Urtima Ting

Tjust härads dombok den 7/4 1796

Paragraf 1.

År 1796 den 7 april förrättades Urtima Ting i Norra och Södra Tjust härader, å vanliga Tingstaden Gamlebyen, av undertecknad ordinarie Häradshövding samt följande av Häradsnämnden, nämligen:

Måns Jonsson i Skedshult

Adam Trosell i Vråka

Göran Retzman i Hägg

Peter Andersson i Ballersrum, och extra nämndemän

Johan Persson i Ullevi

Måns Larsson i Ahleglo

Peter Persson i Gunnerstad

I anledning av högvälborne herr Greven, Kammarherren och Bruksherre Charles Emile Levenhaupt den 31 sistledne månad till Kronolänsman välaktade Jan Jansson avlämnande följande skriftliga angivande:

" Länsman Jansson är god och tager i förvar nu vidsände Jöns Sandberg från Hägerstad i Hannäs socken, som ställt sig i försåt och på landsvägen överfallit min avlidne faders Betjänt Törnberg och slagit honom ett svårt blodvite i pannan. Vinäs den 31 mars 1796.

Ch: Em: Levenhaupt."

Till följe härav Kronobefallningsman, Assessorn vällärde herr Samuel Rydelius befallt arrestanten Sandberg, samt Domhavanden efter härom erhållen kunskap, detta Urtima Ting utsatt och därom med den förleden gårdag avgången post, Konungens respektive Befallningshavande underrättad.

Efter utlyst Ting och Tingsfrid, inställde sig såsom Kronoåklagaren, ovanbemälte Kronolänsman och Sandberg nedhämtades utur häradsarresten, samt i närvaro av högvälbemälte herr Greve samt Betjänten Anders Törnberg från Vinäs Sätesgård förhördes. Men Törnberg berättade först att han, förenämnde dag skickad i något ärende till Eds Bruk, även varit inne på värdshuset därstädes, träffat Sandberg, utan att det minsta dem emellan förefallit. Vidare tillkännagivit, att han skulle uträtta ett annat göromål hos herr Prosten Stenhammar, dit han sig genast begivit, och under resan därifrån, på landsvägen mitt för herr Prostens gärde, och ungefärligen 400 alnars avstånd, blivit varse Sandberg köra förut på vägen, fram åt det så kallade Trångklef, vilket är ett ganska smalt ställe på allmänna landsvägen emellan 2:ne tämligen höga bergsklippor, varest även vägen gör en bukt, så att den, som är på ena sidan om denna bukt ej kan se något på den andra, samt träffat Sandberg på övre sidan om denna bukt, stående bakför sina tjälkar (kälkar) och hästar, som han ställt så mycket åt högra sidan, att Törnberg med sin enmanssläde uti vilken han åkte, kunde komma förbi på den vänstra samt ställt sig snett utmed eller bakom en annan man, vid namn Nils Jonsson i Rökärr och under förbifarten, med piskskaftet, som han hållit i vänstra handen, givit Törnberg ett slag, som träffat i pannan snett över högra ögat nära tinningen, varav blodet genast börjat att rinna och bestänkt både släden och Törnbergs kläder samt marken. Tilläggande Törnberg, att han anmodat förbemälte Nils kalla folk från de nära intill belägna torpen, som han ock efterkommit, varunder Törnberg hållit Sandbergs hästar kvar på vägen, och sedermera av Bruksinspektoren Malm på Eds Bruk fått 2:ne personer till hjälp, som fört Sandberg till Vinäs, varifrån herr Greven och Kammarherren, efter inhämtad kunskap om händelsen, samma dag låtit honom avföra till Kronolänsman Jansson.

Att Sandberg ställt sig i försåt för Törnberg, trodde han skett av den orsak, att Törnberg, som förleden höst, vid Vinäs träffat en av den förres grannar från Hägerstad, alldeles försupen, vilken Törnberg, jämte dess hästar tagit i förvar, och låtit mannen lägga sig i drängstugan, vid vilket tillfälle Sandberg någon stund efter, sig även infunnit, överfallit samma man och slutligen dragit honom utur drängstugan samt fört annat oljud därstädes, vilket Törnberg ifrån sin kammare märkt, och föranlåtit honom, då Sandberg på tillsägelse, därmed ej ville upphöra, skaffa honom utur huset, varunder Sandberg fått 2:ne örfilar, av vilken anledning den senare vid ett annat tillfälle då de råkats på Eds Värdshus, tackat Törnberg för sist.

Sandberg något över 40 år gammal, liten till växten, med svart hår och ögonbryner, kvicka, men mindre fördelaktiga ögon, är känd för mindre ordentligt uppförande och jämväl varit anklagad och även dömd för åtskilliga utsvävningar av mer och mindre svår beskaffenhet, erkände Törnbergs berättelse i så måtto, att han undfört bräder till Eds Bruk den sista dagen i förleden månad, då träffat Törnberg på värdshuset efter middagen och sedan begivit sig på hemvägen, utan att giva någon aktning på Törnbergs berättelse om dess resa till Eds Prästgård, och att han ej sett honom därefter förr, än uti Trångklef, varest Sandberg stannat med sina hästar och under samtal med Nils Jonsson i Rökärr, tagit snus av honom, varunder Törnberg ankommit körande ganska fort, så att Sandberg med piskan hött åt sina hästar, för att vidare komma ifrån vägen. Men slaget skall oförvarande och emot dess avsikt träffat Törnberg, dess åkdon och hästar, emedan stället varest han höll och Törnberg skulle passera, som sagt är , varit nog trångt.

Han nekade således ej allenast till försåtet, utan ock till all kunskap om Törnbergs ankomst, vilken han icke skall sett, sedan på värdshuset och att, i annan avsikt, än att få hästarna ur vägen nyttjat sin piska, då Törnberg kommit i misshugg.

Denna händelse har efter vederbörandes erkännande å ömse sidor, tilldragit sig den 31 sistledne månad, klockan vid pass 4 på eftermiddagen, på Säteriet Vinäs ägor och allmänna landsvägen vid Trångklef ej långt från Eds Bruk. Nekande Sandberg, på vidare föreställning, att han med säkerhet visste, det slaget träffat Törnberg förr, än denne fattat i Sandbergs hästar och han märkte, att blodet rann, varav han då slöt, att han skadat Törnberg, varöver han sade sig då, blivit så förskräckt och häpen, att han icke vågat för det ankommande folket eller vid mindre tillfällen, då han blivit härom förhörd, vidgå förhållandet och därför beständigt nekat gärningen. Likväl med föresats att inför Domstolen, på sätt nu skett, uppgiva förloppet.

På förfrågan om händelsen i Vinäs, svarade Sandberg, att han även vid det tillfället varit försupen, så att han nu icke kan giva något besked därom.

Actor tillika med Törnberg tillkännagav, att en myckenhet vittnen äro kallade för att, i avseende på Sandbergs beständiga nekande avhöras, av vilka först utnämndes torparen Nils Jonsson i Rökärr, som varit närvarande vid själva denna våldsamma händelse samt vidare Lars Jacobsson i Hagen, Nils Nilsson i Klefven och Jan Edlund vid Ed, tillika med Adjunkten i Ed herr Fahlsson samt Anders och Sven Olofssöner i Skrikerum, som alla utan jäv avlade Ed, åtvarnades och berättade, var för sig:

  1. Nils Jonsson: Att han den 31 sistledne månad varit i sällskap med Sandberg från Eds Bruk och avtalat, att han med honom skulle åka till Skedshult, men som förut var borta och vägen bar, emellan Bruket och Trångklef, så hava de gått tillsammans och Sandberg kört sina hästar, varunder vittnet blivit Törnberg varse på vägen emellan Prostgården och landsvägen samt även nämnt till Sandberg, att Törnberg kom efter, vartill denne icke något svarat, utan fortsatt deras gång framåt Trångklef, varest Sandberg mitt i bukten, men närmare åt högra sidan stannat sina hästar och begärt snus av vittnet, som under det han lagade sig till att upptaga en strut utur sin byxficka, blev Törnberg varse, vilken var tätt invid och hälsade på vittnet, men i det samma fick ett slag över ögat av Sandbergs piskskaft, som denne höll i vänstra handen, så att blodet genast runnit. Varpå vittnet, efter Törnbergs tillsägelse, gått till Torpet Klefven straxt invid vägen beläget, samt tillsagt Nils Nilsson därstädes, att genast infinna sig, men vittnet har fortsatt sin resa, utan att vidare uppehålla sig hos parterna. Försäkrande, uppå Domstolens fråga, det han under vägen icke hört Sandberg nämna, ett enda ord om Törnberg eller tycktes givit någon aktning på vittnet berättelse om Törnbergs ankomst samt således icke lämnat någon anledning till misstanke hos vittnet, att dem emellan varit någon ovänskap.
  2. Vidare: och som vittnet berättade sig stått mitt för Sandbergs kälktyg och Sandberg straxt närom, men Törnberg med dess häst och släde varit å vänstra sidan samt Sandbergs hästar, spända före kälkarna stått framför, varjämte Sandberg, då slaget träffade skall nyttjat vänstra handen och slagit åt vänster där Törnberg satt i sin släde.

    Alltså frågades, om slaget vid dessa omständigheter, efter vittnets tycke och övertygelse kunnat vara ämnat någon annan än Törnberg? Svarade att han icke kan upplysa Sandbergs avsikt, men att omständigheterna på anförde sätt sig förhållit. Tilläggande, att Sandberg med högra handen höll tömmen och hästarna stilla på stället, under det han med den vänstra slog, hållande piskan i lilla änden.

  3. Lars Jacobsson: Att han på tillsägelse av dess granne Nils Nilsson infunnit sig vid Trångklef vid det överklagade tillfället, funnit Törnberg blodig, vidare på Törnbergs begäran jämte Jan Edlund fört Sandberg till Vinäs och sist uppå befallning, till Kronolänsmannen, utan att han kände omständigheterna vid själva slagsmålet, efter Sandberg beständigt nekade och vittnet icke varit närvarande då slaget träffade.
  4. Nils Nilsson: Att han av först avhörde vittnet blivit tillsagd, att komma ned till Törnberg på vägen vid Trångklef, funnit honom blodig och klagade, att Sandberg honom slagit, vartill den senare nekat. Men på Törnbergs föranstaltande blivit förd först till Vinäs och sedan till Kronolänsman.
  5. Jan Edlund: Att han efter kallelse, av Törnberg, infunnit sig och följt Sandberg till Vinäs vid förenämnda tillfälle, då Törnberg under samtal med Sandberg, haft den utlåtelsen, att dem emellan förut icke varit någon ovänskap, vilket vittnet Lars Jacobsson även tillade och att Sandberg även yttrat sig på samma sätt, i anseende till Törnberg.
  6. Sven Olsson: Att han kommit tillstädes ifrån Bruket kort efter, sedan händelsen sig tilldragit, funnit Törnberg blodig, utan att kunna vidare upplysa.
  7. Anders Olsson: Vittnade lika med näst föregående vittnen.

Vittnesmålen upplästes och erkändes, jämväl av parterna å ömse sidor, med tillkännagivande av Actor, att han finner värt särdeles uppmärksamhet att Sandberg stannat och ställt sina hästar på ett så trångt ställe, att han nödvändigt skulle räcka Törnberg med piskan, då denne for förbi och att han förut, innan han stannade och begärde snus, av vittnet Nils Jonsson, fått underrättelse, att Törnberg kom efter på gärdet, begärande Sandbergs yttrande härom.

Härpå svarades, att om vittnet Nils Jonsson nämnt Törnbergs ankomst, hade han därpå ej givit någon aktning, efter han sådant icke påminde sig, och som bemälte vittne tydligen utsagt, att han stannat för att erhålla snus, så har han därmed icke haft avseende på Törnberg, vid vars ankomst, som skedde mycket hastigt, han hött åt sina hästar med piskan, för att få dem vidare utur vägen, men av misshugg träffat Törnberg, som förut förklarat är. Betygande på det högsta, att ingen annan avsikt härunder hava haft och således vara fri både för försåt och allt tilltänkt förolämpande emot Törnberg.

Frågades om Sandberg vidkändes, efter Törnbergs uppgift, och den förefallne missämjan på Vinäs förleden höstas, att hava träffat Törnberg på värdshuset vid Ed och tackat honom för sist samt om egentliga meningen med denna utlåtelse? Svarade att han icke påminner sig denna händelse, men om den sig tilldragit, skall den icke annat innehållit, än den vanliga hövlighet som är hövlig personer emellan, vilka på någon tid ej träffats.

Törnberg uppviste såret, efter det träffade slaget, som nu fanns vara 1 tum brett, snett över högra ögat.

Härefter inlämnade herr Fahlsson följande skriftliga berättelse: Ödmjukt tillkännagivande. Sedan jag av Kronolänsman välaktade Jan Jansson blivit kallad, att vid detta Extra Ting mig infinna och med Ed styrka vad jag såg och hörde, sig emellan Betjänten Törnberg och Bonden Sandberg den 31 mars klockan vid pass 4 efter middagen tilldraga, får jag inför välborne herr Häradshövdingen och lovlige Tingsrätten lämna följande sannfärdiga berättelse.

Vid min ankomst från Vinäs samma dag, hörde jag något ovanför Klefbacken, buller utav människor, men såg ingen. Straxt därpå, vid framkomsten, emellan bergkullarna, blev jag varse Betjänten Törnberg, svårt sårad bredvid högra ögat, ansiktet blodigt, rock, väst och kapprock voro ock med blod bestänkta. På jorden syntes ock blod hava runnit. Jag frågade, huru det stod till, varpå Törnberg svarade: Denne karlen, pekande på Sandberg, har överfallit mig och givit mig detta blodvite, ehuru jag honom, varken med ord eller gärningar förolämpat. Sandberg, som stod bredvid med förvirrad uppsyn, nekade härtill oupphörligen och sade, att Törnbergs stora och ostyriga häst detta åstadkommit. Ingen anledning kunde jag finna, ehuru Nils Nilsson i Klefven var nedkallad att hålla hästen, emedan Törnberg själv fasthöll Sandbergs hästar. Någon stjälpning (?) var ej heller möjlig, ty på Törnbergs kläder syntes inga tecken därtill. Sakerna i släden voro ock i gott förvar. Ordväxlandes, men jag kan icke fulleligen påminna mig uttrycken, med all Force ville Törnberg hava Sandberg till Vinäs. Härtill tycktes han vara villig. En karl sades vara sänd till Eds Bruk, med anhållan, att få 2:ne karlar till Sandbergs ledsagande till ovannämnde säteri. Om detta skedde, vet jag inte, ty jag gick straxt därpå bort. Detta är ock allt jag i denna sak har mig bekant.

Vilken han efter uppläsandet utan minsta tillägg erkände.

Betjänten Törnberg förklarade i anledning av 2:ne vittnens berättelser, det han med Sandberg, som han till personen väl känt, icke plägat någon särdeles bekantskap, eller kunnat hysa honom någon ovänskap i anseende till händelsen på Vinäs förleden höst, emedan Sandbergs då visade otidighet icke varit någon egentlig oförrätt emot Törnberg, utan ett förfördelande, som Törnberg i herrskapets frånvaro trott sig vara skyldig söka hämma och förekomma, i vilken ställning han också med sanning kunnat yttra, att dem emellan förut ej varit någon egentlig ovänskap, särdeles som de samma dag träffats på värdshuset i Ed och ingenting dem emellan då förefallit.

Actor androg, det han anfört allt vad, honom veterligen, kan tjäna till upplysning om detta måls förhållande, och att han, evad för tydning Sandberg av sitt uppförande gjort, förmenar vara uppenbart, att han med fullt uppsåt tillfogat Törnberg slaget på allmänna landsvägen, varav ett sår över ögat uppkommit. Att Sandberg för att verkställa denna illgärning, därvid brukat överläggning, och således räknat ut det tjänligaste tillfället och till döljande av sitt tilltänkta brott, begärt snus av dess medfölje, Nils Jonsson i Rökärret, samt med ett sådant avseende hållit stilla på vägen, ansåg Kronolänsman sannolikt. Men då Sandberg alldeles nekat till en sådan avsikt och något vittne varken intygat eller andra omständigheter föranleda till någon egentlig delo honom och Törnberg emellan eller att Sandberg haft anledning eller beslutat, att å Törnberg sig hämna, så saknar han för sin del laglig anledning, att påstå Sandberg brottslig till försåtet, men däremot att han gjort sig till böter för vägafridsbrott, särskild plikt för såramålet och att han tillika bör kännas skyldig, i avseende till dess fortsatta nekande att ersätta de vittnen, som varit kallade och idag närvarande edeligen avhörda blivit.

Sandberg yttrade häröver, det han icke kan avgiva en annan förklaring, än redan avlämnad blivit och att han varken i uppsåt att skada Törnberg stannat, eller slagit, och att han i våda träffat Törnberg, då han endast därmed haft avseende på hästarna, klagande över hård medfart, då denna händelse ej skall varit av svårare beskaffenhet, än att undersökningen både kunnat och bort till ordinarie Tinget uppskjutas, medhållande slutligen om befrielse.

Rannsakningen upplästes och erkändes, utan att något vidare var att anföra. Avträdde.

Utslag.

Av den hållne rannsakningen har Tingsrätten om detta måls beskaffenhet sig underrättat gjort, och alldenstund Jöns Sandberg i sällskap med Torparen Nils Jonsson från Rökärret, av ingen annan bevislig anledning stannat vid den så kallade Trångklef, på allmänna landsvägen icke lång ifrån Eds Bruk straxt nedom Torpen Klefven och Hagen den 31 sistledne månad, än för att erhålla snus av bemälte Torpare, som i följe därav skulle upptaga en, därmed fylld strut, som han hade i sin ficka, varunder Betjänten Törnberg ankommit och under förbifarten av Sandberg fått ett slag över högra ögat, som förorsakat ett sår av 1 tums bredd. Och Urtima Tingsrätten således saknar säkra bevis, att han i uppsåt att hämnas å Törnberg uppbidat dennes senares ankomst för att honom skada tillfoga. Alltså och i förmågo av 32 i 17 Cap. Rättegångsbalken varder Jöns Sandberg från angivandet, att hava ställt sig i försåt för Betjänten Törnberg den 31 sistleden månad befriad. Men som det å andra sidan är medgivet och bevisat, att Sandberg med sin piska tillfogat Törnberg förberörde slag, varav ett sår över ögat uppkommit, vilket Tingsrätten vid övervägande av de här vid förekomna omständigheter, oaktat Sandbergs förklaring, ej annorlunda kan anse, än för full vilja gärning. Alltså och i förmågo av 21 Cap. 7 Missgärningsbalken varder Sandberg för härunder förövade vägafridsbrott pliktfälld till 40 daler silvermynt som med 13 Rd. 16 sh. skola erläggas, samt dessutom för såramålet enligt 35 Cap. 1 samma Balk 10 daler silvermynt eller 3 Rd. 16 sh. tillsammans 16 Rd. 32 sh. eller i brist av botum efter 5 Cap. 4 Straffbalken dömd, att avstraffas i ett för allt med 16 dagars fängelse vid vatten och bröd. Skolande han dessutom ersätta de vid detta tillfälle kallade och avhörda vittnen med 3 Rd. 16 sh.

Detta Utslag varder till följe av 25 Cap. 5 Rättegångsbalken Kungl. Majts. Och Riksens höglovliga Göta Hovrätts vidare omprövande underställt, varöver det samma så väl som den hållne rannsakningen skall med första utskrivas och till högbemälte Kungl. Hovrätt skyndsammast insändas. Efter avkunnandet härav tillsades Sandberg rättighet att nu mera vistas på fri fot, och blev han således från arresten entledigad.