Vimmerby dombok den 12/7 1717

Anno 1717 den 12 juli hölls extra ordinarie rådstugu, närvarande herr Borgmästaren Nicklas Budeen, rådmännen Lars Grönfelt, Joen Eriksson och Anders Heller.

Samma dag kärade färgarens Mäster Lars Neermans hustru Cathrina Zähltrecht inpå borgaren Lars Sandberg och Mådrig Wimmercrantz, för det de skolat natten emellan sistlidne söndag och måndag illa hanterat dess man varvid han fått sår i huvudet, och blivit därav så svag att hon tvivlar om dess restitution, anförandes, att när han kom hem klockan 6 om måndagsmorgon, har hon befunnit såret i huvudet, vilket han och först vid hemgåendet uppvist för Hans Bergmans hustru. Sedan när han varit hemma ungefär ett par timmar, har han farit till torpet på Skillingarums ägor beläget, Nyhult benämnt, och hemfört något näver, och strax därpå hemkommit, lagt sig till vila. Men om tisdagsmorgon har han varit svag och yr, att han kunde sig ej rätta, mycket mindre, när herr Prosten skulle besöka honom med herrans heliga Nattvard, kunnat sig befinna, varför han måste gå dädan, utan att Communicera honom, begärandes hustrun, att de som varit där närvarande, måtte göra besked, huruledes han fått ett sådant sår och slag, som förorsakat dess svaghet,

Lars Sandberg svarade: Att haver han ej kunnat slippa Mäster Lars Neerman, förrän han måst brottas med honom, och i det samma har han slagit honom omkull på en bänk, men kunde inte se, att han därav tog någon skada, som det skedde på narri (skoj), och de aldrig varit ovänner.

Hustru Cathrina påberopar Collega Schola Andreas Ringelius och Peter Rindberg, som honom besiktigat. Vilka gjorde var för sig följande edeliga berättelse.

Andreas Ringelius berättade: Att sistlidne tisdag när hustru Cathrina kom till honom, och bad honom komma dit, efter dess man var så svag, befann han Mäster Lars vara mycket eländig, hade blod i näsborrarna, och kring munnen och hakan blodråås, seendes så ut, som bröstet varit skadat eller illa hamblat, varvid han svartnat i ansiktet, och spärrat ut händer och fötter, och darrat med hela kroppen, jämväl vridit munnen på sned, och bitit ihop tänderna, samt haft ögonen uppdragna, så att det vita allenast syntes, så att han varit farligare att påse, än det som faller i brått. Sedermera har Collega besett huvudet, och befunnit ett sår på vänstra sidan av huvudskålen längre än 2 fingrars bredd, som var oppvärt långt, vilket såg så ut, som han det bekommit emot någon vass kant, av bord eller kista, havandes Mäster Lars 7 gånger blivit således om tisdagen antastad, att ingen annat kunde se, än han skulle avlida.

Peter Rindberg gjorde lika berättelse som Collega, om Mäster Lars anfäktande, tillade det, att var gång, som det honom påkom har han vridit munnen på sned, och bitit hårt ihop tänderna samt urin gått ifrån honom. Såret har han väl sett, men inte med flit, som han var sysselsatt med tullen.

Hustru Cathrina begärde, att Mattias Rosengren och Jonas Larsson måtte avhöras, vilka och gjorde var för sig följande edeliga berättelse.

Mattias Rosengren bevittnade: Att Mäster Lars kallat Lars Sandberg, västgöte, svarande sagt. Fast jag är född i Västergötland, så är jag nu här en ärlig Borgare. Mäster Lars ittererade. Du är en västgöte och pinkare. Då Lars Sandberg sagt. Om du inte håller munnen på dig, skall jag giva dig stryk. Rosengren bad dem hålla styr på sig samt att ingen skulle röra honom, som han är en svag karl. Mäster Lars skall åter sagt till honom och Mådrig Wimmercrantz. I ären pinkare. En stund därefter haver Mäster Lars och Mådrig mött varandra, då Mådrig tagit i honom och slängt honom, men inte rörde honom mer, vilket skett på rolighet. Något efter gingo Mäster Lars och Sandberg ut, och när de kommo in, togs de ihop, då Mäster Lars skuffat Sandberg mot en vagga, men sedan hade Sandberg Mäster Lars omkull vid skåpet, varefter han blev liggande och lika som dånad, varpå Rosengren gått till och hällt 3 gånger dricka i honom, och sedan upphjälpt och lagt honom på bänken, vilket skedde mot dagningen, men inte blev han varse, att Mäster Lars fått hål i huvudet, utan endast befann på sin skjorta någon blod, som han fått när han upphjälpte Mäster Lars av golvet.

Frågades: Om de hade någon ordväxling under tumblandet? Svar: Nej, ej heller vet han vad sedan passerade, som han lagt sig.

Jonas Larsson intygade: Att de haft en ordväxling sins emellan, och Mäster Lars kallat Sandberg pinkare, varefter de brottats vid vaggan och skåpet, och såg dem ligga kull, men inte kunde han förstå att dem emellan var någon osämja.

Svarande parterna förklarade sig ingen oenighet haft med Mäster Lars Neerman, Lars Sandberg därhos visste, igenom Tore Johanssons intygande, det Mäster Lars skolat sig utlåtit, att han ej är orsaken till dess opasslighet, som av annan accidence än deras brottande härflutit. Mäster Lars berättades ock vara så frisk, att han går uppe, och med dem förtärt både dricka och tobak, vilket hustru Zähltrecht ej heller kunde förneka, förmälandes sig för ingen annan orsak hava Lars Sandberg instämt, än allenast bliva underrättad, på vad sätt dess man bekommit skadan i huvudet. Och som inte mer var att andraga, och ingen fara å färde. Så uppsköts saken tills vidare och Mäster Lars restituerande.

Tillbaka