Tjust härads dombok den 26/6 1705

§ 12.

Befallningsman välbetrodde Johan Tranáus angav för Rätten 2ne st. drängar, nämligen Måns Nilsson och Nils Bengtsson i Troserum, Ed socken, samt pigan Margareta Bengtsdotter, för det de den 1 juni innevarande år om en torsdag skola varit ute på Saltsjöviken Syrsan benämnd uti en båteka, att draga not, tillika med drängen Olof Nilsson i Troserum, som då omkommit. Begärandes, att Rätten ville häröver vidare rannsaka, efter han förmenar, att desse drängar någorlunda varit vållande härtill. Eljest som han förnummit, skall således vara tillgånget, nämligen att desse bägge drängar Nils Bengtsson och Måns Nilsson begynt sig emellan att skämta och narras uppå ekan, då Olof Nilsson skall dem förmant, att de icke så mera skulle, efter de lätteligen kunde på sådant sätt omvälva ekan och dem alla försätta, men de likväl med sitt narri fortfarit, då änteligen den olyckan sedan timade, att de alla samtliga kommit i sjön, havandes de andra blivit frälsta, men drängen Olof Nilsson måst sätta livet till. Förmenandes för den skull Befallningsman att de i anledning av allt detta skulle varit vållande till den dödes omkomst, helst emedan de, sedan de kommit till land med ekan, och varit på vägen att gå hem, gått tillbaka och bakstammen i ekan utslagit, det de först intet velat tillstå, utan föregivit den döde stammen med sig utbrutit, då han fallit i sjön.

Den dödes bröder, Bengt Nilsson i Troserum, hos vilken den döde tjänt, samt Anders Nilsson, voro tillstädes, som och berättade, att desse drängar och flicka om morgonen gått till Nots och något efter middagen hade detta olyckliga tillfället sig tilldragit. Då de som uppkommit, kommit hemlöpandes, nämligen Nils Bengtsson och Måns Nilsson med Margareta, våta och drängarna utan hattar och mycket häpna. Begärandes bägge bröderna Nils Bengtsson och Måns Nilsson, att desse drängar måtte själva få göra sin berättelse om alltsammans, huru härmed tillgånget. Varför lät Rätten drängen Måns Nilsson tillika med pigan Margareta Bengtsdotter taga avträde och fram kallade Nils Bengtsson med förmaning, att sanningen bekänna, vilket han och utlovade, gjorde sedan följande berättelse.

Att sedan de intagit noten vid Berkeholmen, så skall Olof Nilsson sagt, nu vilje ni till den andra holmen Skiöteholmen, då de ett varp vid Skiöteholmen dragit, tagandes sedan in noten och tänkte sig henne upphänga, sedan de dragit gistevarpet, då de stigit i ekan nämligen pigan Margareta Bengtsdotter samt Måns Nilsson och Olof Nilsson, som sist steg i ekan och blev sittandes i bakstammen, men Måns Nilsson skall straxt satt sig ned på toffen att ro, men likväl intet kommit därtill, efter Måns sagt, det bör inte mig ro nu gossar, då blev Olof Nilsson, som död blev, svarade, jo det bör dig nu ro, då skall han /: Nils Bengtsson :/ svarat, vill inte du ro, så gack bort så vill jag ro, och så skall han, /: Nils :/ slagit Måns på huvudet med narri, så att hans mössa fallit i sjön, vilken Olof Nilsson straxt upptog, som satt bak i ekan, då åter Måns, som satt mitt emot Nils tagit hans hatt, som satt hårt på huvudet, då Måns hållandes i Nilses hatt dragit honom till sig, läggandes sig Måns Baklänges i ekan och Nils gav sig framstupa, så att han kom att ligga bredvid honom. Då äntligen Måns fått hatten av Nils och doppade honom lite i sjön, då Nils skall sökt igen taga sin hatt, liggandes de bägge i båten. Varpå hänt, att ekan straxt sjunkit, pigan Margareta Bengtsdotter skall sagt, å gåssar varen stilla, då och Olof Nilsson ropade vid ekan sank hå gåssar, vilka var de sista ord, som de hörde honom tala, emedan de ekan tillika med dem och noten samt fiskekorgarna tvärt av nedsjunka, när han Nils då såg att ekan skulle sjunka skall han sprungit fram i stammen, havandes han straxt övergivit ekan, men de andra tre höllo /:som han intet annat vet :/ i ekan fast, sedan skall han /: Nils:/ varit några gånger i botten, skall och kommit till jäms med pigan Margareta, när de då bägge voro uppe i vattenbrynen skall Margareta sagt, å Nils hjälp mig, då Nils tagit henne under sin vänstra arm och farit åter med henne 2ne gånger i botten, 3de gången skall han fått känna botten med fötterna och sett landet, havandes med stor möda Margareta med sig till landet, sedan han nu var till lands kommen skall han sett Måns ligga på kölen på ekan och Olof räckte handen åt honom, då och Måns fattat Olof i handen och dragit honom uppå kölen, så att han hängde tvärt över ekan, hängandes huvudet neder som Nils tyckte, Nils som då givit sig i sjön, att hjälpa desse bägge skall så hava tagit en stake med sig och den samma räckt åt Måns, men Måns intet hint att taga i bemälte stake, och vid det Måns räckte sig att fatta i staken, hade de åter ekan vält tillbaka, då de bägge, Måns och Olof, farit i sjön kunnandes Nils sedermera intet bliva Olof mera varse, men Måns hade han sett sedan hålla i ekan, som åter på nytt, då hon omvälvde, kommit upp på ekan igen, i vilken han sig stadigt höll, då skall han /: Nils :/ ropat ligg stilla, så länge, att jag får se om jag får något längre att räcka åt dig, och då skall han givit sig till land och fått en risbuske, den han satte på en krok, som var på staken och gick så tillbaka och begav sig åter i sjön, då pigan honom bett, att han inte skulle gå dit, sägandes, Måns drar dig ned med sig i sjön, dock skall Nils gått åstad räckandes åt Måns ruskan som och med båda händerna i samma ruska fattade varmed Nils drog Måns tillbaka med ekan åt land, när nu Måns kommit in emot land, så hade Nils honom lett i land bedjandes flickan att hon ville leda honom omkring, och efter Nils sett flarnen på noten flyta uppe, skall han begivit sig straxt ånyo i sjön igen, att uppdraga noten, vilket han gjort det fortaste han kunnat, när han nu fått i repet, skall han dragit en stund på repen, då han äntligen funnit Olof liggandes framstupa på repen, och dragit honom i land, läggandes honom sedan framstupa, i mening att tillse om han något tecken giva skulle, det han ännu hade liv uti sig, som han dock icke fann. Sedan skall Nils vält vattnet ur ekan, och så de, nämligen Nils och Margareta, gått ledandes Måns med sig i ekan, ärnade sig så hava hem, men lät Olof ligga kvar på skötholmen. Sedan de nu voro till landet komna, skall de icke av häpenhet vetat, vad de skulle taga sig för, och trodde sig intet att gå hem, sägandes emellan sig, Gud nåde oss barn huru skola vi nu bära oss åt? Och då de voro gångne vid pass 20 steg ifrån ekan, hade de beslutat, att gå tillbaka och slå ut bakstammen på ekan, tänkandes sedan, att berätta hemma det var Olof således omkommit, emedan stammen gått sönder, och då hade han Nils allena gått tillbaka och slagit ett stycke av bakstammen ut på ekan, som varit en gammal eka. Sedan detta beställt var hade de alla tre gått hem berättandes samtliga, att Olof skulle stått på knä i ekan i bakstammen, vilken gick i detsamma sönder, så att Olof fallit i sjön. Nils beklagade eljest mycket sin fåkunnighet i detta, sägandes sig sådant i räddhåga gjort och bad med gråtande tårar, att han måtte för denna sin fåkunnighet, ej komma att lida, hade intet mera att berätta.

Sedan förekallades Måns och gjorde följande utsago. Att när de nu vore alla 4 komna i ekan, skall han satt sig i årorna och Olof i bakstammen och då skall Måns sagt, det bör intet mig ro, då Nils svarat, stig upp så vill jag ro, men Måns sagt, efter jag har satt mig, så ror jag väl, då skall Nils slagit Måns på huvudet, dock på narri, så att mössan hans föll i sjön, vilken Olof som bak till satt, upptagit, sedan skall han Måns tagit efter Nils hatt och så kommit att skjutas att han föll baklänges fram i stammen och Nils ovanuppå, och då skall flickan sagt, varen stilla, och då straxt i det samma skall åter han /: Måns :/ kommit ovanpå Nils, och då tog han hatten av Nils, och så satte han sig på noten. Då skall Nils sagt du skall ro, men Måns svarat, det gör jag intet, efter jag intet fick ro, medan jag skulle. Sedan skall Nils nappat efter sin hatt, och således kommit att skjuta ikull Måns, när de nu bägge lågo omkull, så hade ekan tagit vatten in. Då hade Olof ropat aj gossar, i det samma skall ekan tvär sjunkit och de så kommit alla i vattnet.

I övrigt kom Måns berättelse omständeligt uti allt överens med Nilses, så väl om det som passerade, medan de var i sjön som och sedan de uppkomna voro, berättandes jämväl Måns, huru Nils hulpit honom till land alldeles lika lydande med Nilses berättelse, tillstod och jämväl vad som skett med bakstammens utslående, vilket allt av räddhåga och oförstånd gjort, beklagandes så Måns som Nils sig över denna olyckliga händelse.

Sedan framkallades den dödes broders dotter, nämligen Bengt Nilssons dotter, hos vilkens fader den döde Olof Nilsson tjänt. Denna pigans Margareta Bengtsdotters berättelse kom i begynnelsen uti allt överens med de förra Nils och Måns berättelse, allenast att näsan skulle blött på Måns, då Nils sköt honom ikull första gången, men sade likväl Margareta, att detta intet av någon ovänskap dem emellan sig tilldrog, det hon kunde förstå, utan var allt med narri, berättade och huru Nils i så stor livsfara varit, och huru han hulpit både henne och Måns till land. Kom och överens däruti, att de varit i råd att utslå bakstammen på ekan, i mening att bättre ursäkta sig, när de kommo hem, vilket Nils med de andras vetskap skall gjort, beklagade och Margareta så väl, som bägge drängarna härutinnan sin stora olycka.

Rätten tillsporde, bägge målsäganderna, nämligen den dödes bröder Bengt Nilsson och Anders Nilsson huru denna sak dem förekommer och vad de påstå? Vilka svarade sig därmed vara nöjda, att de fått en grundlig underrättelse om deras broders död, och visste fuller, att de andra intet uppsåtligen sådant gjort, ville och gärna dem förlåta, vad dem tillstår, lämnades för det övriga allt till Tingsrättens slut och omdöme.

Sist tillsporde Tingsrätten den dödes bröder, samt flera närvarande, om de visste att någon ovänskap varit emellan desse drängar och den döde? Vartill svarades nej, utan betygades, att de aldrig förnummit den ringaste ovänskap hava varit desse drängar emellan, utan att de städse levat i största sämja och kärlek med Olof, havandes alltid delt sig emellan, vad gott de haft. Ty bedo de för dem, och påstod intet straff.

Nämnden tillspordes vad de tyckte om detta mål, och om dem syntes att desse personer borde fällas för detta till några böter? Då de svarade, att de det intet göra kunde, efter de alla varit med i sjön och i samma fara, och de alltid tillsammans med den döde varit så goda vänner, fastän bägge drängarna någorlunda, medelst deras narri uti ekan och brottande, synes hava givit tillfälle till denna timade olyckan. Och som ingen vidare upplysning kunde härom erhållas, ty resolveras, och stannade Tingsrätten i följande slut.

Resolutio.

Ehuruväl av den hållne rannsakningen befinnes, det drängarna Nils Bengtsson och Måns Nilsson uti Troserum, då de tillika med pigan Margareta Bengtsdotter, och drängen Olof Nilsson varit ute på Saltsjöviken Syrsan benämnd, att draga not, medelst det, att med rasande och brottande uti ekan en och annan gång begynt och fortfarit, fastän de blivit påminte utav Olof Nilsson och pigan Margareta att vara stilla. Synes hava varit vållande därtill, att ekan vält omkull, och de så alla fyra kommit uti sjön, varav hänt, att den ena drängen Olof Nilsson måst sätta livet till. Havandes de jämväl, sedan de kommit till land, och voro på vägen att gå hem, gått tillbaka, och slagit ut bakstammen på ekan, och berättat för sina husbönder, att Olof Nilsson därigenom voro omkommen, att stammen, vid vilken han sig med knäna stött utgångit. Vilken gärning det förra synes Aggravera. Dock likväl som man av rannsakningen icke annat kan förstå, än denna olyckan alldeles oförmodligen, och utan all intention och uppsåt /: efter vilken alla Actioner och gärningar så sitt namn, och bliva dömde:/ hänt, och sig tilldragit, desse drängar jämväl Nils Bengtsson och Måns Nilsson, hava med pigan Margareta Bengtsdotter uti så stor och lika livsnöd och fara med drängen Olof Nilsson varit, i det Nils många och åtskilliga gånger varit uti sjöbotten, och då han uppkommit, alltid gjort sin största och möjligaste slit att Salvera och hjälpa de övriga, som nogsamt därav skönjas, att sedan han hulpit pigan Margareta till land, har han likväl tvenne åtskilliga gånger, ehuru pigan förmant honom att akta sig andra gången, begivandes sig tillbaka uti sjön och faran, att undsätta och hjälpa Måns Nilsson och Olof Nilsson, varmed han änteligen så mycket uträttat, att han fått Måns till land, men Olof, då Måns, som tillika med honom låg på kölen uppå ekan och första gången räckte sig att taga uti den staken, som Nils med sig hade, och den ej med händerna kunde fatta, varav hände att ekan omvälvde, kom nämligen /: Olof :/ så åter i sjöbotten, så att ingen av bägge drängarna honom mera finge se, och Måns, som stadigt höll sig i ekan, och utan tvivel haft större mod och krafter, kom åter upp, där Olof synes hava varit svag och utmattad, emedan han efter Nils berättelse, då han låg uppå ekan, hängde med huvudet utför, och alltså ej förmått mera att hjälpa sig. Det hava jämväl desse drängar alltid levat i sämja och vänskap, så att varken förr, heller denna gången någon veterlig ovänskap dem emellan varit, vilka bägge den dödes bröder tillstå och intyga. Pigan Margareta som varit med uppå ekan, då olyckan hände, bevittnar och att hon ingen ovänskap kunde märka, varför och målsäganderna intet straff påstå. Och vad det anbelangar, att de tagit sig det orådet för, och slogo ut bakstammen på ekan, gåendes tillbaka, sedan de voro på hemvägen stadde, så påstås högeligen, att det av fåkunnighet och hastighet uti den räddhågan, i vilken de stadde voro, skett är, som sig och lätteligen vid sådant tillfälle, helst av enfaldigt folk, kan tilldraga. Alltså i anseende till desse andragne skäl och omständigheter har Tingsrätten ej annat kunnat, än desse angivne personer, för detta olyckligen timade dödsfall, med drängen Olof Nilsson, befria, och som denna Rätt icke är befogad, eller tillåteligit, att skrida till något Arbitrerande för den ovålighet och oaktsamhet, som desse drängar Nils Bengtsson och Måns Nilsson, härvid uppå sjön vist. Alltså varder detta den Högloflige Hofrättens högrättvisa omprövande uti största ödmjukhet Submitterat.

Tillbaka