Sergeanten Philip Ehrenmark utgivit skuldebrev av den 5 februari sistlidne på åtskillige undfångne penningsummor till låns, ihop tvåhundraåttio daler silvermynt, varför han pantsatt en sig tillhörig fjärdedel uti Säteri Rusthållet Trästad, varå herr Brukspatronen nu begärer inteckning, och emedan herr Ehrenmark, som vid detta tillfälle är tillstädes, erkänner skulden och yttrar sig ej hava något, mot den begärde inteckningen, att påminna, ty bliver och den samma, enligt VII Cap: 1 § R. Bl. beviljas.

 

 

 

Tjust härads dombok den 12/2 1743

§ 70.

B

rukspatronen högaktad herr Christopher Bauman låter uppvisa ett Sergeanten välborne herr Philip Ehrenmarks till honom givit skuldebrev av detta dato, varuti herr Ehrenmark erkänner sig hava, utom förut undfångne 280 daler silvermynt, nu ånyo till låns fått femtiotvå daler silvermynt emot årligt intresse 6 procent, samt pant i dess fjärdedel av Säteri Rusthållet Trästad, vilken ¼-del för de nämnde 280 daler silvermynt till herr Brukspatronen pantsatt är, och på gårdagen intecknad, begärandes herr Brukspatronen att samma ¼-del också för dessa 52 daler silvermynt intecknas må, och emedan herr Ehrenmark nu är tillstädes och tillstår skulden samt ej har något mot inteckningen att påminna ty beviljades den i följe av VII Cap. 1 §. R. Bl.

 

 

 

Tjust härads dombok den 18/2 1743

§ 146.

F

ör Brukspatronen herr Christopher Bauman intecknades ¼-del i Säteri Rusthållet Trästad, som Sergeanten herr Philip Ehrenmark, uti en på herr Brukspatronen utgiven assignation, pantsatt för tjugosex daler silvermynt, utan vad han förut på samma pant till låns och intecknat är vid detta Ting.

 

 

 

Tjust härads dombok den 17/5 1743

§ 142.

B

rukspatronen högaktad herr Christopher Bauman begär inteckning på 2ne. av Sergeanten herr Philip Ehrenmark den 11 mars och 22 april nästlidne givne skuldbrev, det förra på 20 daler och det senare på 80 daler silvermynt, emot underpant uti herr Ehrenmarks fastighet ¼-del i Säteri Rusthållet Trästad, samt 6 procent årligt intresse. Och emedan herr Ehrenmark uti skuldebrevet tillåtit herr Brukspatronen söka inteckning utan vidare Communication med honom, ty bleve ovanbemälte skuldebrev och den däruti pantförskrivne fastighet, för herr Brukspatronen Bauman nu intecknade enligt VII Cap. 1 §. R. Bl.

 

 

 

Tjust härads småprotokoll ? den 13/6 1743.

§ 3.

U

ppbördsmannen Peter Kindmark låter uppvisa Borgmästaren herr Axel Loo´s såsom förmyndare för Jungfrurna Ehrenmarkar skrift av den 24 oktober 1742 varuti herr Borgmästaren för sin del tillåter Kindmark att för de lån, som han försträckt bemälte Jungfrur uti åtskillige poster tillsammans femhundrasextiofem daler 18 2/3 ./. silvermynt, med därå löpande intresse, söka sin säkerhet medelst laga inteckning uti Jungfrurnas andelar av Säteri Rusthållet Trästad, varandes samma skrift tillika undertecknad, med Jungfrurnas Helena A, Maria Charlotta, Catharina och Gunilla Ehrenmarkars namn, samt blev i Domboken således till den verkan lag förmår antecknad.

 

 

 

Tjust härads dombok den 14/9 1743.

§ 24.

V

id uppropet av den emellan Sergeanten herr Philip Ehrenmark och dess Syster Jungfru Gunilla Ehrenmark vid sistlidne Ting förehavde och till i dag uppskjutne sak, angående grova beskyllningar, som den förra den senare tillviter, var ingen av parterna tillstädes, utan ingavs från Jungfrun en skrift, däruti hon begär att saken må anstå till en viss dag längre fram på Tinget, emedan herr Sergeanten nu är hindrad vid Lagmanstinget, som i denna veckan slutas lärer.

   Saken varder därför uppskjuten till den 22 i denna månad, då parterna sig vid det den redan vid sista Ting förelagde vite inställa, börandes herr Sergeanten vid lika vite till samma dag inkalla de vittnen, som han för sig nödige finner på det Tingsrätten må kunna saken efter föregången rannsakning avsluta. Se paragraf 95.

 

 

 

Tjust härads dombok den 15/9 1743.

§ 29.

Sergeanten herr Philip Ehrenmark för upprops försummelse pliktar 1 daler silvermynt.

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 15/9 1743.

§ 30.

P

igan Annika Jonsdotter i Djupdalen, Locknevi socken, har instämt sin förre husbonde Sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark i Trästad, att betala henne dess innestående lön, för 3ne år, som han hos honom tjänt, jämte expencer. Parterna tillstädes, jämte kärandens fader Torparen Jon Zachrisson, åberopandes sig Annika stämningsmålet, med yttrande, att ingen lön var ackorderad, utan påstår hon enligt taxan. Vid Mårtensmässtiden 1740 kom hon i hans tjänst, och den 15 maj i år, kom hon därifrån, förmenandes att fast hon blev driven ur tjänsten, utan orsak i olaga tid skall hon dock vara berättigad till hela lönen uppvisandes ett av herr Ehrenmark den 4 maj sistlidne till henne givet pass, att resa till Stockholm, och vidare en orlovssedel av den 18 maj, innehållandes att Annika hos herr Ehrenmark tjänt troget och väl.

   Herr Ehrenmark yttrar sig, att emedan Annika Jonsdotter i olaga tid kommit i tjänst och i olaga tid gått därutur, hos honom, så skall hon ej kunna pretendera någon ordinarie lön, helst hon aldrig fått städja, icke dessmindre säger han sig betalt henne över och ej under, som han med vittnen vill visa. En sidentygströja av Borat, som han kallar, har Annika fått, värd 10 daler silvermynt. Även en svart klädeskjortel till 10 daler silvermynt, likaledes en randig klädning, tröja och kjortel ny av samma gjort tyg, vilken kjortel hon nu har på sig, och härmed tröjan värderar till 4 daler silvermynt. En stoftströja ny om 6 daler silvermynts värde, dito en annan klädning till 3 daler silvermynt. Ett par tyska skor 2 daler silvermynt och 3 par svenska, 3ne särkar grova om 1 daler stycket och en finare, en plåtvård, samt penningar 3 daler silvermynt då hon skulle resa till Stockholm förutan mycket annat, som han ej kan minnas, förmenandes herr Ehrenmark att när dessa persedlar sammanräknas lärer finnas det han förnögt mer än hon haft att fordra, vilket han dock ej tänkt återfordra. Utom dess har Annika en gång förlikts med honom och kvittat sin lön emot de kläder hon fått. Varpå nu ingavs attest av Ryttaren Isak Schenström.

   Annika Jonsdotter svarar att hon väl fått de persedlar, som herr Ehrenmark upptecknat, undantagandes särkarna och de 3 daler silvermynt, vilka senare hon måste giva tillbaka, men sidentygströjan var ej värd mer än 1 daler silvermynt, kjorteln två daler silvermynt och de randiga kläderna vävde hon själv av sin egen ull och lin, så att herr Ehrenmark ej kan göra därpå någon pretention, de tyska skorna vill hon taga för 2 par svenska, varav 8 par innestå. Och när den förlikningen skedde som herr Ehrenmark föregivit, var hon så sjuk att hon ej visste antingen hon svarade ja eller nej.

   Herr Ehrenmark påminner att Annika brukat sidentygströjan och kjorteln, men Annika säger det skett allenast en gång. Herr Ehrenmark åberopar sig till vittne Torparen Sven Svensson i Sågstugan, men han jävas av Annika, emedan han är torpare åt herr Ehrenmark och njuter mat av honom. Och emedan Sven Svensson vidgår att han njuter kost av herr Ehrenmark så ofta han gör dagsverken vid Trästad, ty yttrade sig Tingsrätten ej kunna anse honom för giltigt vittne i denna sak, enligt XVII Cap. 1 §. R. Bl.

   Parterna hade ej mera att anföra.

 

Utslag.

 

Emedan parterna äro stridiga om värdet på de kläder, som Annika Jonsdotter undfått, så nödgas Tingsrätten härmed uppskjuta till den 22 i denna månad, då parterna böra sig infinna, och Annika taga dessa kläder med sig, att Tingsrätten dess värde skärskåda kan.

 

 

 

Tjust härads dombok den 15/9 1743

§ 31.

P

igan Annika Jonsdotter i Torpet Djupdalen har instämt sin förre husbonde Sergeanten herr Philip Ehrenmark att enligt dess åtskilliga försäkringar vara ansvarig för den plikt och rättegångskostnad, som Annika Jonsdotter igenom Tingsrättens dom uti saken emellan fru Feltreuter på Trästad och henne blivit ålagd, och hon nu påstår att herr Ehrenmark för henne utgiva bör. Till vittne är instämda Inspektorn Carl Wåhlstrand, Daniel i Ålhult och Pigan Märta Månsdotter i Trästad.

   Parterna äro tillstädes jämte pigans fader Torparen Jon Zachrisson, berättandes Annika, att under den saken som fru Feltreuter emot henne hade instämt, och den 10:e februari sistlidne avgjord blev, angående skällsord, var anhängig, lovade herr Ehrenmark, hos vilken hon då tjänte, det han skulle vara ansvarig och utlägga böterna för henne, jämväl sedan dom fallen var. Nu som hon igenom samma dom blivit ålagd att plikta 27 daler silvermynt, samt betala expenser 40 daler silvermynt, så påstår hon, att herr Ehrenmark enligt berörde dess rykte må skyldig förklaras, att samma böter och expenser, för henne betala.

   Herr Ehrenmark anför, att sant är väl det han, så länge processen i början påstod, biträdde han Annika, såsom dess tjänstehjon inför Rätten, men sedan han märkte huru grov saken var, drog han sig därifrån och avsade densamma innan hon slöts, varandes obilligt att Annika först gör illa, och sedan påstår att herr Ehrenmark skall därför vara ansvarig, vilket han aldrig lovat utan allenast med ett löst ord sagt, när domen var fallen och Annika sade sig skola göra av med sig, det henne ingen skada ske skulle och det endast i det avseende att förekomma något oråd för Annika.

   Inspektorn Carl Wåhlstrand ojävad efter avlagd Ed berättade, att förliden vinterting då saken emellan fru Feltreuter och Annika Jonsdotter var anhängig, voro vittnet, Annika Jonsdotter, herr Sergeanten Philip Ehrenmark och flera inne uti Arrendatorn Callins kammare på Gamlegården. Dit inkom vid samma tillfälle herr Ehrenmarks fullmäktig, herr Commisarien Olof Lehnberg, vilken yttrade sig då att när saken emellan fru Feltreuter och Annika blevo avdömd, som då ej skett var, kunde Annika ej undgå plikt för skällsorden, Annika däröver bestört, började på att bitterligen gråta sägandes åt herr Ehrenmark: Detta har jag för jag lytt er, ty hade jag ej lytt er hade det ej gått så. Herr Ehrenmark bad henne giva sig tillfreds, emedan det ej kostade mer än penningar, sägandes ytterligare, att om det skönt kostade allt hans gods skulle han dock betala för henne, så att hon ej skulle lida på ett hår, alldenstund det ginge honom till finnes allt för mycket, om hon skulle lida något för dess syskons hårdhets skull. Varför han sade sig böra betala för henne, ja jämväl sätta sin egen kropp för Pålen för henne, om det skulle gå så högt. Annika var vid det tillfället, så gott som tröstlös, men blev bättre till mods, sedan hon fått ovanrörde herr Ehrenmarks försäkran. Upplästes.

   Annika Jonsdotter säger att dessa ord haver åtskilliga andra vittnen hört, och att herr Ehrenmark dem med dyra Eder stadsfästat.

   Herr Ehrenmark tillstår sig sagt alldeles  som vittnet berättat, men endast i avseende att rädda Annika från något oråd, som hon hotar sig skola göra, men aldrig tänkte han att i själva verket erlägga böterna för henne, som kan även därav slutas, att han aldrig kunnat bliva dömd att stå på Pålen för en annan.

   Annika Jonsdotter beder Gud sig bevara att hava sagt, mindre tänkt, att göra av med sig, tryggandes sig vid herr Ehrenmarks nu tillstådde och innan sakens slut gjorde försäkran, att hålla henne skadelös, det hon nu påstår och till att vidare övertyga herr Ehrenmark i detta mål, beropar hon sig på Arrendatorn Callin och dess hustru på Gamlegården, vilka därför skola bliva uppkallade. Se paragraf 34.

 

 

 

Tjust härads dombok den 15/9 1743

Paragraf 34.

P

igan Annika Jonsdotter jämte sin fader och Sergeanten herr Philip Ehrenmark inkommo nu åter för rätten jämte vittnen, Arrendatorn Callin, samt pigan Caisa Johansdotter, vilken senare av okunnighet i sin Christendom, ännu ej fått begå Herrans H: Nattvard, varför hon ej kunde släppas till vittneseden, men Arrendatorn Callin ojävad avlade vittneseden och berättade sig ej veta mera om denna saken, som idag förevarit, än detta att då saken emellan fru Feltreuter och Annika Jonsdotter var utagerad och innan dom föll, gav Annika sig illa, i fruktan för straff, då herr Ehrenmark utlåtit sig, att förr än Annika något skulle lida, ville han betala för henne, men om det var hans allvar vet vittnet ej, tillstädes var hon inte då orden fälldes och vidare vet ej vittnets hustru härom. Upplästes

   Annika påstår att Callins hustru måtte avhöras, varför hon efterskickades och uppkom, samt efter uppgiven ed berättade, att sedan domen uti saken emellan fru Feltreuter och Annika var utfallen, och Annika sörjde mycket däröver, utlät sig herr Ehrenmark åt Annika, att hon ej skulle sörja, ty vad som kommo efter ville han bistå, men vad han därmed mente vet vittnet ej. Upplästes.

   Herr Ehrenmark åberopar sig den förklaring, på dess löfte och det ändamål därtill, som han förut nämnt.

   Annika Jonsdotter förmenar, att som herr Ehrenmark ej är någon vanvetting, så skall han böra fullgöra, vad han icke en, utan så många gånger lovat och försäkrat.

   De instämda vittnen, Daniel i Ålhult och pigan Märta i Trästad, äro sjuka, varför avstår Annika deras vittnesmål.

   Vid detta tillfälle upplästes en från välborna fru Feltreuter till rätten instämd skrift däruti påstås att Annika antingen med penningar eller kroppsplikt måtte vid detta Ting fullgöra Tingsrättens vid sistlidne vinterting fällda dom, emedan Annika skall fortfara uti sin ondska mot frun och dess barn. Parterna hade ej mera att anföra.

 

Utslag.

 

Det påstår väl pigan Annika Jonsdotter, att hennes förra husbonde Sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark skall vara skyldig att för henne utlägga de böter och rättegångskostnader henne blivit utdömde, för utgjutna okvädningsord och beskyllningar mot välborna fru Catharina Feltreuter och hennes döttrar, alldenstund, som bevittnat är, och herr Ehrenmark själv tillstått, han, förr än domen avkunnades, under set hon sörjt och gråtit i fruktan för straffet, har sagt det han ville betala för henne, ja jämväl sätta sin egen kropp för pålen, om det skulle gå så högt. Men som herr Ehrenmark förklarat sig brukte sådana ord icke i akt och mening, att utlägga penningarna för henne, utan allenast till att trösta henne, vilken, som vittnet är, var liksom tröstlös, på det hon sig icke något oråd företaga skulle, för den skull och som det Tingsrätten sannolikt förekommer att herr Ehrenmark i slikt uppsåt allenast denna sin loven utfäst, helst emedan hans vilkor icke tåler en sådan gåva, den och Annika Jonsdotter icke visat sig med så stor möda arbeta, eller gjord tjänst, som däremot svarar, hava värdigt gjort, förutan det att den skedde loven, så vida den rörer kroppsplikten, är orimlig och olovlig. Ty prövar Tingsrätten skäligt herr Sergeanten Ehrenmark från pigan Annika Jonsdotters tillmäle befria.

 

 

 

 

Tjust härad den 15/9 1743

Paragraf 36.

I följe av Tingsrättens utslag den 10:e sistlidne februari uti saken mellan välborna fru Catharina Feltreuter och pigan Annika Jonsdotter, angående grova tillmälen och beskyllningar, vilket utslag laga kraft vunnit, avlade nu Annika Jonsdotter den henne ådömde avbön efter Rättens föreskrift, således: Jag Annika Jonsdotter tillstår och bekänner det jag med mina oförskämde och obetänksamma ord, haver förtörnat välborna fru Feltreuter, och såsom jag härmed tillstår sådant vara illa och oförsvarligen av mig gjort, ty beder jag att välborna frun ville mig sådant förlåta, och den oförrätt som jag henne därigenom tillfogat haver, förglömma. Vilket således antecknad blev.

 

 

 

Tjust härads dombok den 22/9 1743

§ 94.

A

nnika Jonsdotter mot dess förra husbonde Sergeanten Ehrenmark uppropades, enligt protokollets innehåll den 15 september angående innestående lön, men ingendera av parterna voro närvarande. Ty pliktar käranden Annika Jonsdotter för upprops försummelse 1 daler silvermynt.

 

 

 

Tjust härads dombok den 22/9 1743

§ 95.

U

ppropades Sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark mot dess Syster Jungfrun Gunilla Ehrenmark angående grova tillmälen, i anledning av protokollets innehål den 14 i denna månad, men ingen av parterna voro tillstädes, dock berättas att de kommit i byn, och skola vara ihop att söka förening, varför beror med saken till i morgon, helst det nu lidit över rättegångstimman. Vid paragraf 104.

 

 

 

Tjust härads dombok den 23/9 1743

Paragraf 104.

I

nfunno sig nu vid upprop, Sergeanten herr Philip Ehrenmark och dess Syster jungfru Gunilla Ehrenmark jämte den senares fullmäktig, frälseinspektoren Jonas Wikbom, samt jungfrun Helena Ehrenmark uti saken angående grova beskyllningar, som herr Ehrenmark berörde sin Syster jungfru Gunilla Ehrenmark tillägnar, och föreställte herr Ehrenmark till vittne nämndemannen Torsten Nilsson i Orrhult, vilken skall kunna berätta om stämningen som jungfru Gunilla fått till Kisa uti Hobystölden, varvid inspektoren Wikbom androg, att förutan det jungfru Gunilla själv vidgått det hon blivit i detta mål till Kisa stämd att vittnet i det avseende är onödigt, så ligger Tingsrättens utslag av den 10:de februari sistlidne i vägen, varpå Wikbom sig åberopar; Men herr Ehrenmark påstår att Torsten Nilsson avhöras må.

   Utslag: Igenom Tingsrättens utslag den 10:e februari sistlidne, har Tingsrätten sig utlåtit att vad målet om någon stöld, som skall skett uti Kinda härad, på Hoby angår, så kan Tingsrätten sig denna ej befatta eller till rannsakande företaga, emot X Cap: 21 §. R.Bl. Vilket utslag laga kraft vunnit; Och emedan herr Ehrenmark icke dessmindre mot samma utslag instämt vittne, och påstått deras avhörande, uti en sak som redan hänvist blivit, så kan Tingsrätten ej annat än pålägga herr Ehrenmark domkval 5 daler silvermynts plikt; Och utom dess ej antaga några vittnen till avhörande i samma mål.

   Herr Ehrenmark upptedde attester 1. Av adjunkten herr Peter Arenander, att för 3 år sedan vid pass då vittnet var på Trästad viste fru Feltreuter honom en värja den hon tog ur sin säng och sade varit dess mans värja, vilken dess son Philip hade tagit ur fruns kammare men nu voro igentagen, och under det värjan vistes kom herr Sergeantens dotter in, som gick åter straxt ut, varpå dess fader herr Sergeanten kom in, sägandes åt frun och sina systrar att han hade mist något ur sitt hus, gick därpå straxt fram uti sängen, tog värjan och gick sin väg ut, varefter jungfru Gunilla började gruva sig och frukta att Sergeanten skulle tänka det hon hade tagit värjan från honom, och berättade fru Feltreuter samma gång att hon ärnade hänga denna värjan i Kyrkan efter hennes salige man. 2. Av pigan Ingeborg Johansdotter från Vimmerby att en värja bortkommit i herr Sergeantens hus, den hon sade att han igenfått hos sin syster jungfru Gunilla Ehrenmark.

   Jungfru Gunilla Ehrenmark säger sig vilja giva attesterna vitsord på det att saken ej må längre uppskjutas: Men herr Ehrenmark yttrar sig att ehuruväl han erkänner vad attesterna innehålla, så tror han dock att desse vittnen lärer hava mera att säga och därför påstår att de må edeligen avhöras, herr Arenander här vid rätten och pigan Ingeborg Johansdotter vid lovlige Rådstugurätten i Vimmerby, efter remiss dit härifrån, emedan hon ej skall få tillstånd att resa bort.

   Wikbom å jungfru Gunillas vägnar uppter en av hennes moder, välborna fru Catharina Feltreuter, uppsatt Relation om denna värja och huru hon kommit ur Sergeantens hus, och lärer i övrigt vara nog när, å dess sida de upptedde attester blivit erkända, skolandes herr Ehrenmark utom dess i följe av Tingsrättens utslag vid sista Ting bordt hava sina vittnen tillhands, men som det ej skett, påstås det däri utsatta vite, och ifall Tingsrätten skulle finna nödigt att höra berörde vittnen, så påstår Wikbom att det må ske vid detta Ting och bägge avhöras här, emedan varken väg eller sjukdom hindrar Ingborg att komma hit.

   Jungfru Gunilla Ehrenmark beklagar sitt lidande och säger att dess 80 år gamla moder dagligen fäller många tårar för denna process skull, och mest att hon har en äreskämmare till son. Vilket herr Ehrenmark påstod må införas i Protokollet. Varefter jungfru Gunilla förklarade att herr Ehrenmarks syftemål och påstående visar nogsamt det hon säger sant.

 

Utslag.

 

Ehuruväl Tingsrätten hade förmodat att herr Ehrenmark skolat efter så många erhållna uppskov nu äntligen vara färdig att slutligen fullfölja saken. Likväl som herr Ehrenmark påstår att dess 2ne åberopade vittnen måge avhöras edeligen, nämligen Adjunkten vördige herr Peter Arenander och pigan Ingeborg Johansdotter, vilket ej kan låta sig göras vid nu pågående Ting, som, vill Gud, bliver slutat nästkommande tisdag, vartill de ej kunna inställas. Ty nödsakas Tingsrätten uppskjuta saken till nästa Ting, 3dje Tingsdagen, då parterna vid 20 daler silvermynts vite sig infinna böra, samt herr Ehrenmark inställa herr adjunkten Arenander. Men vad pigan Ingeborg Johansdotter vidkommer, så tillåter Tingsrätten att hon vid lovlige Rådstugurätten i Vimmerby må edeligen avhöras uti bägge parternas eller deras ombudsmäns närvaro, och till den änden åligger herr Sergeanten Ehrenmark att vid 10 daler silvermynts vite uttaga denna Rätts utslag och vid berörde lovlige Rådstugurätten uppvisa, samt om pigan Ingeborg Johansdotter edeligens avhörande ansökning göra, i förmågo av XVII Cap: 4.§. R.Bl.

 

 

 

Tjust härads dombok den 23/9 1743

Paragraf 110.

U

pproptes nu åter pigan Annika Jonsdotter mot Sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark uti saken som den 22 i denna månad förehades och uppsköts angående innestående tjänstelön som hon av Sergeanten fordrar och hade hon igår bordt sig efter Tingsrättens utslag inställa, men, varken var hon då eller är nu tillstädes.

   Herr Sergeanten Ehrenmark närvarande utlåter sig ej hava mer i saken att andraga än skett är, begärandes slut. Vidi § 155.

 

 

 

Tjust härads dombok den 27/9 1743

Paragraf 155.

T

ingsrätten övervägde saken som den 15:e i denna månad förehades emellan pigan Annika Jonsdotter och Sergeanten herr Philip Ehrenmark, angående innestående lön, och stannade däröver i följande.

Utslag.

Under sakens förehavande den 15:e i denna månad har Sergeanten herr Philip Ehrenmark andragit det Annika Jonsdotter så mycket mindre skall kunna fordra någon återstående lön av honom, som han, icke allenast sedan hon ut tjänsten trädde därom med henne överenskommit och förlikts, utan jämväl då hon hos honom tjänte, givit henne kläder dem han uppräknat och värderat tillhopa för 43 daler silvermynt, som skola stiga långt över den lön henne för dess 3:ne års gjorde tjänst bestås, när lönen efter tjänstehjonstaxan varder ansedd, förutan mycket annat, som han ej velat eller kunnat namngiva, och som Annika Jonsdotter bestridit det värde såsom för högt, som herr Sergeanten samma kläder åsatt, så lämnade Tingsrätten henne att på förelagd dag den 22:e sistlidne dessa kläder, som hon alla ännu har, till Rätten hämta och uppvisa, att Tingsrätten deras rätta värde pröva, och därefter dom i saken meddela kunde. Men icke allenast då utan alltsedan har Annika Jonsdotter uteblivit, utan att laga orsak därtill förete. För den skull, som hon en sådan henne lämnad förmån försuttit, anser Tingsrätten samma hennes uteblivande såsom ett tecken att hon numera är nöjd med vad hon åtnjutit och att hon sitt förra påstående falla låtit. Och i följe därav varder herr Sergeanten Ehrenmark från Annika Jonsdotters tillmäle befriad. Rättegångskostnaden kvittas.

 

 

 

Vimmerby Rådstugu dombok den 23/1 1744

§ 1.

Förekom Sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark, som enligt Tjust härads lovlige Tingsrätts utslag den 23:e nästlidne september erhållit Magistratens stämning uppå pigan Ingeborg Johansdotter, att såsom vittne edligen höras uti en vid bemälte Häradsrätt emellan honom och dess syster välborna Jungfru Gunilla Ehrenmark anhängig sak, angående henne tillagd beskyllning om en värja med mera. Uppteendes nu bemälte herr Ehrenmark, samma stämning, samt berörde Tingsrättens utslag.

   På tillfrågan om herr Ehrenmark communicerat dess syster, Jungfru Ehrenmark, Tingsrättens utslag, på det han eller dess fullmäktige nu tillika med pigan Ingeborgs vittnes eds avläggande och avhörande kunde vara närvarande. Så utlät sig nu herr Ehrenmark, att han väl samma sin syster Jungfru Gunilla Ehrenmark communicerat, erkänt han sig nu icke, eller fullmäktig infunnit, dock hade han däröver icke något bevis att uppte. Varför gav Rätten häröver följande.

 

Utslag.

 

Det har fuller herr Sergeanten Ehrenmark enligt den utfärdade vittnesstämningen, sig inför Rådstugurätten till den ändan infunnit, att pigan Ingeborg Johansdotter edligen måtte bliva avhörd. Till vilket göromål Tjust härads Tingsrätt medelst berörde uppviste utslag honom tillstånd lämnat. Men som Jungfru Gunilla Ehrenmark eller dess laga ombud sig icke infunnit. Så kan Rådstugurätten denna gången med pigan Ingeborg Johansdotters avhörande sig icke befatta, innan bemälte Jungfru Ehrenmark eller dess laga fullmäktig så väl som herr Philip Ehrenmark komma tillstädes. Till vilken ända herr Ehrenmark, åligger att inskaffa riktiga bevis, att Jungfru Gunilla Ehrenmark är vederbörligen communicerad berörde Tingsrättens utslag, som säger att det stämda vittnet Ingeborg Johansdotter jämväl i hennes eller fullmäktiges närvaro höras. Varefter sedan sådant verkställt blivit lärer Rådstugurätten icke underlåta att fullgöra vad på dess göromål ankommer.

 

 

 

Vimmerby Rådstugu den 23/1 1744

§ 2.

Till denna dagen har Sergeanten välborne Philip Ehrenmark låtit instämma rådmannen herr B. Beckman, för det han förliden den 8:e uti handelsmannen Petter Kindströms hus överfallit icke allenast honom, utan ock hela adeln med oanständige ord. S. V. Att han skiter i bemälte Ehrenmark icke allenast, utan ock hela adeln.

   Käranden herr Ehrenmark infant sig nu, men herr rådman Beckman låter inlägga en till Rätten uppställd skrift av den 21:e, varuti han andrager förfall till sitt uteblivande såsom på en angelägen resa stadd, och således anhåller, att dess uteblivande för denna gången måtte ursäktas, med mera samma skrift innehåller. Bedjandes för övrigt att i rättvist minne behållas, om icke herr Ehrenmark torde enligt 14 Cap Rättegångsbalken gjort sig förfallen till 20 daler silvermynts plikt, eller mera för att så oanständigt och oförskämt till en domstol ingivit stämnings memoriale. Herr Ehrenmark påstår att dess vittnen måtte bliva avhörda, nämligen handelsman P. Kindström, sämskmakaren Erik Nordgren, smedgesällen Lorentz Darin och organisten Olof Lind.

   På efterfrågan om de nämnda vittnen äro stämda, svarade herr Ehrenmark, att de ännu icke äro stämda. För den skull resolverades: Att som herr rådman Beckman nu har laga förfall, som Rätten nogsamt bekant är, och han i dess ingivne skrift omständeligen andragit. Ty uppskjutes med denna saks företagande till den 12:e nästkommande mars klockan 10 förmiddag, då herr Ehrenmark såsom kärande har sig med vittnen beredd, att å stadens Rådhus till sakens fullföljande mot svaranden herr rådman Beckman att infinna. Till vilken ända herr Ehrenmark genom utdrag av protokollet, har att herr rådman Beckman samma termin kungöra.

 

 

 

 

 

 

Tjust härads dombok den 11/2 1746

Paragraf 109.

V

älborna Jungfrurna Helena Agneta, Maria Charlotta, Catharina och Gunilla Ehrenmark haver genom frälseinspektorn Nils Lech: Thorseen, instämt deras broder Sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark, att visa med vad fog han dem från en fjärding i Trästad låtit utsäga, samt att undergå lagligt torpbyte, med sina syskon, och i annor händelse alla här vid förefallande omkostningar ersätta.

   Herr Sergeanten Ehrenmark har stämt sina systrar igen. 1. För obefogat käromål, i det de vilja tillägga honom av egen myndighet hava låtit avsäga dem från ¼-dels brukande i Trästad Säteri, såsom och att han skulle vara emot att en laga delning på torpen vid bemälte Trästad må ske efter deras saliga fru moder. 2. Att stå till laga ansvar för det Jungfrurna av eget bevåg, och innan nämnde delning verkställd blivit, understått sig att säga Sergeanten ifrån 2:ne dagsverken uti månaden av torpet Sågstu, och satt sig i possession därav, varför påstås plikt efter lag samt skadeståndsersättning. 3. Att ersätta käranden den kostnad och besvär han haft att utstaka lotterna vid torpen samt skog och mark efter dess saliga fru moder, sedan både Jungfrurna och förmyndaren givit sitt bifall att sådant i sämja ske skulle, och anmodat Sergeanten att föreslå och staka ut lotterna. 4. Rättegångskostnader.

   Å Jungfrurna Ehrenmarkars vägnar, inställde sig efter fullmakt såväl av dem, som deras förmyndare, herr Borgmästaren Axel Loo, frälseinspektorn välbetrodde Nils Lech: Torsseen, och herr Sergeanten Ehrenmark själv jämt dess fullmäktig, frälseinspektorn Carl Wåhlstrand.

   Uti första målet upptedde å herr Ehrenmarks sida en till honom av bokhållaren Anders Fagrelius den 20 Dec. 1745 given fullmakt, Thomasmässodag eller den 21 Dec. uppsäga Jungfrurna från den fjärdepart som tillkommer dess broderson, med mera fullmakten innehåller, till efterlevnad varav herr Ehrenmark säger sig den överklagade avsägningen göra.

   Inspektorn Torsseen anförde således alldenstund herr Sergeanten Philip Ehrenmark igenom sin fullmäktig nu framvist herr bokhållaren Fagrelii fullmakt, varefter han avsägningen förrätta låtit, har jag med herr Sergeanten Ehrenmark i detta mål intet vidare att göra, utan vänder min talan till bokhållaren Fagrelius, lärandes det ännu högtärade Tingsrätten ej utur minnet fallit, hurusom Fagrelius långt för detta Jungfrurna Ehrenmarkar denna fjärdedel avsäga låtit, och angående dess disposition dem vid många Ting oroat, men änteligen i vad slut vet man icke, sin talan falla låtit, varigenom processen kommit att stanna, och man tänkt från bokhållarens anspråk, till dess han fullgjort sin skyldighet, fri vara, varför emot denna uppsägning protestera, och det så mycket mera, som man ännu ej vet med vad rätt bokhållaren denna fullmakt skriva låtit emedan ej han, utan herr Prosten Gaslander i Burseryd församling av höglovlige Kungliga hovrätten till förmyndare för avlidne Carl Gustaf Ehrenmarks son förordnad är.

   Uti 2:dra målet om torpbytet, anförde inspektorn Torsseen: Alldenstund herr Sergeanten Ehrenmark nu inför Rätten behaga bejaka till att lagligt torpskifte honom och hans systrar emellan, har jag vid denna punkten ej heller något att påminna, utan allenast beder, att lovlige Rätten täktes 2:ne opartiska nämndemän utnämna, som efter överenskommen termin med samtliga arvingarna kunna denna delning jämte Jungfrurnas förmyndares eller dess ombud förrätta.

   Herr Ehrenmark förklarar sig alltid åstundat sämjedelning på torpen och är därför nu så mycket mera därmed nöjd, yttrandes sig nu där hos att vad dess pratention till torpet Sågstu i vice versa stämningen utföres, vidkommer, vill han lämna, så väl den som de andra målen till dess det nu överenskomna torpbytet försiggått, emedan de därav flyta, och begärde båda parterna slutligen att Tingsrätten till torpbytet ville förordna nämndemännen Per Ingesson och Jöran Olofsson.

Utslag.

 

Vad välborna Jungfrurna Ehrenmarkar uti det första av deras käromål äskat, det har herr Sergeanten Ehrenmark fullgjort, och igenom upptedd fullmakt av bokhållaren Fagrelius, som är deras omyndige brorsons förmyndares ombud, vist sig vara av honom anmodad, den skedde avsägningen från ¼-del i Säteri Rusthållet Trästad att verkställa låta, i anseende vartill något vidare Tingsrättens utlåtande i det målet icke begärt är. Och som parterna själva överenskommit inför Rätten om torpbytet, att det igenom 2:ne föreslagna nämndemän förrättas må, alltså förordnas på parternas begäran, nämndemännen Jöran Olofsson i Sannäs och Per Ingesson i Oxebo, samma torpbyte och jämkning uti samtliga vederbörande förd ägares eller deras laga ombuds närvaro behörigen att förrätta, förövrigt som herr Sergeanten Ehrenmark begärt, att dess käromål om dagsverken av torpet Sågstu och det mera må vila till dess den ärnade torpdelningen försiggått, därvid å Jungfrurnas sida intet varit att påminna, så giver Rätten därtill sitt bifall.

 

 

 

 

Tjust härads småprotokoll den 3/11 1748

Nr. 20

Frälseinspektoren välbetrodde Nils Lechard Thorséen, ingav en den 29 juli 1747 emellan välborne Jungfrurna Helena Agneta, Maria Charlotta, Catharina och Gunil Ehrenmarkar, uti underskrivne vittnens när- och övervaro, träffad och upprättad testamentarisk disposition av innehåll: Att de i den lösa egendomen, utan avseende på vilkendera något mera eller mindre till hushållets förkovring och nytta förtjäna kunde; Och därför förordnat, att vilken Gud skulle behaga hädankalla, skola de andra Systrarna, utan den ringaste åtalan, vara berättigade till all den lilla kvarlåtenskap i lösören som efter dem finnas kan, och det således vidare i framtiden en efter annan under samma pråtest och förmån, allt intill den sista, som då skall bliva ägare av alltsammans; Men vad bemälte Jungfrurs bröder och deras barn och efterkommande angår, så skola de äga alls ingen pretention, varken i lösa eller fasta egendomen, men den äldsta brodern Herr Carl Ehrenmark, som Gud för några år sedan behagat hädankalla, icke hans barn eller efterkommande, intet det ringaste kunna att ärva; Och ävenledes den yngre brodern Philip Ehrenmark och arvingar som därutinnan ingen pretention äga skola, som förbemält är: Anförandes Inspektoren Thorséen, att välborna Jungfru Maria Charlotta Ehrenmark, nu nyligen med döden avlidit; Varför ej underlåta borts, att Testamentet vid domstolen uppte, och om Communication därav med arvingarna, som bröder äro, anhålla.

 

Avsades.

 

Att Häradsrätten fann skäligt, det nu upptedde Testamentet, till den krav och verkan lag förmår, uti domboken att insätta, samt välborne herr Philip Ehrenmark, och herr Carl Ehrenmarks arvtagare genom utdrag av domboken därom förståndiga, att de sig häröver efter befunnen sakens anständighet, må hava tillfälle att utlåta.

 

 

 

Tjust härads dombok den 8/6 1749

§ 23.

A

nmälde avskedade Sergeanten välborne herr Philip Ehrenmark, att han finner sig nödsakad uti Kungliga Majt:s och Riksens höglovlige Göta Hovrätt besvär andraga, över ett den 29 juli 1747, emellan hans ogifta systrar, Helena Agneta, Maria Charlotta, Catharina och Gunilla Ehrenmarkar upprättat Testamente, varigenom han och dess broderson, Carl Ehrenmark, skola förfördelas, och därför begär Häradsrättens vittnesbörd, att inga flera syskon äro, samt att han till Statur och utseende må beskrivas. Och emedan vid efterfrågan, av nämnden, med de flera, dessa Ehrenmarkar kände, intygades, att bemälte Jungfrur Ehrenmarkar icke ägde flera syskon än framlidne fältväbeln Carl Ehrenmark, som efter sig lämnat en omyndig son benämnd Carl, och denna Sergeanten Philip Ehrenmark, av medelmåttig längd, vid pass 50 år gammal, mager, med svartbrunt egit hår, vilka, och ej flera med deras systrar och fastrar äro (samarva); för den skull fann Häradsrätten skäligt, sådant uppå begäran, i domboken anteckna, samt därutur till laga bevis och säkerhet, under härads och domarens Insigel att lämna och meddela.

 

 

 

 

Bouppteckning Nr.1610 efter Gunilla Ehrenmark den 28/2 1769.

 

I bouppteckningens slutdel finns en rubrik som lyder "Sterbhuset tillhörige handlingar" som innefattar en rad köpebrev o.dyl. nämligen följande.

 

1. Köpebrev för kronolänsmannen Måns Knutsson anno 1615 på skattegården i Trästad av hela släkten, sedan hemmanet i flera år legat öde.

2. Köpebrev på L: gården Trästad 1639 till Axel Persson.

3. Dito på Södra gården 1639 till Axel Persson.

4. Dito på samma gård anno 1667 till Johan Axelsson.

5. Dito på skatte- och Södra gården Trästad av Laurenti G Bock pastor i Åtved, Magnus Olai pastor i Odensvi, Petrus Schomerus i Åtvid v:Comm, Cathrina Axelsdotter, till Svågern och Brodern Löjtnanten Johan Axelsson Bom 1677.

6. Dito av Dedrik Uddesson Gryt och Edvard Bom, till Svågern och Brodern Philupp J. Bohm: 1682.

7. Dito på 1/3 i Skattegården Trästad av sin Syster Margareta Johansdotter Bohm år 1682.

8. Qraf ? Königsmarks frihetsbrev år 1664.

9. Qraf L: Königsmarks dito år 1668.

10. Konung Carl XI. Beviljade Säterifrihet på allt hemman Skatte. och ½  donerat till Löjtnant Johan Axelsson.

11. Förmedlingsbrev till 5/4 delar den 5 december 1683.

12. Inlaga till hans Maj:t Konung Carl XII om confirmation på Säterifriheten 1696.

13. Hans Kungliga Maj:t Konug Carl XII. Comfirmationsbrev den 26 juni 1699 på Säterifriheten.

14. Lagmansrättens utslag ang. Ph: Ehrenmark, Chlerk, Stierncreuts med flera ang. ägotvist emellan Kiälsberg och Trästad år 1726.

15. Kungliga Göta hovrätts dito i samma mål år 1729.

16. Lagmansrättens förlikningsdom den 30 augusti 1729.

17. Överstelöjtnant Ehrenmarks ansökning om befrielse för Sjouk sättning samt Landshövdingämbetes resolution den 28 februari 1730.

18. 8 st. attester angående rå och ägoskilnader för Trästad.

19. Herr Ryttmästaren Westerstrands till herr Överstelöjtnanten och Riddaren Klingspor lämnade Transport på 6325 (Kopparmynt?) fordran å Trästad av den 14 maj 1749 .

20. Dito av samma innehåll på 692 daler silvermynt av samma dag, samt ? förskrift till Assessor Cederbaum på 6000 kopparmynt och en annan 1328 daler silvermynt med ränta, varför Trästad är pantsatt.

21. En bunt gamla domar rörande Philip Ehrenmark med flera.

22. Bouppteckning och del-- efter avlidne Överstelöjtnanten och dess fru Catharina Feltreuter.

23. Husesyn på Trästad 1736.

24. Ett dokument rörande Skarptrastad? år 1755.

25. 26 och 27. Testamenten och Bouppteck. emellan avlidna fru Feltreuter och dess döttrar, samt dem emellan och efter M. Charlotta, A. Helena, samt Catharina Ehrenmark bouppteckningar.

28. Testamente av fröknarna Catharina och Gunilla Ehrenmark till herr assessoren P C                                                               Cederbaum den 1 aug 1759. Transp på Inspect: Modé den 1 feb. 1764.

29. Köp och transp. brev  av bemälte fröknar till välbemälte herr assessor på 15/16 delar i Trästad samma dag och Transporterat på Inspect: Modé den 1 feb 1764.

30. en kista med gamla papper och handlingar merendels odugliga.