NT-ÖD den 30 Juli 1960

 

Den småländska tågan firas vid 100-årsfest i Skedshult

 

När trafikanterna på riksfyran om söndag passerar den pittoreska byn Skedshult ett par mil söder om Valdemarsvik är det ganska sannolikt att man kommer att få se mängder av folk i skiftande åldrar och att glada hyllningsrop konkurrerar med motorbullret. Alldeles intill den vackert välvda bron över Vindån har 80-åriga fru Anna Wisberg omkring sig samlat anförvanterna från släktens svärdssida för att nästan på dagen fira 100-årsminnet av den dag då farfar fick sin färgarstuga i Skedshult färdig. Händelsen är i och för sig inte så märklig men duger gott som tema till variationerna om gångna generationers allt och småländska tåga.

   År 1846 lärde farfar ut som färgare i Falerum och blev snart sin egen i Odensvi, där verksamheten kröntes med så stor framgång att markägaren blev avundsjuk och bestämde sig för att starta ett sågverk just vid färgarens hemvist. Bostadsproblem hade man väl inte på den tiden, men det fanns andra. De gamla träfärgerna fodrade ett absolut kalkfritt vatten för att komma till sin rätt. För att göra en lång historia en smula kortare: färgarfarfar prövade sig fram inte mindre än sju mil innan han fann det vatten som behövdes för färgeriet. Det var just vid Skedshult, där han den 1 augusti 1860 fick sin nya stuga klar på en trekant mellan landsvägen, Hökbäcken och Vindån. Familjen hade åtta barn, och sedan far i huset avlidit 1868 fortsatte änkan med den verksamhet som gav bröd i huset. Gesällen Wisberg inträdde så småningom i verksamheten genom giftermål med farmor, och efter honom var sonen Hjalmar, som alltså var en av de åtta, redo att axla ansvaret för färgeri och familjeförsörjning. Han var f.ö. utbildad i Norrköping.

 

Brödstopp för krig

Därmed är Hjalmars maka Anna klar för entré i handlingen. Makarna fick 13 barn. Man fortsatte verksamheten med att av den tidens hemmaslöjdare mottaga garn och vävnader till färgning och i likhet med den tidigare generationen besökte de också marknader samt regelbundet torget i Valdemarsvik för att hämta nytt arbete och samtidigt lämna av färdigt färggods. Men alldeles som Anna Wisberg berättar för NT-ÖD, nu för tiden äter de stora upp de små, så färgarekakan krympte i takt med framgångarna för den industriella färgningen.

   - Vad gör man då när det finns å många hungriga munnar i kosthållet? Hjalmar och Anna visste råd. De satte igång med hembageri, de bakade på 600 kilo mjöl i veckan. Brödet såldes på Valdemarsviks torg och efterhand utökades den fasta kundkretsen med tre affärer i trakten. Man måste sluta ett par år när ransoneringskorten kom under första världskriget, men så bakade man vidare tills det andra världskriget medförde ett par års uppehåll. Först år 1937 inköptes en degknådningsmaskin, vilken blev av oerhörd betydelse och medgav att hela familjen kunde få sova samtidigt en stund varje natt. Annars var det mest arbete och passning vid ugnarna.

   När kraftledningen drogs fram genom bygden under några månader hade fru Wisberg tio helinackorderingar och ytterligare tolv i maten, varjämte hela styrkan skulle förses med matsäck varje morgon..

   Det oerhörda slitet gav en del inkomster medan ekonomins negativa del representerades av en brand, som bl. a. tog brödbilen 1940, samt arbetsstyrkans decimering när tre av sönerna inkallades till krigstjänst samma år. Fru Wisberg bakade emellertid oförtrutet vidare efter ytterligare stopp för ransoneringsproblem, och när hon år 1948 beslutade sig för att riktigt bli hemmafru med bak till enbart familjens behov, hade den stora familjen fått sin råg i ryggen av bageriverksamheten i jämna 40 år.

 

 

Minst 50 till jubileum

Gamla farmor sade ofta till sin Hjalmar, att det måste ordnas med storkalas för barn och senare ätteläggar, när färgarhuset fyller 100 år, och jag fick till svar att ”mor och jag är ju nästan lika gamla, hur ska det gå”. För nio år sedan slutade Hjalmar sitt strävsamma liv, och jubileumsuppdraget gick i arv till hustru Anna. Huset har under årens lopp tillbyggts och moderniserats så gott det går på rena landsbygden, och på söndag samlas nästan alla släktingarna på farfars sida för att i all enkelhet fira minnet av en strävsam man. Det blir minst 50 av den gamla färgarsläkten, som samlas till högmässa i Ukna kyrka och som efter en stund vid de hädangångnas gravar åter samlas vid fädernestället Karlsholm, där mor Anna späder på kyrkoherde Aldenius predikan med en redogörelse för framfarna år. Den gödda kalven och mor Annas 40-öreslimpor kommer att mana senare tiders barn till berättigade hyllningar för en märkeskvinna som med åtta decennier på nacken fortfarande vandrar milsvida för att fylla blåbärskorgen och som alldeles säkert vid behov kan använda en brödkavel utan att för den delen ligger deg i väntan på förvandling till säljbröd.

 

Tillbaka