Tjust härads dombok den 26/6 1705
§ 12.
Befallningsman
välbetrodde Johan Tranáus angav för Rätten 2ne st.
drängar, nämligen Måns Nilsson och Nils Bengtsson i Troserum, Ed socken, samt pigan Margareta Bengtsdotter, för det de den
1 juni innevarande år om en torsdag skola varit ute på Saltsjöviken Syrsan
benämnd uti en båteka, att draga not, tillika med
drängen Olof Nilsson i Troserum, som då omkommit. Begärandes, att Rätten ville
häröver vidare rannsaka, efter han förmenar, att desse
drängar någorlunda varit vållande härtill. Eljest som
han förnummit, skall således vara tillgånget, nämligen att desse
bägge drängar Nils Bengtsson och Måns Nilsson begynt sig emellan att skämta och
narras uppå ekan, då Olof Nilsson skall dem förmant,
att de icke så mera skulle, efter de lätteligen kunde på sådant sätt omvälva
ekan och dem alla försätta, men de likväl med sitt narri fortfarit, då änteligen den olyckan sedan timade, att de alla samtliga
kommit i sjön, havandes de andra blivit frälsta, men drängen Olof Nilsson måst
sätta livet till. Förmenandes för den skull Befallningsman att de i anledning
av allt detta skulle varit vållande till den dödes omkomst,
helst emedan de, sedan de kommit till land med ekan, och varit på vägen att gå
hem, gått tillbaka och bakstammen i ekan utslagit, det de först intet velat
tillstå, utan föregivit den döde stammen med sig utbrutit, då han fallit i
sjön.
Den dödes
bröder, Bengt Nilsson i Troserum, hos vilken den döde tjänt,
samt Anders Nilsson, voro tillstädes, som och berättade, att desse drängar och flicka om morgonen gått till Nots och
något efter middagen hade detta olyckliga tillfället
sig tilldragit. Då de som uppkommit, kommit hemlöpandes, nämligen Nils Bengtsson och Måns Nilsson med
Margareta, våta och drängarna utan hattar och mycket häpna. Begärandes bägge
bröderna Nils Bengtsson och Måns Nilsson, att desse
drängar måtte själva få göra sin berättelse om
alltsammans, huru härmed tillgånget. Varför lät Rätten drängen Måns Nilsson
tillika med pigan Margareta Bengtsdotter taga avträde och fram kallade Nils
Bengtsson med förmaning, att sanningen bekänna, vilket han och utlovade, gjorde
sedan följande berättelse.
Att sedan de intagit noten
vid Berkeholmen, så skall Olof Nilsson sagt, nu vilje
ni till den andra holmen Skiöteholmen, då de ett varp
vid Skiöteholmen dragit, tagandes sedan in noten och
tänkte sig henne upphänga, sedan de dragit gistevarpet,
då de stigit i ekan nämligen pigan Margareta Bengtsdotter samt Måns Nilsson och
Olof Nilsson, som sist steg i ekan och blev sittandes i bakstammen, men Måns
Nilsson skall straxt satt sig ned på toffen att ro,
men likväl intet kommit därtill, efter Måns sagt, det bör inte mig ro nu
gossar, då blev Olof Nilsson, som död blev, svarade, jo det bör dig nu ro, då
skall han /: Nils Bengtsson :/ svarat, vill inte du ro, så gack bort så vill
jag ro, och så skall han, /: Nils :/ slagit Måns på huvudet med narri, så att
hans mössa fallit i sjön, vilken Olof Nilsson straxt upptog, som satt bak i
ekan, då åter Måns, som satt mitt emot Nils tagit hans hatt, som satt hårt på huvudet, då Måns hållandes i Nilses
hatt dragit honom till sig, läggandes sig Måns Baklänges i ekan och Nils gav
sig framstupa, så att han kom att ligga bredvid honom. Då äntligen Måns fått
hatten av Nils och doppade honom lite i sjön, då Nils skall sökt igen taga sin hatt, liggandes de bägge i båten. Varpå hänt, att ekan straxt sjunkit, pigan Margareta Bengtsdotter
skall sagt, å gåssar varen
stilla, då och Olof Nilsson ropade vid ekan sank hå gåssar,
vilka var de sista ord, som de hörde honom tala, emedan de ekan tillika med dem
och noten samt fiskekorgarna tvärt av nedsjunka, när han Nils då såg att ekan
skulle sjunka skall han sprungit fram i stammen, havandes han straxt övergivit
ekan, men de andra tre höllo /:som han intet annat
vet :/ i ekan fast, sedan skall han /: Nils:/
varit några gånger i botten, skall och kommit till jäms med pigan Margareta,
när de då bägge voro uppe i vattenbrynen skall Margareta sagt, å Nils hjälp
mig, då Nils tagit henne under sin vänstra arm och farit åter med henne 2ne
gånger i botten, 3de gången skall han fått känna botten med fötterna och sett
landet, havandes med stor möda Margareta med sig till landet, sedan han nu var
till lands kommen skall han sett Måns ligga på kölen på ekan och Olof räckte handen
åt honom, då och Måns fattat Olof i handen och dragit
honom uppå kölen, så att han hängde tvärt över ekan, hängandes huvudet neder
som Nils tyckte, Nils som då givit sig i sjön, att hjälpa desse
bägge skall så hava tagit en stake med sig och den samma räckt åt Måns, men
Måns intet hint att taga i bemälte stake, och vid det
Måns räckte sig att fatta i staken, hade de åter ekan vält tillbaka, då de
bägge, Måns och Olof, farit i sjön kunnandes Nils sedermera intet bliva Olof
mera varse, men Måns hade han sett sedan hålla i ekan,
som åter på nytt, då hon omvälvde, kommit upp på ekan igen, i vilken han sig
stadigt höll, då skall han /: Nils :/ ropat ligg stilla, så länge, att jag får
se om jag får något längre att räcka åt dig, och då skall han givit sig till
land och fått en risbuske, den han satte på en krok, som var på staken och gick
så tillbaka och begav sig åter i sjön, då pigan honom bett,
att han inte skulle gå dit, sägandes, Måns drar dig ned med sig i sjön, dock
skall Nils gått åstad räckandes åt Måns ruskan som och med båda händerna i
samma ruska fattade varmed Nils drog Måns tillbaka med ekan åt land, när nu
Måns kommit in emot land, så hade Nils honom lett i land bedjandes flickan att
hon ville leda honom omkring, och efter Nils sett flarnen på noten flyta uppe,
skall han begivit sig straxt ånyo i sjön igen, att uppdraga noten, vilket han
gjort det fortaste han kunnat, när han nu fått i
repet, skall han dragit en stund på repen, då han äntligen funnit Olof
liggandes framstupa på repen, och dragit honom i land, läggandes honom sedan
framstupa, i mening att tillse om han något tecken giva skulle, det han ännu
hade liv uti sig, som han dock icke fann. Sedan skall Nils
vält vattnet ur ekan, och så de, nämligen Nils och Margareta, gått ledandes
Måns med sig i ekan, ärnade sig så hava hem, men lät Olof ligga kvar på
skötholmen. Sedan de nu voro till landet komna, skall de icke av häpenhet
vetat, vad de skulle taga sig för, och trodde sig intet att gå hem, sägandes
emellan sig, Gud nåde oss barn huru skola vi nu bära oss åt? Och då de
voro gångne vid pass 20 steg ifrån ekan, hade de beslutat, att gå tillbaka och
slå ut bakstammen på ekan, tänkandes sedan, att berätta hemma det var Olof
således omkommit, emedan stammen gått sönder, och då hade han Nils allena gått
tillbaka och slagit ett stycke av bakstammen ut på ekan, som varit en gammal
eka. Sedan detta beställt var hade de alla tre gått hem
berättandes samtliga, att Olof skulle stått på knä i ekan i bakstammen, vilken
gick i detsamma sönder, så att Olof fallit i sjön. Nils beklagade eljest
mycket sin fåkunnighet i detta, sägandes sig sådant i räddhåga gjort och bad
med gråtande tårar, att han måtte för denna sin fåkunnighet, ej komma att lida,
hade intet mera att berätta.
Sedan förekallades Måns och gjorde följande
utsago. Att när de nu vore alla 4 komna i ekan, skall han
satt sig i årorna och Olof i bakstammen och då skall Måns sagt, det bör intet
mig ro, då Nils svarat, stig upp så vill jag ro, men Måns sagt, efter jag har
satt mig, så ror jag väl, då skall Nils slagit Måns på huvudet, dock på narri,
så att mössan hans föll i sjön, vilken Olof som bak till satt, upptagit, sedan
skall han Måns tagit efter Nils hatt och så kommit att skjutas att han
föll baklänges fram i stammen och Nils ovanuppå, och
då skall flickan sagt, varen stilla, och då straxt i
det samma skall åter han /: Måns :/ kommit ovanpå Nils, och då tog han hatten
av Nils, och så satte han sig på noten. Då skall Nils sagt du skall ro, men
Måns svarat, det gör jag intet, efter jag intet fick ro, medan jag skulle. Sedan skall Nils nappat efter sin hatt, och således kommit att
skjuta ikull Måns, när de nu bägge lågo omkull, så
hade ekan tagit vatten in. Då hade Olof ropat aj gossar, i det samma
skall ekan tvär sjunkit och de så kommit alla i vattnet.
I övrigt kom Måns berättelse omständeligt uti allt överens med Nilses,
så väl om det som passerade, medan de var i sjön som och sedan de uppkomna
voro, berättandes jämväl Måns, huru Nils hulpit honom
till land alldeles lika lydande med Nilses berättelse,
tillstod och jämväl vad som skett med bakstammens utslående, vilket allt av
räddhåga och oförstånd gjort, beklagandes så Måns som Nils sig över denna
olyckliga händelse.
Sedan framkallades den dödes broders dotter,
nämligen Bengt Nilssons dotter, hos vilkens fader den döde Olof Nilsson tjänt. Denna pigans Margareta
Bengtsdotters berättelse kom i begynnelsen uti allt överens med de förra Nils
och Måns berättelse, allenast att näsan skulle blött på Måns, då Nils sköt
honom ikull första gången, men sade likväl Margareta, att detta intet av någon
ovänskap dem emellan sig tilldrog, det hon kunde förstå, utan var allt med
narri, berättade och huru Nils i så stor livsfara varit, och huru han hulpit
både henne och Måns till land. Kom och överens däruti, att de varit i
råd att utslå bakstammen på ekan, i mening att bättre ursäkta sig, när de kommo hem, vilket Nils med de andras vetskap skall gjort,
beklagade och Margareta så väl, som bägge drängarna härutinnan sin stora
olycka.
Rätten tillsporde, bägge målsäganderna,
nämligen den dödes bröder Bengt Nilsson och Anders Nilsson huru
denna sak dem förekommer och vad de påstå? Vilka svarade sig därmed vara nöjda,
att de fått en grundlig underrättelse om deras broders död, och visste fuller,
att de andra intet uppsåtligen sådant gjort, ville och gärna dem förlåta, vad
dem tillstår, lämnades för det övriga allt till Tingsrättens slut och omdöme.
Sist tillsporde Tingsrätten den dödes
bröder, samt flera närvarande, om de visste att någon ovänskap varit emellan desse drängar och den döde? Vartill svarades nej, utan
betygades, att de aldrig förnummit den ringaste ovänskap hava
varit desse drängar emellan, utan att de städse levat
i största sämja och kärlek med Olof, havandes alltid delt
sig emellan, vad gott de haft. Ty bedo de för dem,
och påstod intet straff.
Nämnden tillspordes vad de tyckte om detta
mål, och om dem syntes att desse personer borde
fällas för detta till några böter? Då de svarade, att de det intet göra kunde,
efter de alla varit med i sjön och i samma fara, och de alltid tillsammans med
den döde varit så goda vänner, fastän bägge drängarna någorlunda, medelst deras narri uti ekan och brottande, synes hava givit
tillfälle till denna timade olyckan. Och som ingen vidare upplysning kunde
härom erhållas, ty resolveras, och stannade Tingsrätten i följande slut.
Resolutio.
Ehuruväl av den
hållne rannsakningen befinnes, det drängarna Nils
Bengtsson och Måns Nilsson uti Troserum, då de tillika med pigan Margareta
Bengtsdotter, och drängen Olof Nilsson varit ute på Saltsjöviken Syrsan benämnd,
att draga not, medelst det, att med rasande och brottande uti ekan en och annan
gång begynt och fortfarit, fastän de blivit påminte utav Olof Nilsson och pigan
Margareta att vara stilla. Synes hava varit vållande därtill,
att ekan vält omkull, och de så alla fyra kommit uti sjön, varav hänt, att den
ena drängen Olof Nilsson måst sätta livet till. Havandes de jämväl,
sedan de kommit till land, och voro på vägen att gå hem, gått tillbaka, och
slagit ut bakstammen på ekan, och berättat för sina husbönder, att Olof Nilsson
därigenom voro omkommen, att stammen, vid vilken han sig med knäna stött utgångit. Vilken gärning det förra synes Aggravera. Dock likväl som man av rannsakningen icke annat
kan förstå, än denna olyckan alldeles oförmodligen, och utan all intention och uppsåt /: efter
vilken alla Actioner och gärningar så sitt namn, och
bliva dömde:/ hänt, och sig tilldragit, desse drängar
jämväl Nils Bengtsson och Måns Nilsson, hava med pigan Margareta Bengtsdotter
uti så stor och lika livsnöd och fara med drängen Olof Nilsson varit, i det
Nils många och åtskilliga gånger varit uti sjöbotten, och då han uppkommit,
alltid gjort sin största och möjligaste slit att Salvera
och hjälpa de övriga, som nogsamt därav skönjas, att
sedan han hulpit pigan Margareta till land, har han likväl tvenne åtskilliga
gånger, ehuru pigan förmant honom att akta sig andra
gången, begivandes sig tillbaka uti sjön och faran, att undsätta och hjälpa
Måns Nilsson och Olof Nilsson, varmed han änteligen
så mycket uträttat, att han fått Måns till land, men Olof, då Måns, som tillika
med honom låg på kölen uppå ekan och första gången räckte sig att taga uti den
staken, som Nils med sig hade, och den ej med händerna
kunde fatta, varav hände att ekan omvälvde, kom nämligen /: Olof :/ så åter i
sjöbotten, så att ingen av bägge drängarna honom mera finge se, och Måns, som
stadigt höll sig i ekan, och utan tvivel haft större mod och krafter, kom åter
upp, där Olof synes hava varit svag och utmattad, emedan han efter Nils
berättelse, då han låg uppå ekan, hängde med huvudet utför, och alltså ej
förmått mera att hjälpa sig. Det hava jämväl desse
drängar alltid levat i sämja och vänskap, så att varken förr, heller denna gången någon veterlig ovänskap dem emellan varit, vilka
bägge den dödes bröder tillstå och intyga. Pigan Margareta som varit med uppå
ekan, då olyckan hände, bevittnar och att hon ingen ovänskap kunde märka,
varför och målsäganderna intet straff påstå. Och vad det anbelangar, att de
tagit sig det orådet för, och slogo ut bakstammen på
ekan, gåendes tillbaka, sedan de voro på hemvägen stadde, så påstås högeligen, att det av fåkunnighet och hastighet uti den
räddhågan, i vilken de stadde voro, skett är, som sig och lätteligen vid sådant
tillfälle, helst av enfaldigt folk, kan tilldraga. Alltså i anseende till desse andragne skäl och omständigheter har Tingsrätten ej annat kunnat, än desse angivne
personer, för detta olyckligen timade dödsfall, med drängen Olof Nilsson,
befria, och som denna Rätt icke är befogad, eller tillåteligit,
att skrida till något Arbitrerande för den ovålighet och oaktsamhet, som desse
drängar Nils Bengtsson och Måns Nilsson, härvid uppå sjön vist. Alltså varder
detta den Högloflige Hofrättens
högrättvisa omprövande uti största ödmjukhet Submitterat.