Anno 1725 den 12 mars hölls Extraordinarie ting i Västervik, närvarande på Kronobefallningsmans vägnar, Länsmannen Välbetrodde Carl Johan Tranaus, och hela härads edsvurne nämnd nämligen:

Häradsdomaren                   Jöns Månsson i Giölpefall

                                            Torsten Svensson i Kulla

                                            Pehr Hemmingsson i Mjöltorp

                                            Olof Nilsson i Slätö

                                            Anders Andersson i Flugenäs

                                            Olof Olofsson i Fallevik

                                            Bengt Ersson i Kållsebro

                                            Nils Bengtsson i Kärnhult

                                            Jöns Johansson i Wifwelsjö

                                            Håkan Simonsson i Hälleberg

                                            Johan Persson i Enestorp

                                            Torsten Nilsson i Orrhult

Samma dag till ödmjukaste följe av kungliga Göta hovrätts höggunstiga skrivelse och befallning av den 8 februari innevarande år, som den 18 februari ankom. Företog sig tingsrätten till ytterligare rannsakning och avgörande, det uppå rusthållaren Elias Samuelsson i Mjöltorp Hallingeberg socken den 8 september förlidet år skedde dråp, för vilket åtskilliga Djursdalabor i Sevedes härad är misstänkta, nämligen Jon Månsson i Eljeshult, drängarna Isak Nilsson och Jon Nilsson i Gransebo, Lars Jonsson i Djursdala by, Carl Jonsson ibm, Soldaten Lars Pehrsson Lustig och drängen Jöns Carlsson, vilka alla var inkallade, och nu närvarande, tillika med den avlidnes änka, och dess bror drängen Anders Samuelsson.

 

Rätten föreställde dessa samtliga angivna med allvarsammaste förmaning att bekänna sanningen i synnerhet de tre som efter intygande vid sista rannsakningen, varit på platsen där den döde stöp, nämligen Lars Jonsson, Lars Persson och Carl Jönsson i Djursdala, kunnandes ej annat vara än de måste veta, vilkendera av dem eller deras följeslagare givit den avlidne dödsslaget. Alla stod och teg, men Lars Jonsson i Djursdala sade äntligen, att drängen Isak Nilsson sagt när han kommit tillbaka ifrån slagsmålet in i ängen: Jag har givit ut ett förbannat slag, men hur det tog vet jag inte. Frågades: Om någon mera det talet hörde? Svar: Nej, det kan han inte veta. Isak Nilsson nekade alldeles där till, beropandes sig på sin förra berättelse, och vad vid sista rannsakningen finnes anfört, att han ej var på det stället där karlen stod, utan höll han på att nappas med en blåklädd karl som slogs med Jon i Eljeshult.

 

Lars Jonsson svarade, att han vill göra ed därpå, att Isak sådana ord fällt. Jon i Eljeshult påmindes och förmanades att bekänna sanningen, och vad han visste, men sade sig ej hava annat att berätta, än han vid sista rannsakning gjort, kunnandes han icke veta vem som slagit karlen, helst han icke heller var på den platsen som den döde blev slagen, utan slogs med den karlen som Isak berättat om, ett stycke från ängen, som honom och högg uti handen.

 

Det glunkades eljest och taltes av något var, att soldaten Lars Persson Lustig torde veta vem som slagit karlen, alltså förekallades Lars Persson, och förmantes allvarligen att bekänna rent ut sanningen, då han framsteg och berättade följande: Att när Hallingebergsborna ridit fram om ängen, där Djursdalaborna var inne och kommo åter tillbakars igen hade Djursdalaborna åtskilliga gånger ropat och sagt nu komma de tillbakars, då hade Lars Jonsson tagit en ledskyttel, eller en stor lång stång, som låg över ett led, och med den följde han ständigt efter Hallingebergsborna, men om han slog den som död blev, det vet han inte, dock när han (Lars Jonsson) var ½ stenkast därifrån, såg Lars karlen stupa, och då stod Lars Jonsson vid den platsen.

 

Isak Nilsson tillstod och att han sett Lars Jonsson gått efter Hallingebergsborna med en sköttelstång, som han burit i bägge händerna lika som en yxa, den man håller uti att hugga med, men kunde inte veta om han slog Elias Samuelsson eller ej.

Lars Jonsson tillspordes om han icke haft denna sköttelen eller stången? Men nekade alldeles, utan sade sig allenast haft en stör, som han tagit utmed gärdsgården.

 

Carl Jonsson i Djursdala, intygade och berättade, att Lars Jonsson var främst, och hade sköttelen i höjden, och vid detsamma som han slog till med sköttelen, såg han att den Lars slog till segnade vid slaget, och i detsamma kom Fagerström ihop med honom, då han slog emot Fagerström, och dess värjefäste, med den staken han hade i handen, och just då hörde han ropas att karlen stöp, och då var Lars Jonsson där på platsen, berättande han Carl Jonsson vidare, att när de till sista rannsakningen blev hitförda, hade Lars Jonsson sagt, när han kommit mitt för den platsen, där karlen stöp: Här i buskarna när slagsmålet skedde föll jag omkull. Lars tillstod det och intalade att han även visat Carl skadan, som han haft när slagsmålet angick, men Carl sade att det ej var sant, tilläggande och Carl detta, att Lars när slagsmålet var överståndet och Carl honom (Lars) frågat, vad honom felats i handen, emedan han blödde, hade Lars sagt, att han rivit sig av staken, som han haft att bära, vartill Lars nekar och icke vill tillstå.

 

Frågades varför de icke vid förra rannsakningen gjorde denna berättelsen . svarade alla samtliga: Gud nåde oss, det var svårt att bekänna, efter man icke kunde veta så vist, vem slog karlen, utan mente de att någon av Hallingebergsborna, som var i slagsmålet, skulle bättre igenkänt den som givit den avlidne slaget, men som de sedermera varit så hårt eftersatta, så nödgas de nu utsäga, allt vad de veta och sig påminna kunna.

 

Drängen Jöns Carlsson, som och vid sista rannsakningen blev hörd och gjorde sin berättelse under nr 7. berättade nu, att han sett Jon Månsson i Eljeshult och Lars Jonsson gå först utom ängen, men vet intet om någon av dem slagit den döde. Lars Jonsson bedyrade högeligen sin oskuld, förmenandes, att Jon i Eljeshult snarare voro skyldig härtill, än han, helst Jon haft stor stång, och gått över gärdsgården, och således kommit före fram än han, havandes han, och, som av sista rannsakningen finnes, sagt, för sitt syskonbarn pigan Maria Jonsdotter, att har jag fått hugg, så har jag givit ut hugg. Jon tillstår dessa orden, men att han icke varit på den platsen där karlen stöp, utan ihop med Fagerström, med vilken jag slagits, vilket och Fagerström nu närvarande tillstod, att han var stadigt så länge det påstod ihop med honom och synes således underligt för honom huru Jon skulle kunna gjort slaget på Elias, emedan han och drängen Isak nedan ut med gärdsgården och på en annan plats var ihop med honom (Fagerström) in till dess oväsendet var över, och det roptes att karlen var slagen. Vidare förehölls Jon Månsson i Eljeshult i anledning av höglovlige Kungl. Rättens befallning, hans bekännelse vid sista ting icke voro överensstämmande med vittnens, och de övriga angivnas berättelser och utsagor, vilken är skiljaktig i det han berättat sig legat sovit när sorlet skedde, där likväl de övrige av de angivne, intygat att han och Lars Jonsson, gingo först utom ängen även och därföre att han talt med Elias Samuelsson i Kusketorp, varigenom han synes graveras, helst Elias sedan han blivit slagen, sagt att den han talt med i Kusketorp givit honom dödsslaget. Jon Månsson svarade, att han låg på sin sadel, fast kanhända att han icke så just sovit, och att han tillstått det han talt med den döda, det tillstår han och nu, men berättar att Lars Jonsson även talte med honom, vilket drängen Isak Nilsson och, nu Lars Jonsson övertygade, nämligen att Elias Samuelsson Jon Månsson och Lars Jonsson suttit på hästarna och talt med varann i Kusketorp. Sist frågades Jon varför han tillika med de andra så hastigt sprungit, när de hörde ropas, att en karl var slagen? Svarade: därför att ingen ville bliva kvar och se därpå, havande då fruktat att de som stod stilla skulle bliva därför skylte såsom brottsliga, dessutom hade de och blivit så förskräckta.

 

Därefter förekallades den avlidne rusthållarens egen broder Anders Samuelsson en dräng, om några och 40 år, och tillfrågades varför han icke vid sista ting var tillstädes? Svarade, han var då mycket sjuk, som han och merendels är, berättandes nu, som han sig sedermera erinrat, att vid det tillfället han såg huru Hallingebergsborna, med Djursdalaborna, var om annan, här och där slagits på vägen, så kom i det samma en karl gåendes emot honom och brodern Elias, som icke voro med i slagsmålet, utan brodern som blev slagen gick och rökte tobak, ifrån vilken Anders som satt på sin häst, allenast några alnar var, med en stor stake, som han höll i höjden, varmed han slog till hans broder, så att han segnade ned och föll i backen, då Anders straxt när han kom stigandes med stången, blev häpen och rädder, och så yr i huvudet, att han ville svimma, och tänkte då att den samma skulle göra någon olycka, tagandes så straxt märke på honom, som han och nu visser honom igenkänna kan, sägandes att det var Lars Jonsson, varpå han ville göra ed, och bedyrar högeligen, att han till dess broders död skyldig är, bad och Lars skulle rent ut bekänna sanningen, som hans eget samvete än då övertygar honom att han är säker till dess broders död.

 

Sergeanten Gabriel Lom närvarande påminte härvid, att då han som satt på hästen, och hade värjan ute, kom ridandes, så mötte honom en karl med en stor stång, vilken kom emot honom och ämnade slå till honom (Lomen), då hade han huggit efter den samma med värjan, men om han råkat honom eller ej vet han inte, som han menar var det Lars Jonsson, och tycker således Lomen, att Lars när han gick honom förbi, lärer ha givit Elias slaget, emedan i samma stund när Lomen vände sig om, såg han Elias vara liggande på backen, varför han och presumerar och tänker, det Lars var skyldig.

 

Lars Jonsson påstod ytterligare högeligen sin oskyldighet, men på åtskilliga allvarsamma förställningar sade han, Gud vet om jag är skyldig eller ej!

 

Den avlidnes broder betygade vid sin eviga själs salighet, att Lars är den som slog hans broder slaget, att han föll ned på backen, vilken han och nu sade sig säkert igenkänna, fastän han då hade en stickad tröja på sig, och nu en rock. Lars Jonsson bedyrade att han har den samma rock på sig nu som då.

 

De övriga tillspordes härom, som svarade, de tro väl att Lars hade på sig samma rock, då som nu, och ingen stickad tröja. Anders sade, när detta honom föreställtes, han minns inte rättare.

 

Frågades: Huru han då just kan minnas, och påstå att så grant igenkänna Lars Jonsson, att han var den samma som slog dess broder?

Svarade: Ja det vet han och vill göra den högsta ed därpå, att han är den sannskyldige, sägandes vidare till Lars Jonsson, stå inte och gör någon invändning, ty ditt eget samvete lärer övertyga och påminna dig det du (äst Saker?).

 

Men Lars Jonsson sade, han vet ej annat än han är oskyldig. Och som han ej vill bekänna sanningen, så lämnade honom Rätten dilation till att betänka sig till efter middagen, att då säga ut rena sanningen emedan hans förnekande, en så beskaffat sak, ej synes kunna honom hjälpa.

Efter middagen upplästes rannsakningen då åter Lars Jonsson förekallades, och förmantes än ytterligare bekänna sanningen, då han utlät sig och sade att han underkastar sig Rättens utslag helst han icke vet om han är skyldig eller oskyldig, sägandes vidare så sant jag är en syndig människa, så vet jag inte, varken om jag är skyldig eller oskyldig, utbristande vidare, dessa orden, det är svårt att taga en dödssak uppå sig, när man är oviss som jag om själva gärningen.

 

 Frågades om han blev huggen när han hade staken i handen?

 

Svarade: nog är jag lite skadad inne på handen, som och syntes på 2ne fingrar, men jag vet när det skedde.

 

Nämndeman Torsten i Orrhult som synt och sett stången liggande på vägen, med vilken Elias förmenas blivit slagen, berättade att stången varit i storändan så tjock, som ett karlben, och varit mest ända igenom med knaggar på, varav synes enligt Carl Jönssons berättelse, att Lars Jonsson i vänstra handen snarare rivit sig av taggarna vid slaget skett, än att han blivit huggen, helst åkommorna äro inuti handen och på 2ne fingrar, vilket om det varit av en värja nödvändigst måst när han höll i stången skett utanpå handen, men ej inuti.

 

Rätten förmante honom och bad än vidare, med de bevekligaste ord som åfinnas kunde, han skulle bekänna sanningen, men med lika dyra eder och bedyrelser, contesterade, han nu som förr, att han vet om han är säker eller ej, Frågades: om han icke haft och burit den stången, som både en del av dess kamrater, som den dödes broder berättat om, och ovanför beskriven finnes? Svarade: han kunde inte neka, att han icke haft en lång stång, men om det varit den samma som Elias blev slagen med, det vet han inte, efter de andra så väl som han haft stora stakar, med vilka de såväl som han sig försvarat och slagits med .

 

Änkan tillfrågades vem hon nu tänker vara skyldig till hennes mans död?

Svarade: Hon kan intet annat finna, än efter de andras utsagor, och i synnerhet sin mans broders Anders skall Lars Jonsson vara skyldig.

Frågades: Varför icke den avlidnes broder sagt för henne förut, och innan sist rannsakningen, det samma som han nu berättat?

Svarade: Han var då som han och under stundom och vid vissa tider är, så yr, sjuklig och svag i sitt huvud, att han ej så visst kunde säga någonting. Men eljest när sådant övergår,  är han mycket beskedlig som Nämndeman i Mjöltorp med flere visste betyga, Anders tillstod själv denna sin svaghet, men talte och ställde sig nu rätt beskedlig.

 

Lars Jonsson bad målsäganden, att hon ej skulle påstå hans värsta, och söka honom för högt och svårt, sägande betänk jag är en gammal man om 60 år, och sitter med många små barn, och jag vet icke om jag är skyldig eller ej, fast en del av de med mig angivna, såväl som er salige mans broder, vilja mig denna gärningen påbörda, sägandes vidare till änkan, gör då för Christi skull och giv mig till om jag är skyldig, gud nåde mig om jag var då lite drucken, när jag kom ifrån marknaden, och minns och vet således intet mera än jag sagt. Änkan svarade hon underkastar det Rättens omprövande och ställer sin Sak i Guds och domarens händer.

 

Lars Jonsson framhades slutligen ensam och särskilt och förmantes att bekänna, om han viste med sig saken, men det stod intet vidare hos honom här med att uträtta, utan bedyrade vid sin eviga själs salighetsig vara oviss om han är skyldig eller ej, bedjandes han måtte sjunka till helvetets avgrund, om han i sitt samvete sådant vet, men nog slog jag sade han med min stång, men vem jag slog det vet jag inte, ej heller såg jag någon falla omkull.

 

Varför och som ingen vidare upplysning, varken på ett eller annat sätt i denna dråpsaken erhållas kunde, Tystnade Rätten i följand slut.

 

Resolutio.

 

Det befinnes fuller så av den förra förlidet år 1724 den 6 och 7 oktober, som nu senare hållne rannsakning, huruledes den 8 september samma år igenom en emellan några Djursdalabor, nämligen Jon Månsson i Eljeshult, drängarna Isak Nilsson och Jon Nilsson i Gransebo, Lars Jonsson och Carl Jönsson i Djursdala by, soldaten Lars Pehrsson Lustig och drängen Jöns Carlsson samt åtskilliga Hallingebergsbor uppvuxen träta och oenighet ett slagsmål uppkommit på andra sidan Kusketorp, varvid den olyckliga händelsen timad är, att avlidne rusthållaren Elias Samuelsson i Mjöltorp, fått ett slag, att han efter några dagars förlopp måst sätta livet till, som Stadsfältskärarens attest intygar. Och ehuruväl otvivelaktigt synes, att en av Djursdalaborna varit saker till Elias Samuelssons död, så har dock Rätten vid förra rannsakningen alls ingen upplysning om rätta banemannen erhålla kunnat, utan är nu sedermera följande emot bonden Lars Jonsson i Djursdala by andragit, av dem, vilka uti själva slagsmålet varit intresserade, nämligen

1. soldaten Lars Pehrsson Lustig, som förmentes ha bästa kunskapen, har relaterat, att när Hallingebergsborna ridit fram om ängen, där Djursdalaborna var inne, och kom straxt tillbaka igen, hade Djursdalaborna åtskilliga gånger ropat och sagt, nu kommer de tillbaka, då Lars Jonsson tagit en ledsköttel, som han följt ständigt efter Hallingebergsborna med, dock om han slog Elias Samuelsson vet han inte utan när var ungefär ½ stenkast därifrån som karlen stöp, såg han att karlen var slagen, och då stod Lars Jonsson vid den platsen.

2. Även berättar drängen Isak Nilsson, att han sett Lars Jonsson bära en ledsköttelstång i handen och höjden lika som en yxa, med vilken han följt efter Hallingebergsborna, men om han slagit Elias eller ej vet han inte.

3. Carl Jönsson har jämväl intygat och berättat, att Lars Jonsson var främst i slagsmålet, och haft skötteln i höjden, och vid det samma han slagit till med skötteln eller stången, hade han sett att den, Lars slog till, segnade vid slaget, då han hört ropas, att en karl stöp, och hade då Lars varit på platsen, samt att när han tillika med de andra till sista rannsakningen blev hitförda, hade Lars Jonsson, när han kom mitt för den platsen, som den döde stupat, sagt, att han där i buskarna fallit omkull, vilket senare Lars och tillstått, men att han och vist Carl staken han haft, vartill Carl likväl nekat, tilläggande och Carl att när slagsmålet varit allt överståndet, och han frågat Lars Jonsson vad honom i handen felat, emedan han blödde, hade han sagt att han rivit sig av staken han burit, det Lars ej ville tillstå utan förnekar.

4. Drängen Jöns Carlsson, berättar att han sett Jon Månsson i Eljeshult och Lars Jonsson, först gå utom ängen, men om någon av dem slagit den karlen som blivit död, vet han inte.

5. Den avlidnes broder Anders Samuelsson, som då när slagsmålet skedde, blev yr och sjuk, som han och när sista rannsakningen hölls var, och merendels under tiden, efter eget tillstående och andras intygande, är mycket svag och yr i huvudet, har fuller berättat, att han vid det tillfället, som Hallingebergsborna med Djursdalaborna, var om annan här och där slogs på vägen, hade sett en karl komma gåendes emot honom och hans broder Elias med en stor stake som han burit i höjden, då han fuller blivit häpen och rädder, och tänkt för sig själv att densamma skulle göra någon olycka, och i detsamma hade den karlen med staken slagit hans broder i huvudet, att han segnat ned och fallit i backen, han (Anders) hade då tagit märke på karlen, som givit hans broder slaget, så att han nu honom igenkänner, påståendes högeligen med åtskilliga bedyrelser, att ingen annan var skyldig till hans broders död, än Lars Jonsson i Djursdala, varvid och

6. Sergeanten Gabriel Lom, som varit med i slagsmålet på Hallingebergarnas sida, påmint, att när han suttit på hästen och haft sin värja ute och kommit ridandes, hade han mött en karl med en stor stång, som ämnat slå till honom, då han med värjan huggit efter densamma, vilken han menar varit Lars, som då han sprungit Lohm förbi, tyckes i detsamma ha givit Elias slaget, emedan när Lom vände sig om, hade han fått se Elias vara slagen och liggande på backen, varför han och presumerar Lars vara skyldig. Det är och

7. Som nämnden med åtskilliga flera tycka mycket likt, och kommer även med Carl Jönssons berättelse överens, att Lars Jonsson snarare rivit sig av den staken som han haft i händerna, än blivit huggen av någon värja, helst åkommorna är inuti handen och skall den staken, som Elias blivit slagen med, varit tjock som ett karlsben, vid den stora ändan, och mestadels ända igenom med knaggar. Vilka alla ovan anförde berättelser och utsagor med dess omständigheter, tyckes väl mycket gravera Lars Jonsson lika som voro han skyldig och baneman till den döde, varigenom således Jon Månsson i Eljeshult, på vilken tillförende varit största misstanken nu synes oskyldig, som Fagerström och för Rätten nu tillstått, helst han med honom ned utmed gärdsgården slagits, och Jon ej varit på den platsen, där karlen stöp. Men så kommer dess likväl här emot hos Rätten i behörig och rättvis concideration och övervägande 1. Att ingen av Hallingebergsborna, som fuller varit orsaken och första upphovet till detta slagsmålet, kunnat nämna någon baneman till detta dråpet, utan allenast den dödes broder som säger Lars Jonsson vara den samma. 2. Är alla som genom sina berättelser graverat Lars Jonsson intresserade med honom och delaktiga i slagsmålet, utan och 3. vid sista rannsakningen gjort en hel annan berättelse, fast de sig således nu förklarat, att bekänna, efter de icke så vist kunde veta, vem som slagit karlen med mera. Och vad angår 4. den avlidnes broder Anders Samuelssons utsago, så kan han så mycket mindre, lika som de förra emot Lars Jonsson, för något rätt och fullt vittne anses, som förutom det, att han Anders Samuelsson är den avlidnes köttsliga broder, han under tiden och är så sjuklig svag och yr, att honom således särdeles vitsord ej synes kunna giva, tillståendes och, så väl han själv, som des svägerska, att enär slagsmålet skedde på vägen, hade han blivit så häpen rädder och yr, att han likasom velat svimma, när han sett karlen komma emot honom och hans broder med stången i höjden, samt när den sista rannsakningen blev hållen, uppå änkans tillfrågan, då svarat, det han ej kunde veta, eller igenkänna vem som givit hans broder slaget. Så synes och 5. underligt, det Anders efter så långlig tids förlopp, nu så ljust skulle kunna igenkänna den sannskyldige, där likvist slagsmålet skett vid solbärgningen om aftonen, ty då blev Elias Samuelsson slagen, varande det och 6. en särdeles omständighet, att han vid denna rannsakning först sade Lars Jonsson, som slog dess broder, hade då på sig haft en stickad tröja, som likväl ej så varit, utan han då haft samma långa rock på sig, när han var med i slagsmålet, som nu, efter de andras berättande. Varför och i avseende av allt detta, och som Tingsrätten ej kunnat igenom allt sitt arbete, föreställning och allvarsammaste förmaningar förmått Lars Jonsson i Djursdala by, till någon ren och klar tillförlåtelse, viss och säker bekännelse, likmätigt lag, det 11 Cap. §1 dråpemålsbalken med vilja St L (Stadslagen), samt det 34 Cap. §1 LL (Landslagen), utan han mycket tvekaktigt, med svåraste bedyrelser påstår, sig i sitt samvete ej veta, om han är skyldig, eller oskyldig, varandes han icke heller med några laga och rätta vittnen, likmätigt det 2 Cap. Dråpemålsbalken St L till detta dråpet bunden. Alltså kan extraordinarie tingsrätten ej annat, än för rättvist och skäligt pröva, honom Lars Jonsson med de övriga angivne och misstänkte för det uppå rusthållaren Elias Samuelsson i Mjöltorp, Hallingebergs socken, angivne och begångne dråp, i brist av uppenbara skäl och bevis, frierkänna, och sådant i styrka av domarreglerna, i synnerhet den 31, dock underställes alltsammans den höglovliga kungliga hovrättens högrättvisa dijudication, och omprövande ödmjukligen, actum ut supra

 

På extraordinarie tingsrättens vägnar

Gustaf Durietz.