Västra härads dombok den 6 juni 1673
Den 6 juni om morgonen ställde för Rätten
Kronolänsman Sven Svensson i Lövshult, en bonde Måns Jonsson benämnd, i Ry och
Sandsjö socken boendes, gift man, frälse under Ekesjö Håfgård, och gav
tillkänna, att förbemälte Måns Jonsson, skall vara funnen i den grova och
vederstyggliga gärning, att hava begått tidelag med ett sitt eget kreatur, ett
rött sto, beropandes sig på Håkon Diursson i Ry, som honom i samma onda gärning
skall sett och träffat hava.
Håkon Diursson framträdde med sin legopojke
Gudmund Persson om 14 års ålder, såsom och en annan bonde, Isak Johansson
benämnd, boendes uti Norrgården i Ry, vilka tillfrågades om de någon viss
vetenskap hava om denna saken. Då exciperade den misstänkte och
beskyllde mannen Måns Jonsson emot dem, sägandes dem vara hans ovänner och
avundsmän, särdeles Håkon Diursson som haver varit förledet år hans gårdman,
och då någon oenighet dem emellan uppkommit, om humlegården, dyngekörsel och
annat som gårdbor gemenligen pläga kräbbla om, och särdeles nu för detta grova
rykte Håkon skall hava kommit honom uti. Och vad Isak vidkommer, haver han
tillika med Håkon genom detta onda ryktet brackt honom hans gårdsbruk ifrån nu
i vår, tagandes Gud till vittne, att han är alldeles oskyldig i denne tillvitte
onda gärningen, han haver hustru och behöver inte sådana olovliga och
vederstyggliga medel att söka. Hustrun Karin Påvelsdotter nu här tillstädes,
sade sig intet hava att beskylla sin man, varken i säng eller säte, förmodandes
honom vara oskyldig i den onda gärningen.
Rätten förorsakades att nogare efterfråga av vad
grund den avunden skall bestå, då förbemälte Håkon Diursson tillstod att han
haver varit Månses gårdbo, och kommit i tvist med honom om humle, i det denne
Måns avplockade humlen i Håkons frånvaro, så väl av sin egen som Håkons anpart
i humlegården, och för munbruk skull lät Håkon därvid bliva, att Måns behöll
aller humlen, och bleve så goda vänner, så att de gingo bägge till Herrans
nattvard, den ene, den ene söndagen, och den andre, den andra söndagen, och vad
de hade tvistat om dyngekörtslen, det var allt under samma förlikning, jämväl
av intet värde. Hava allt sedan varit vänner som Länsmannen och grannarna
bevittna, är ej nu för tiden gårdbönder, icke heller när den onda gärningen skulle
skett. Och såsom detta är ett Högmålsärende, och Rätten med flera nogsamt
prövar, den beskyllde Måns Jonsson gärna söker att göra vittnen, särdeles Håkon
Diursson som förmenas mesta kunskapen hava huru tillgånget är, till sine
vederdelomän, fann Rätten nödigt, att låta honom Håkon göra sin relation över
saken, i den beskyllde Månses och all allmogens åhöro, med allvar och stark
förmaning till honom, Håkon, att tala vad sant är, och som han på sin eviga
själs salighets vägnar tänker att bekräfta, där Rätten sådant av honom fordrar,
det han lovade efterkomma, bedjandes sig så sant Gud hjälpe.
Folgde alltså Håkons berättelse sålunda. Det
hände sig en Lögerdag efter middagen i 10:de veckan, som är den 19 aprilis sist
förledne, att denne Håkon och hans granne Per i Hag ville gå till sjön och
draga not, efter de hade not tillhopa, men när de kommo till sjön, voro de i
mellangården i Ry före dem, och drogo not i ett varp som kallas Cammaren och är
en mossegöl, satte sig så Håkon och Per neder så länge de andra drogo i sin not
och den ene notarmen drog denne beskyllde Måns Jonsson in, och som de voro redo
att öra noten, fastnade hon, då gick Måns Jonsson ifrån dem söder omkring, och
när Håkon uppstod och hade sett huru grannarna finge in sin not, hörde han huru
det prask i riset där gärdsel var hugget icke långt ifrån där han stod, och som
han därjämte hörde en dön eller buller på den ort, där hans och hans grannes
not hängde uti en gran, vart han förorsakad att gå och se om icke någon ville
röra deras not, och blev i detsamma varse att Måns stod bak för stoet, dock
icke som han då märka kunde i själva onda verket, likväl av det han såg honom
så stå bakom stoet, sade han, Gud mig nådeligen bevare, det hörde hans
tjänstepojke Gudmund Persson som följde med och frågade sin husbonde, Vad se i?
Därtill Håkon intet svarade, utan stannade stilla vid en tall. Då såg han att
måns steg ifrån bakändan på stort, och ställde sig vid sidan, seendes åt skogen
omkring sig, och mente denne Håkon att Måns skulle sett honom, och enär han så
hade stått en liten stund steg han åter bak stoet, då tog Håkon i pojken som
stod vid hans rygg med sin vänstra hand och ledde honom framför sig, visandes
honom med högra handen åt Måns, då sågo både Håkon och pojken, huru Måns med
sin vänstra hand vek undan fransen på stoet, och tog med högra handen sin
hemlighet utur byxorna, och således fullbordade den vederstyggelsen med stoet,
ståendes på en tuuff, och lade båda händerna på länden. När pojken fick det se,
sade han, Jesus bevare mig, men straxt efter, nu giver jag dig fanen, då steg
Måns ifrån stoet och slog det på låret med vänstra handen, och var stoet inte
bundet, Håkon sade då till honom Måns. Du må väl slå henne, du haver så länge
varit där, fanen tage dig, så måtte du, Salva venia pula kånan din och
låta bliva märren. Måns svarade intet därtill, utan gick därmed hem. Vid detta
kom ovanbemälte Isak Johansson i Norrgården gåendes, och hade sitt nät med sig,
viljandes gå till sjön, han såg fuller intet varken Måns eller den onda
gärningen för skog och buskars skull, men hörde de orden som Håkon sade till
Måns.
Berättade alltså Isak efter undfången flitig
förmaning till sanningen, således. När han hörde sådana ord som bemält är, av
Håkon sägas, och icke visste vem han mente, talade han Håkon till med desse
ord: Vad säger du, säger du något åt mig, så är jag nu så när jag kan svara för
mig, vad haver jag gjort, vad vill du mig eller hustrun, eller vad är å färde?
Håkon svarade, Bed Gud bevara dig för fanen, fråga mig intet därefter, jag
nämner det aldrig i mina dagar. Isak frågade pojken, Såg du något? Jag tror
icke annat, sade gossen. Då sade Isak. I är två och jag kan vittna vad jag
haver hört eder tala, här är visst något å gånge. Gud vill intet hava det
döljt, och om du döljer det får du skam. Och vid han då änteligen ville veta,
sade Håkon, kom då och se, och gick så med honom till tuvan, där sågo de fjäten
öppna efter honom på tuvan i krösoneriset, tjälen var än då i tuvan och i Maen
eller mossen, syntes och fjäten efter stoet i vita mosset, och stoet gick där
straxt på samma plats och åt, då gingo de till och lyfte upp fransen på stoet,
och sågo Sparmata, eller efter deras egne formalia, Salva venia,
att man i detta Högmåla värv måste följa deras egna ord, de sade de sågo sputet
i bakändan på stoet med flera tecken att han Måns hade varit i färde med stoet,
gingo de alltså bätter ut på maden eller mossen, då fick och Isak se var Måns
gick och klev över en gärdesgård, gick därmed hem, dock först till sin kvarn,
då kunde Isak märka vad de orden betydde som han hörde Håkon tala vid det han
kom med sitt nät gåendes i buskarna.
Framkallades pojken Gudmund Persson, som befanns
efter befrågande vara av ärliga föräldrar, tillspordes om han kunde sina Christendoms
stycker, och hade ibland annat läsit det 8:de budordet, därtill han jakade.
Spordes och om han icke var av sin husbonde lockad eller hotad, att säga som
han vill i denna sak? Därtill han alldeles nekade. Efter förmaning gjorde han
sin berättelse alldeles conform och lik med Håkons och Isaks berättelser
och för vidlyftighets skull förbigås att införas. Kommo och Håkons, Isaks och
pojkens bekännelser alldeles överens däruti, att det varit ett rött sto,
oskott.
Måns Jonsson som nu allas deras berättelser åhört
hade, var mycket modfallen, skiälvande och bävande med hela sin kropp, vilket
han och var först han inkom för Tingsrätten, nekar till onda gärningen,
tillståendes den övrige Håkon Diurssons berättelse om notdragningen, och att
han gick därifrån, viljandes se till sina kreatur som gingo på maden jämte
fleras, om dem icke något måtte hända, att komma neder i dyn, efter det då var
i tjälelossningen, särdeles var han åhugse om sitt svarta sto, som var
dräktigt, ville och eljest so om skorna sutte fast under samma svarta sto, tog
det i manen och ledde det upp av mossen, dit som torrt var, lyfte upp först
framfötterna och sedan bakfötterna, och när han det hade gjort slog han stoet
på länden med handen och sade. Gack nu bort och ät, därmed gick han hem till
gården.
Tingsallmogen gjorde efter Rättens befallning
avträde, såväl som Håkon Diursson, Isak Johansson och pojken Gudmund, den
beskyllte mannen Måns Johansson blev allena inne vid Rätten, då vart han på det
allra flit- och troligaste förmant till sanningens bekännelse, och förehöllts
huru litet hans nekande kan gälla emot vittnens utsago, brukandes Rätten de
bevekligaste ordformer som ske kunde att komma honom att bekänna, om han var
skyldig, men han nekade stadig till den gärningen, och att Håkon Diursson hade
honom sådant för avunds skull påfört.
Håkon Diursson blev inkallad och allvarligen till
sinnes förd vad för en svår och hög sak detta är, och vad det är att ljuga ära
och liv ifrån sin nästa, vad straff Herren Gud haver dem pålagt att undergå,
som sådant göra, nämligen det samma som han sin nästa aktat haver. Deut: 19:
Han ville och väl bepröva sig själv, om han icke av hat eller illvilja sådant
honom Måns tillägger, Håkon Diursson svarade, att han av sina
Christendomsstycken och Gud ord sådant hört och lärt haver, tagandes Gud till
vittne, att han ingen avund haver haft till honom av den förra ringa oredan dem
emellan var, då de voro gårdbor, hade ej heller tänkt denna grova gärningen så
snart uppenbara, utan att vänta till dess sådant eljest ibland folket hade
begynt att grunkas och talas, som och straxt skedde, ty både Isak Johansson och
pojken Gudmund som därav visste, hava fuller något litet öppnat munnen därom
för grannarna, sägandes nu i Måns Jonssons åhöro orsaken, varför han måste
saken uppenbara och alldeles i ljuset komma låta.
När talet om honom Måns så småningom begynte gå
ibland grannarna, och Måns det förmärker, kommer han om fredagen näst efter
sedan Håkon såg honom i den onda gärningen, och haver sin broder Giermund med
sig, talandes Håkon hårt här om till, där han gick på renen vid gärdesgården
straxt hos byn. Då bure de hugg på honom, drogo håret av honom, det han nu
uppvisar till vedermål, var sedan denne Måns efter honom med en huggyxa, och
hade när hindt honom med yxen, där Måns icke hade stupat omkull, och Håkon
således undkommit, hava och Måns och hans broder Giermund undsagt Håkon att
döda honom för detta talets skull. Detta således vara tillgånget kunde varken
Måns eller hans broder neka till inför Rätten.
Blev alltså Håkon Diursson förorsakat både av
deras undsägen, som det rykte som mer och mer yppades ibland folket, att
uppenbara det han sett haver, fruktandes för Guds hämnd och världsligt straff,
gick så till sin Kyrkoherde först och sade för honom, men som Kyrkoherden
svarade, det är en sak som bör andragas för världsliga domare, tog han sin
granne Isak Johansson med sig till Befallningsmannen på Ekesjö Håfgård, Johan
Gierss, kallandes Kronolänsman Sven Svensson därtill, gav saken tillkänna, och
blev således Måns Jonsson i Arrest tagen och förd till Profossen. Och såsom Tingsrätten
på sina trogna förmaningar ingen bekännelse av honom Måns Jonsson bekomma
kunde, begärde Rätten av närvarande Prästmän, Kyrkoherden i Vrigstad, värdige
mäster Lars Ternero, och Kyrkoherden i Hjälmseryd, värdige herr Trulls Chorao,
de ville taga honom Måns Jonsson, samt vittnen Håkon Diursson, Isak Johansson
och pojken Gudmund Persson avsides, och dem var för sig förmana till sanningen,
och att betrakta deras eviga välfärd och salighet. Det de och efterkommo,
givandes Rätten till svars, att de på det flitigaste det gjort hade, och vad
vittnen vidkomma, äro de på sin salighets part ständige vid det de sett och
betygat hava, men den misstänkte Måns Jonsson är försagd att han varken ville
höra deras förmaningar eller göra någon sannskyldig bekännelse, tyckandes
Prästerna i sina samveten honom vara skyldig till gärningen.
Tingsrätten fann för den skull rådeligt att giva
den beskyllde dilation till morgon, att betänka sig väl, med förmaningen
att bedja Gud om nåd och anda, att komma till sanningens bekännelse, var om
vittnen icke mindre bleve förmante. Ville och Rätten emellertid hava saken i
noga betänkande, och Herren Gud anlita om upplysning till dess rätta
avhjälpande, varmed dessa parter gjorde avträde, den beskyllde insattes i
Kronans Häkte, och Rätten företog sig i andra ärender det övriga av denna dagen
att förhandla och avskieda.
Den 7 juni om morgonen företog sig Tingsrätten
denne saken till noga övervägande, finnandes nödigt att inkalla den beskyllte
Måns Jonsson inom lyckte dörrar till vidare förhör, och med största flit honom
förmante till sanningens bekännelse, han ville betrakta sin själs eviga
välfärd, här är nu intet så mycket folk inne, han ville för Rätten bekänna, men
han sade allt nej till gärningen, och att de för avunds skull honom denne last
påfört hava. Här emot förehölts honom att han och Håkon Diursson hava ju varit
vänner, sedan de voro i oenighet om humlen med vad mera, och sedan intet kivat
sig emellan, är också lång tid sedan de voro gårdbor. Han sade, Håkon haver
brackt honom i den olyckan, och kommit honom ifrån sitt gårdsbruk. Svarandes
honom av Rätten att han och hans broder Giermund hava ju burit hugg på Håkon,
hotat honom till livet, och Måns varit efter honom med yxen, och där uteför
Håkon vorden förorsakat att uppenbara, vad han med honom sett haver, efter han
således var osäker om sitt liv, eljest begynte och det talet gå ibland folket.
Håkon inkallades honom Måns till muns. Då Rätten
först än vidare och även som igår förehöllt honom Håkon huru illa han sätter
sin själ ut, om han foro med osanning, därtill han i Månses åhöro med höga
förpliktelser sig bedyrade det icke göra, utan han haver således funnit Måns
som förbemält är i den onda gärningen, och ännu upprepade på nytt alltsammans
för Måns, därpå förelästes dem vad protocollerat var om denna saken;
Inkallades också desslikest Isak Johansson, vilken icke mindre åtvarnades att
taga sig till vara för falskt vittnesbörd, hörde också av protocollet
vad han berättat haver, vid vilket han var alldeles ständig. Håkon och Isak
voro både i går och i dag vid deras betygande helt oförskräckta, men den
beskyllte och misstänkte Måns Jonsson mycket försagd och bävande.
Tingsrätten med största åhåga tog saken i
övervägande, särdeles betraktandes den avunden, Måns säger skall vara emellan
Håkon och honom, så synes likväl,
Tycker för den skull Tingsrätten att Månses
föregivande i detta icke stort är att conciderera, utan särdeles
uppspunnet, att göra dem till avundsmän, att deras vittnande intet vitsord
givas skulle, och var alltså i detta Rättens betänkande, att de såsom ovällde
vittnen, sina berättelser med Ed bekräfta måge.
Formerades för den skull Eden för dem således,
först för Håkon Diursson: Jag svär vid Gud och hans heliga Evangelium, att allt
det jag haver inför Tingsrätten berättat om Måns Jonsson i Ry, så är det
sannfärdigt, att jag och min pojke Gudmund hava med våra ögon sett Måns i den
fullkomlige vederstygglige tidelagsgärning med sitt eget kreatur, ett rött sto,
och denne berättelsen icke gjort av någon avund, utan av ett rätt samvetes nit,
fruktandes för Guds hämnd, där jag detta förtiga skulle, varför jag och min
berättelse i denna sak alldeles stadfäster, vid min eviga välfärd och salighet,
bedjandes mig så sant Gud hjälpa till liv och själ, som jag rätteligen haver
denna sak framfört, och tager det på mitt samvete sådant ansvara inför Gud den
alldrahögste.
Jag Isak Johansson, svär vid Gud och hans heliga
Evangelium, att det allt är sannfärdigt, vad jag om Måns Jonsson i Ry, om denne
saken, tidelaget angående berättat haver, och att jag icke av någon avund och
illvilja gjort haver, utan sanningen till upplysning, så sant hjälpe mig Gud
till liv och själ och allt det goda jag tänker mig till i detta och det
tillkommande livet.
Inkallades den beskyllte Måns Jonsson, samt
vittnen Håkon Diursson och Isak Johansson, och tillfrågades bemälte vittnen, om
de med deras livlige ed tryggeligen kunna bekräfta, det de i denne sak om Måns
Jonsson berättat hava. Därtill de svarade, Ja, den dyraste Ed som Rätten oss
vill förestava. Efter vidare förmaning att betänka sig väl, upplästes
ovanskrivne formular för dem, om de för den skull trodde sig till dem prastera,
vartill de bägge svarade att de med goda samveten kunde det göra, varför
öppnades Tingstugudörren, och allmogen inträdde. Då åtspordes allmogen om bägge
desse personer, vad lovord de hava, därtill alla svarade att de äro ärlige och
trovärdige män, och av dem är aldrig något annat sport, än ära och gott,
tillspordes och särdeles grannarna i Rys by, så många som nu tillstädes voro,
vad skåttsmål de ville giva dem, de svarade att de äro ärlige och uppriktige
män. Frågades också om de visste något annat med deras granne Måns Jonsson? De
svarade, ej heller något ont om honom förr hört eller sport hade. Vad de eljest
tyckte om det rykte han nu är uti? Svarade, de kunde intet något där om veta.
Om de kunde gå lag med honom? Därför budo de sig Guds Nådeligen bevara, och
stego tillbakars.
Förestavades alltså Eden först för Håkon
Diursson, som är nu man om någre och 40 år, när Eden var utstavat, tillade han
desse orden, Gud fördömme mig om icke vart ord är sant som jag om Måns i denna
sak berättat haver. Sade och till Måns, du vet att du således haver burit dig
åt. Därtill han svarade, Gud vet det.
Isak Johansson över 50 års ålder avlade också den
Ed som honom förskriven var. Och ehuruväl Måns Jonsson ännu förmantes till
sanningens bekännelse, nekade han dock, oaktat han nu hört hade, huru högt
vittnen svurit hade, varför gjorde han, såväl som alla andra avträde.
Tingsrätten företog sig saken till ändteligit
slut, och avdömande, förandes sig till sinnes följande skäl av hållne
rannsakning, såsom.
Blev alltså Häradsnämnden påmint deras skyldighet
efter lag, värja eller fälla, förehöllts dem också domarreglerna, huruledes i
mörka och tvivelaktiga saker är bättre värja än fälla, och sist förelästes dem
det 14:e Capitlet av Högmålsbalken. De ville för den skull sig väl
härutinnan huxa och betänka, och giva särdeles och var för sig sin mening
tillkänna, vilket de och gjorde, begynnandes på den sista, och instämde
enhälleligen där uti, att de av ovanskrivne rannsakning och omständigheter icke
kunna honom Måns Jonsson värja, utan finna honom i sina samveten skyldig till
denna gärning och för den skull efter det 14:e Capitlet Högmålabalken
LL, böra tillika med Creaturet liv mista och i båle brännas.
Inkallades bemälte Måns Jonsson, samt allmogen,
då blev domen publicerat och avsagd. Sedan han hade hört domen, sade
han. Jag vill gärna dö för deras osanna vittnande skull, och såge gärna det
kunde ske rätt nu här på platsen. Jag måtte fått gå lag för detta. Honom
svarades, han haver att förvänta ändtelig resolution ifrån den
Höglovlige Kongl: hovrätten, under vilken Högvisa beprövande, och vidare omdöme
den och ödmjukeligt remitteras.
Göta hovrätts Criminaliaserie, den 18/10 1673
En vidlyftig ransakning ifrån Västra härad över
Måns Jonsson i Ry, vilken beskylles hava begått tidelag med ett sto, till
vilken gärning Måns fuller nekat. Men Tingsrätten likväl dömt honom därutinnan
skyldig och således efter Högh.B. 14 Cap. böra liv mista och med kreaturet i
bålet brännas, som vidare av ransakningen finndes är.
Resolutio: Av de åtskillige omständigheter uti
själva ransakningen finnes och Tingsrättens uppdragne skiäl, opproberas och
gillas dess dom, varefter Måns Jonsson skall utan uppskov halshuggas och med
kreaturet sitt i bålet brännas.