Anno 1680 den 17e November uti Berghems by, Kånna socken och Sunnerbo härad, inqvirerades och rannsakades förmedelst högslovl. Kongl. hovrättens order av den 4: November sistförflutne, över Soldatens Per Gnällings förövade röveri här i häradet, närvarandes Cronans Befallningsman Välbetrodde Abraham Ljungberg, tillika med ovanbemälte härads vanlige Nämnd som uti Tingsprotokollen finnas annoterade.

Samma dags inställdes Soldaten Per Larsson Gnälling, som skriftligen anklagades utav Nils Jacobsson i Skiärsseryd och Torpa socken och dess hustru Ingrid Månsdotter, bägge förmedelst ålderdomsbräckligheter så av sig komne, att de inte förmå komma till detta mötet, dock fullmäktigat fjärdingsmannen uti Nöttia socken, Sven Jacobsson, att anklaga uppå deras vägnar ovanbemälte Gnälling, vilken, förr än han rymde över till de Danske ungefär 16 år sedan, tillika med sin bror Joen Larsson Gnälling, och en annan Joen Nilsson benämnd, varandes bägge även Soldater och samma resa med Per Larsson gått ifrån Landskrona hit upp och sedermera rymt över till de Danske, bemälte Joen Larsson berättade han leva ännu, och vara bonde in på Laland, men den andre Joen Nilsson skall vara död. Stiger med dessa tvenne sina kamrater in till denne Nils Jacobsson i Skiärsseryd, och hans hustru Ingrid Månsdotter, varandes de folken, samma Soldater, intet något skyldige, ej heller tillfogat dem det ringaste förtret, rövandes ifrån dem Contante penningar 12 dr. silvermynt, därtill Per Larsson intet kunde neka, utan detta så passerat som här tills är annoterat, bejakade för det andra beskyllde bemälte Nils Jacobssons fullmäktig, Sven Jacobsson, honom Gnälling med sina kamrater rövat ifrån bemälte Nils Jacobsson samma resa, dukar, lakan, skjortor och särkar 16 stycken, dem de värderade för 16 dr. silvermynt, därtill svarade Gnälling och bekände fuller sig en hop lintyg då rövat, men om det varit så mycket, kan han inte minnas, då det äro 16 år sedan förflutne, åter beskyllde fullmäktigen, det Gnällingen bortrövat några stycken klädeskjortlar, som varit värda åtta daler silvermynt. Gnällingen bekänner, det han och hans kamrater, rövat allenast 3 ifrån honom Nils Jacobsson, av vilka han allenast en på sin del bekom, som kunde vara värd 3 dr., fjärde resan beskyllde fullmäktigen honom med sina kamrater rövat ifrån hans principal 4 stycken klädeströjor, dem han värderade för 24 dr. och 24 öre. Gnällingen tillstod varit inga flera än tre, ty var och en av dem bekom allenast var sin, för det femte angav fullmäktigen, som skulle Gnällingen och hans kamrater då rövat ifrån ovanbemälte Nils Jacobsson och hans hustru, stövlar 1 par, en hatt, en bössa, en päls, tre par strumpor, 1/2 bytta smör, en 1/2 ost, 4 bröd, som han värderade för 12 daler 14 öre silvermynt tillhopa, ovanbemälte Gnälling svarade sig de persedlar inte komma ihåg, efter så många år äro förflutna sedan bemälte röveri passerade, under samma röveriakt, är Nils Jacobssons hustru vorden rörd av slag, att hon där efter aldrig är vorden frisk, vilket både Nämndemannen Lars Simonsson i Västerhult, som alla de andra vilka hade där om erfarenhet i sanning vittnade, ty när en av de skälmarna var ute med hustrun i loftet, lossade den andre av sin bössa, som hade hennes man för händer i stugan, vid smällen hördes, sade den som var med hustrun i loftet, nu sköts din man ihjäl, varav hustrun dånade, och blev så förskräckt, menandes sin man då blivit ihjälskjuten, att hon som ovanbemäldes där efter aldrig är kommen till sin förra hälsa igen, dessförutan föregiver Nils Jacobsson skriftligen huruledes han för Per Larsson måtte göra knäfall, efter han satt byssan på hans bröst, och dragit honom till dörren, görandes miner det han skulle skjuta honom ihjäl, han Nils Jacobsson, förr än han slapp, måtte lova, det han aldrig för någon människa det samma röveriet skulle uppenbara, skall och bemälte Per Larsson samma gång förbannat alla dem som Kongl. Maj:t och Sveriges Krona någon troskap och uppriktig tjänst bevisa, till vilket allt Per Larsson nekade, dock vittnade alla vilka hans bedrifter voro kunnige, det han då den tiden, varit en överdådig sälle, och uti ett bröllop i Ingelsköp tillika med sin bror kört ut hela gästabordslaget, havandes de bägge stått vid dörren med bara värjorna, och mönstrat ut dem, då somliga fått en somliga tvenne slängar, vilket en Nämndeman Joen i Sjöhult edeligen vittnade sant vara, som och samma tractamenter åtnjutit. Länsmannen Per Johansson refererade, det Cappellanen i Göteryd H.r Johan, vilkens hustru klädde bruden, för honom detta även så berättat, som Nämndemannen nu för Rätta Attesterade. Per Larsson Gnälling låtsades som han denna leken intet skulle minnas. Sedan detta var passerat klagades huruledes bemälte Soldater stigit in till en bonde Lars Börjesson i Tånneryd i Hynneryd socken boendes, vilken nu är död, desslikes hans hustru, men uti deras ställe inställde sig sonen Frände Larsson i bemälte Tånneryd och mågen Sven Eriksson i Skarup i samma socken, som refererade hurusåsom han Per Larsson Gnälling med de tvenne tillförne namngivne förrymda knektar en afton sedan folket lagt sig, kommit dit, han Per stiger först in i stugan, havandes i händer en vedyxa men hans bror en bössa som näst efter kom, han Per stiger först till Gubben som lågs i sängen, och då gubben ville resa sig upp, sade Per, det han skulle sätta yxan uti honom om icke han låge stilla och gav honom drickespenningar, där med tager gubben upp utur sin pung som låg i hans byxor en Specie Riks.dr, gav den åt Per med begäran att han der med skulle få bliva till freds. Per säger, du slipper intet där med, du skall giva oss 20 daler och kanske över, körandes Lars Börjessons hustru, Gunnil, som var om sina 80 år att låsa upp dörren på loftet, inkommandes tager han en hop mat och en mjölkskål, skickar det in till sina kamrater, emellertid står den ene över gubben och skyldrar med en bössa, varför han inte torde röra sig, då söker Per Larsson på alla håll i loftet efter penningar, och efter han fann inga, alltså tager han alla gummans kläder som voro i loftet, och bär neder, kastandes dem på farstugolvet, görandes miner, om han inte finge penningar skulle han med gievalt taga dem alldeles bort, sedan slår han upp tre andra låsta dörrar, snokar allt efter penningar, emellertid aktade den ene gubben och den andre kläderna, men som han inga penningar finner, därför stiger denne Per åter in i stugan, hotandes gumman som skulle han taga bort alla kläderna, där hon dem icke med penningar ransonerade, uppå samma hotelser bad gumman sin man, att han skulle följa, om han icke kunde finna ännu några penningar, på det hon måtte få behålla sina kläder, där med släppa de gubben upp, körandes ut honom för sig, när de hörde de orden av hustrun, gubben går där med in i ett bakhus, som Per Larsson tidigare uppslagit, dock likväl ett skrin inte funnit, efter det var förvarat, vilket gubben framtager och upplåser, viljandes då ransonerat kläderna, men när gubben låst upp skrinet, skjuter denne Per Larsson gubben der ifrån, rövar så bort allt det som fanns i skrinet, nämligen en silverkedja god om 10 daler, en silversked om 4 lod, 20 Rd. penningar á 6 mark stycket, dessutom några vadmalskläder ifrån en legopiga som tjänte de gamla folken, värda två daler silvermynt. Gubben bad att de inte skulle taga ifrån honom alla penningarna, och gumman bad att hon skulle få sin kedjan igen, de bönerna föll i döva öron, ty de finge intet där av igen till en fyrek eller fyreks värde. När de allt packat ihop och finge var sin säck full av fribyte, gingo de där med sin kos, lämnandes husen och de sörjande gamla folken som inte var dem skyldiga, utan gjort dem allt gott, i så måtto lika såsom friden dem handlevat. Eljest med androg Länsmannen Kiähl Andersson, huruledes bemälte Per Larsson med sina kamrater kommit till en dräng i Risböke, vilken är i ofredstiden bortkommen, och ingen vet varest han är vägen tagen, av vilken de rövat 10 daler. Per Larsson intet kom ej veder, av Gumme i Högshyllte i samma socken, vilken med hustru och barn död är, haver han och hans kamrater rövat ett par gamla skinnbyxor och en liten kopparkittel, vilket allt Per Larsson intet kunde neka, utan tillstod vara av honom och hans kamrater således förövat, alla närvarande ödmjukligen begära, det de måtte bliva en sådan skälm och rövare kvitt, alldenstund de sig för honom storligen befrukta, om han sluppe, bemälte Per Larsson har och velat skära sig ut ur kistan, det som på en bjälke är att syna, men efter fångvaktaren blev sådant varse, är han vorden där uti hindrad, vidare om hans förövade skälmstycken föreföll inte som syntes meritera pennan, alltså befalldes profossen taga honom bort och föra honom till fängelset igen, därmed lycktades denna saken.

Tillbaka