Västra härads dombok den 6 juni 1673

Den 6 juni om morgonen ställde för Rätten Kronolänsman Sven Svensson i Lövshult, en bonde Måns Jonsson benämnd, i Ry och Sandsjö socken boendes, gift man, frälse under Ekesjö Håfgård, och gav tillkänna, att förbemälte Måns Jonsson, skall vara funnen i den grova och vederstyggliga gärning, att hava begått tidelag med ett sitt eget kreatur, ett rött sto, beropandes sig på Håkon Diursson i Ry, som honom i samma onda gärning skall sett och träffat hava.

Håkon Diursson framträdde med sin legopojke Gudmund Persson om 14 års ålder, såsom och en annan bonde, Isak Johansson benämnd, boendes uti Norrgården i Ry, vilka tillfrågades om de någon viss vetenskap hava om denna saken. Då exciperade den misstänkte och beskyllde mannen Måns Jonsson emot dem, sägandes dem vara hans ovänner och avundsmän, särdeles Håkon Diursson som haver varit förledet år hans gårdman, och då någon oenighet dem emellan uppkommit, om humlegården, dyngekörsel och annat som gårdbor gemenligen pläga kräbbla om, och särdeles nu för detta grova rykte Håkon skall hava kommit honom uti. Och vad Isak vidkommer, haver han tillika med Håkon genom detta onda ryktet brackt honom hans gårdsbruk ifrån nu i vår, tagandes Gud till vittne, att han är alldeles oskyldig i denne tillvitte onda gärningen, han haver hustru och behöver inte sådana olovliga och vederstyggliga medel att söka. Hustrun Karin Påvelsdotter nu här tillstädes, sade sig intet hava att beskylla sin man, varken i säng eller säte, förmodandes honom vara oskyldig i den onda gärningen.

Rätten förorsakades att nogare efterfråga av vad grund den avunden skall bestå, då förbemälte Håkon Diursson tillstod att han haver varit Månses gårdbo, och kommit i tvist med honom om humle, i det denne Måns avplockade humlen i Håkons frånvaro, så väl av sin egen som Håkons anpart i humlegården, och för munbruk skull lät Håkon därvid bliva, att Måns behöll aller humlen, och bleve så goda vänner, så att de gingo bägge till Herrans nattvard, den ene, den ene söndagen, och den andre, den andra söndagen, och vad de hade tvistat om dyngekörtslen, det var allt under samma förlikning, jämväl av intet värde. Hava allt sedan varit vänner som Länsmannen och grannarna bevittna, är ej nu för tiden gårdbönder, icke heller när den onda gärningen skulle skett. Och såsom detta är ett Högmålsärende, och Rätten med flera nogsamt prövar, den beskyllde Måns Jonsson gärna söker att göra vittnen, särdeles Håkon Diursson som förmenas mesta kunskapen hava huru tillgånget är, till sine vederdelomän, fann Rätten nödigt, att låta honom Håkon göra sin relation över saken, i den beskyllde Månses och all allmogens åhöro, med allvar och stark förmaning till honom, Håkon, att tala vad sant är, och som han på sin eviga själs salighets vägnar tänker att bekräfta, där Rätten sådant av honom fordrar, det han lovade efterkomma, bedjandes sig så sant Gud hjälpe.

Folgde alltså Håkons berättelse sålunda. Det hände sig en Lögerdag efter middagen i 10:de veckan, som är den 19 aprilis sist förledne, att denne Håkon och hans granne Per i Hag ville gå till sjön och draga not, efter de hade not tillhopa, men när de kommo till sjön, voro de i mellangården i Ry före dem, och drogo not i ett varp som kallas Cammaren och är en mossegöl, satte sig så Håkon och Per neder så länge de andra drogo i sin not och den ene notarmen drog denne beskyllde Måns Jonsson in, och som de voro redo att öra noten, fastnade hon, då gick Måns Jonsson ifrån dem söder omkring, och när Håkon uppstod och hade sett huru grannarna finge in sin not, hörde han huru det prask i riset där gärdsel var hugget icke långt ifrån där han stod, och som han därjämte hörde en dön eller buller på den ort, där hans och hans grannes not hängde uti en gran, vart han förorsakad att gå och se om icke någon ville röra deras not, och blev i detsamma varse att Måns stod bak för stoet, dock icke som han då märka kunde i själva onda verket, likväl av det han såg honom så stå bakom stoet, sade han, Gud mig nådeligen bevare, det hörde hans tjänstepojke Gudmund Persson som följde med och frågade sin husbonde, Vad se i? Därtill Håkon intet svarade, utan stannade stilla vid en tall. Då såg han att måns steg ifrån bakändan på stort, och ställde sig vid sidan, seendes åt skogen omkring sig, och mente denne Håkon att Måns skulle sett honom, och enär han så hade stått en liten stund steg han åter bak stoet, då tog Håkon i pojken som stod vid hans rygg med sin vänstra hand och ledde honom framför sig, visandes honom med högra handen åt Måns, då sågo både Håkon och pojken, huru Måns med sin vänstra hand vek undan fransen på stoet, och tog med högra handen sin hemlighet utur byxorna, och således fullbordade den vederstyggelsen med stoet, ståendes på en tuuff, och lade båda händerna på länden. När pojken fick det se, sade han, Jesus bevare mig, men straxt efter, nu giver jag dig fanen, då steg Måns ifrån stoet och slog det på låret med vänstra handen, och var stoet inte bundet, Håkon sade då till honom Måns. Du må väl slå henne, du haver så länge varit där, fanen tage dig, så måtte du, Salva venia pula kånan din och låta bliva märren. Måns svarade intet därtill, utan gick därmed hem. Vid detta kom ovanbemälte Isak Johansson i Norrgården gåendes, och hade sitt nät med sig, viljandes gå till sjön, han såg fuller intet varken Måns eller den onda gärningen för skog och buskars skull, men hörde de orden som Håkon sade till Måns.

Berättade alltså Isak efter undfången flitig förmaning till sanningen, således. När han hörde sådana ord som bemält är, av Håkon sägas, och icke visste vem han mente, talade han Håkon till med desse ord: Vad säger du, säger du något åt mig, så är jag nu så när jag kan svara för mig, vad haver jag gjort, vad vill du mig eller hustrun, eller vad är å färde? Håkon svarade, Bed Gud bevara dig för fanen, fråga mig intet därefter, jag nämner det aldrig i mina dagar. Isak frågade pojken, Såg du något? Jag tror icke annat, sade gossen. Då sade Isak. I är två och jag kan vittna vad jag haver hört eder tala, här är visst något å gånge. Gud vill intet hava det döljt, och om du döljer det får du skam. Och vid han då änteligen ville veta, sade Håkon, kom då och se, och gick så med honom till tuvan, där sågo de fjäten öppna efter honom på tuvan i krösoneriset, tjälen var än då i tuvan och i Maen eller mossen, syntes och fjäten efter stoet i vita mosset, och stoet gick där straxt på samma plats och åt, då gingo de till och lyfte upp fransen på stoet, och sågo Sparmata, eller efter deras egne formalia, Salva venia, att man i detta Högmåla värv måste följa deras egna ord, de sade de sågo sputet i bakändan på stoet med flera tecken att han Måns hade varit i färde med stoet, gingo de alltså bätter ut på maden eller mossen, då fick och Isak se var Måns gick och klev över en gärdesgård, gick därmed hem, dock först till sin kvarn, då kunde Isak märka vad de orden betydde som han hörde Håkon tala vid det han kom med sitt nät gåendes i buskarna.

Framkallades pojken Gudmund Persson, som befanns efter befrågande vara av ärliga föräldrar, tillspordes om han kunde sina Christendoms stycker, och hade ibland annat läsit det 8:de budordet, därtill han jakade. Spordes och om han icke var av sin husbonde lockad eller hotad, att säga som han vill i denna sak? Därtill han alldeles nekade. Efter förmaning gjorde han sin berättelse alldeles conform och lik med Håkons och Isaks berättelser och för vidlyftighets skull förbigås att införas. Kommo och Håkons, Isaks och pojkens bekännelser alldeles överens däruti, att det varit ett rött sto, oskott.

Måns Jonsson som nu allas deras berättelser åhört hade, var mycket modfallen, skiälvande och bävande med hela sin kropp, vilket han och var först han inkom för Tingsrätten, nekar till onda gärningen, tillståendes den övrige Håkon Diurssons berättelse om notdragningen, och att han gick därifrån, viljandes se till sina kreatur som gingo på maden jämte fleras, om dem icke något måtte hända, att komma neder i dyn, efter det då var i tjälelossningen, särdeles var han åhugse om sitt svarta sto, som var dräktigt, ville och eljest so om skorna sutte fast under samma svarta sto, tog det i manen och ledde det upp av mossen, dit som torrt var, lyfte upp först framfötterna och sedan bakfötterna, och när han det hade gjort slog han stoet på länden med handen och sade. Gack nu bort och ät, därmed gick han hem till gården.

Tingsallmogen gjorde efter Rättens befallning avträde, såväl som Håkon Diursson, Isak Johansson och pojken Gudmund, den beskyllte mannen Måns Johansson blev allena inne vid Rätten, då vart han på det allra flit- och troligaste förmant till sanningens bekännelse, och förehöllts huru litet hans nekande kan gälla emot vittnens utsago, brukandes Rätten de bevekligaste ordformer som ske kunde att komma honom att bekänna, om han var skyldig, men han nekade stadig till den gärningen, och att Håkon Diursson hade honom sådant för avunds skull påfört.

Håkon Diursson blev inkallad och allvarligen till sinnes förd vad för en svår och hög sak detta är, och vad det är att ljuga ära och liv ifrån sin nästa, vad straff Herren Gud haver dem pålagt att undergå, som sådant göra, nämligen det samma som han sin nästa aktat haver. Deut: 19: Han ville och väl bepröva sig själv, om han icke av hat eller illvilja sådant honom Måns tillägger, Håkon Diursson svarade, att han av sina Christendomsstycken och Gud ord sådant hört och lärt haver, tagandes Gud till vittne, att han ingen avund haver haft till honom av den förra ringa oredan dem emellan var, då de voro gårdbor, hade ej heller tänkt denna grova gärningen så snart uppenbara, utan att vänta till dess sådant eljest ibland folket hade begynt att grunkas och talas, som och straxt skedde, ty både Isak Johansson och pojken Gudmund som därav visste, hava fuller något litet öppnat munnen därom för grannarna, sägandes nu i Måns Jonssons åhöro orsaken, varför han måste saken uppenbara och alldeles i ljuset komma låta.

När talet om honom Måns så småningom begynte gå ibland grannarna, och Måns det förmärker, kommer han om fredagen näst efter sedan Håkon såg honom i den onda gärningen, och haver sin broder Giermund med sig, talandes Håkon hårt här om till, där han gick på renen vid gärdesgården straxt hos byn. Då bure de hugg på honom, drogo håret av honom, det han nu uppvisar till vedermål, var sedan denne Måns efter honom med en huggyxa, och hade när hindt honom med yxen, där Måns icke hade stupat omkull, och Håkon således undkommit, hava och Måns och hans broder Giermund undsagt Håkon att döda honom för detta talets skull. Detta således vara tillgånget kunde varken Måns eller hans broder neka till inför Rätten.

Blev alltså Håkon Diursson förorsakat både av deras undsägen, som det rykte som mer och mer yppades ibland folket, att uppenbara det han sett haver, fruktandes för Guds hämnd och världsligt straff, gick så till sin Kyrkoherde först och sade för honom, men som Kyrkoherden svarade, det är en sak som bör andragas för världsliga domare, tog han sin granne Isak Johansson med sig till Befallningsmannen på Ekesjö Håfgård, Johan Gierss, kallandes Kronolänsman Sven Svensson därtill, gav saken tillkänna, och blev således Måns Jonsson i Arrest tagen och förd till Profossen. Och såsom Tingsrätten på sina trogna förmaningar ingen bekännelse av honom Måns Jonsson bekomma kunde, begärde Rätten av närvarande Prästmän, Kyrkoherden i Vrigstad, värdige mäster Lars Ternero, och Kyrkoherden i Hjälmseryd, värdige herr Trulls Chorao, de ville taga honom Måns Jonsson, samt vittnen Håkon Diursson, Isak Johansson och pojken Gudmund Persson avsides, och dem var för sig förmana till sanningen, och att betrakta deras eviga välfärd och salighet. Det de och efterkommo, givandes Rätten till svars, att de på det flitigaste det gjort hade, och vad vittnen vidkomma, äro de på sin salighets part ständige vid det de sett och betygat hava, men den misstänkte Måns Jonsson är försagd att han varken ville höra deras förmaningar eller göra någon sannskyldig bekännelse, tyckandes Prästerna i sina samveten honom vara skyldig till gärningen.

Tingsrätten fann för den skull rådeligt att giva den beskyllde dilation till morgon, att betänka sig väl, med förmaningen att bedja Gud om nåd och anda, att komma till sanningens bekännelse, var om vittnen icke mindre bleve förmante. Ville och Rätten emellertid hava saken i noga betänkande, och Herren Gud anlita om upplysning till dess rätta avhjälpande, varmed dessa parter gjorde avträde, den beskyllde insattes i Kronans Häkte, och Rätten företog sig i andra ärender det övriga av denna dagen att förhandla och avskieda.

Den 7 juni om morgonen företog sig Tingsrätten denne saken till noga övervägande, finnandes nödigt att inkalla den beskyllte Måns Jonsson inom lyckte dörrar till vidare förhör, och med största flit honom förmante till sanningens bekännelse, han ville betrakta sin själs eviga välfärd, här är nu intet så mycket folk inne, han ville för Rätten bekänna, men han sade allt nej till gärningen, och att de för avunds skull honom denne last påfört hava. Här emot förehölts honom att han och Håkon Diursson hava ju varit vänner, sedan de voro i oenighet om humlen med vad mera, och sedan intet kivat sig emellan, är också lång tid sedan de voro gårdbor. Han sade, Håkon haver brackt honom i den olyckan, och kommit honom ifrån sitt gårdsbruk. Svarandes honom av Rätten att han och hans broder Giermund hava ju burit hugg på Håkon, hotat honom till livet, och Måns varit efter honom med yxen, och där uteför Håkon vorden förorsakat att uppenbara, vad han med honom sett haver, efter han således var osäker om sitt liv, eljest begynte och det talet gå ibland folket.

Håkon inkallades honom Måns till muns. Då Rätten först än vidare och även som igår förehöllt honom Håkon huru illa han sätter sin själ ut, om han foro med osanning, därtill han i Månses åhöro med höga förpliktelser sig bedyrade det icke göra, utan han haver således funnit Måns som förbemält är i den onda gärningen, och ännu upprepade på nytt alltsammans för Måns, därpå förelästes dem vad protocollerat var om denna saken; Inkallades också desslikest Isak Johansson, vilken icke mindre åtvarnades att taga sig till vara för falskt vittnesbörd, hörde också av protocollet vad han berättat haver, vid vilket han var alldeles ständig. Håkon och Isak voro både i går och i dag vid deras betygande helt oförskräckta, men den beskyllte och misstänkte Måns Jonsson mycket försagd och bävande.

Tingsrätten med största åhåga tog saken i övervägande, särdeles betraktandes den avunden, Måns säger skall vara emellan Håkon och honom, så synes likväl,

  1. Vad trätan om humlen och gödseln vidkommer, så är likväl nu en god tid förleden sedan det var.
  2. Blivit väl förlikte.
  3. Bägge gått till Herrans Nattvard.
  4. Sedan intet varit trätande.
  5. Ej heller varit sedan på en gård, utan haft bruk på särskilte gårdar i Rys by.
  6. Haver heller icke Håkon uppenbarat denna gärningen förr än han med hugg och hotande till livet av Måns och hans broder blev överfallen.
  7. Vad Isak vidkommer, haver han emot honom intet annat, än han haver tillika med Håkon vittnat och sagt så mycket han såg och visste.
  8. Vad gårdsbruket vidkommer Måns säger de bägge hava brackt honom ifrån, så befinnes att de intet hava tagit hans gårdsbruk, ej heller det nu någondera hava, utan är kommet honom ifrån sedan han blev fängslig, som och av Nämnden berättas, att denne Måns för fattigdom skull icke ändå hade kunnat uppså gården i vår.

Tycker för den skull Tingsrätten att Månses föregivande i detta icke stort är att conciderera, utan särdeles uppspunnet, att göra dem till avundsmän, att deras vittnande intet vitsord givas skulle, och var alltså i detta Rättens betänkande, att de såsom ovällde vittnen, sina berättelser med Ed bekräfta måge.

Formerades för den skull Eden för dem således, först för Håkon Diursson: Jag svär vid Gud och hans heliga Evangelium, att allt det jag haver inför Tingsrätten berättat om Måns Jonsson i Ry, så är det sannfärdigt, att jag och min pojke Gudmund hava med våra ögon sett Måns i den fullkomlige vederstygglige tidelagsgärning med sitt eget kreatur, ett rött sto, och denne berättelsen icke gjort av någon avund, utan av ett rätt samvetes nit, fruktandes för Guds hämnd, där jag detta förtiga skulle, varför jag och min berättelse i denna sak alldeles stadfäster, vid min eviga välfärd och salighet, bedjandes mig så sant Gud hjälpa till liv och själ, som jag rätteligen haver denna sak framfört, och tager det på mitt samvete sådant ansvara inför Gud den alldrahögste.

Jag Isak Johansson, svär vid Gud och hans heliga Evangelium, att det allt är sannfärdigt, vad jag om Måns Jonsson i Ry, om denne saken, tidelaget angående berättat haver, och att jag icke av någon avund och illvilja gjort haver, utan sanningen till upplysning, så sant hjälpe mig Gud till liv och själ och allt det goda jag tänker mig till i detta och det tillkommande livet.

Inkallades den beskyllte Måns Jonsson, samt vittnen Håkon Diursson och Isak Johansson, och tillfrågades bemälte vittnen, om de med deras livlige ed tryggeligen kunna bekräfta, det de i denne sak om Måns Jonsson berättat hava. Därtill de svarade, Ja, den dyraste Ed som Rätten oss vill förestava. Efter vidare förmaning att betänka sig väl, upplästes ovanskrivne formular för dem, om de för den skull trodde sig till dem prastera, vartill de bägge svarade att de med goda samveten kunde det göra, varför öppnades Tingstugudörren, och allmogen inträdde. Då åtspordes allmogen om bägge desse personer, vad lovord de hava, därtill alla svarade att de äro ärlige och trovärdige män, och av dem är aldrig något annat sport, än ära och gott, tillspordes och särdeles grannarna i Rys by, så många som nu tillstädes voro, vad skåttsmål de ville giva dem, de svarade att de äro ärlige och uppriktige män. Frågades också om de visste något annat med deras granne Måns Jonsson? De svarade, ej heller något ont om honom förr hört eller sport hade. Vad de eljest tyckte om det rykte han nu är uti? Svarade, de kunde intet något där om veta. Om de kunde gå lag med honom? Därför budo de sig Guds Nådeligen bevara, och stego tillbakars.

Förestavades alltså Eden först för Håkon Diursson, som är nu man om någre och 40 år, när Eden var utstavat, tillade han desse orden, Gud fördömme mig om icke vart ord är sant som jag om Måns i denna sak berättat haver. Sade och till Måns, du vet att du således haver burit dig åt. Därtill han svarade, Gud vet det.

Isak Johansson över 50 års ålder avlade också den Ed som honom förskriven var. Och ehuruväl Måns Jonsson ännu förmantes till sanningens bekännelse, nekade han dock, oaktat han nu hört hade, huru högt vittnen svurit hade, varför gjorde han, såväl som alla andra avträde.

Tingsrätten företog sig saken till ändteligit slut, och avdömande, förandes sig till sinnes följande skäl av hållne rannsakning, såsom.

  1. Att Måns Jonsson tillstår sig varit på mossen samma gång, lett det svarta stoet upp där torrt var, och sett efter om skorna sutto fast, som han invänder.
  2. Huru såsom prästerna, vid den förmaning de till honom gjorde, finna honom skyldig till denna gärning.
  3. Att han så skälvande och bävande är.
  4. Vittnens berättelser på så högt bedyrande, och att de så ståndaktige och oförskräckte äro.
  5. Grannarna i Ry, bad sig rätt nu Gud bevara att gå lag med honom.

Blev alltså Häradsnämnden påmint deras skyldighet efter lag, värja eller fälla, förehöllts dem också domarreglerna, huruledes i mörka och tvivelaktiga saker är bättre värja än fälla, och sist förelästes dem det 14:e Capitlet av Högmålsbalken. De ville för den skull sig väl härutinnan huxa och betänka, och giva särdeles och var för sig sin mening tillkänna, vilket de och gjorde, begynnandes på den sista, och instämde enhälleligen där uti, att de av ovanskrivne rannsakning och omständigheter icke kunna honom Måns Jonsson värja, utan finna honom i sina samveten skyldig till denna gärning och för den skull efter det 14:e Capitlet Högmålabalken LL, böra tillika med Creaturet liv mista och i båle brännas.

Inkallades bemälte Måns Jonsson, samt allmogen, då blev domen publicerat och avsagd. Sedan han hade hört domen, sade han. Jag vill gärna dö för deras osanna vittnande skull, och såge gärna det kunde ske rätt nu här på platsen. Jag måtte fått gå lag för detta. Honom svarades, han haver att förvänta ändtelig resolution ifrån den Höglovlige Kongl: hovrätten, under vilken Högvisa beprövande, och vidare omdöme den och ödmjukeligt remitteras.

Göta hovrätts Criminaliaserie, den 18/10 1673

En vidlyftig ransakning ifrån Västra härad över Måns Jonsson i Ry, vilken beskylles hava begått tidelag med ett sto, till vilken gärning Måns fuller nekat. Men Tingsrätten likväl dömt honom därutinnan skyldig och således efter Högh.B. 14 Cap. böra liv mista och med kreaturet i bålet brännas, som vidare av ransakningen finndes är.

Resolutio: Av de åtskillige omständigheter uti själva ransakningen finnes och Tingsrättens uppdragne skiäl, opproberas och gillas dess dom, varefter Måns Jonsson skall utan uppskov halshuggas och med kreaturet sitt i bålet brännas.

Tillbaka