Tjust härads dombok den 15/6 1704

 

§ 40.

 

Till hörsamt följe av General Löjtnantens och Landshövdingens högvälborne herr Reinhold Rehbinders ordres och befallning, den 2 maj 1704, har Kronans Befallningsman välbetrodde Johan Tranaus, låtit instämma före detta Kvartermästaren välborne Olof Gyllenfelt, angående en slagsmålssak som varit förlupen, emellan bemälte herr Gyllenfelt, och före detta uppbördsskrivaren Esbjörn Embring, vilken sak tillförende skall varit instämd, men Gyllenfelt icke comparerat. I lika måtto efter föregången laga stämning anklagar Esbjörn Embring Kvartermästaren herr Olof Gyllenfelt, uti följande 3ne mål, 1rno. För det Kvartermästaren skall hava undsagt honom att uppbränna dess torp Lilla Sund, 2do. Att han inför Tingsrätten i Gamleby den 3die februari 1703, undsagt Embring med hugg och slag, vilket onda uppsåt och undsaga, Kvartermästaren på honom fullkomnat den 22 mars eller Palmsöndag 1703 uti Greby äng, 3tio Att Kvartermästaren skall hava tagit några saker ifrån honom, och alltså gjorde om desse angivne mål, följande berättelse, nämligen.

   Anno 1701 vid Knutmässo eller 14 dagar efter midsommar, äro 2ne karlar komna till Embring, nämligen Jakob Persson, och Erik Nilsson i Sund, berättandes sig vara skickade av Kvartermästaren Gyllenfelt, till att borttaga den näver, som Embrings hustru skall hava flått vid torpet Sund, och inom dess ägor, samt hugga neder hägnaden, och bränna upp torpet, jämväl och slå armar och ben av Embringen. Varpå Esbjörn Embring skall hava svarat. Om Gyllenfelt har skickat eder till mig att göra hemgång, så är lagen sådan på min sida, att om jag slår eder ihjäl, så haven i det som en hund har bitit eder, dock om I även i det uppsåt att uppbränna torpet, så gören det medan jag och min hustru äro borta, på det icke vi tillika må uppbrännas, eftersom vi på sådant hot av händelse äro sinnade att flytta härifrån.

   Sedan Mikelsmässotiden samma år, då han varit vid Tjust ting, att agera en sak för Per Jönsson i Hultserum, och Johan Persson ibm, fick han förspörja av Olof Hindersson i Giälspånga, att torpet Sund blivit i de dagar uppbränt, då han straxt rest hem till torpet, finnandes icke allenast det, utan och all dess lilla egendom så olycklig vara omkommen. Och som dess hustru kunde ej heller giva ringaste upplysning, huru elden är vorden lös kommen, alldenstund hon då icke varit vid torpet, utan långt ifrån i skogen, att eftersöka sina får, så förmodar han, att Kvartermästaren Gyllenfelt därom lärer hava bästa kunskapen, som Embring förmena vill, igenom en insinuerad attest, utgiven av Jakob Persson i Sund, och Erik Nilsson ibm, daterad Gamlebyen den 3 juni 1702, därutinnan de intyga huru som Kvartermästaren herr Olof Gyllenfelt, dagen tillförende dem anbefallt att uppbränna torpet Sund, samt hotat, att genast vilja köra dem åstad, och hugga ned gärdsgården, och bränna upp allt vad där är, varpå de skola svarat. Det vi ej intet, utan att herren vill gå förut. Denna attest har beskedlig Sven Jonsson i Hultserum besannat, nämligen att herr Olof Gyllenfelt, sålunda som förmält är i dess närvaro talat. Och att samma attest är av berörde Jakob och Erik i Sund utgiven, det betyga Mårten Svensson i Gunnebo, Per Andersson i Böllerum tillika med Arrendatoren välaktade Jonas Körling, vilket allt skall giva Embring prasumption och någon eftertanke, huru och på vad sätt torpet är uppbränt vordet.

   Kvartermästaren herr Olof Gyllenfelt inställer sig till svars, och intygar sig aldrig någonsin slika ordres utgivit, att torpet skulle uppbrännas, men alldenstund Esbjörn Embring hade gjort några olaga intagor och dem till torpet hägnat, så tillstår han, att på sådan händelse, hade hans hälftenbrukare Jakob och Erik i Sund haft befallning sådant, som kunde ske med olaga hägnar ikullhugga eller uppbränna, vilket Kvartermästaren förmenar vara rätt och skäligt.

   Varemot Esbjörn Embrings, till att bevisa, huru som av herr Kvartermästaren varit anbefallt, det själva torpet skulle uppbrännas, resterar sig på Sven Jonssons i Hultserum utsago som ock tillika, hört Gyllenfelt givit order att uppbränna torpet, vilken efter Gyllenfelt emot honom intet jäv anförde, utan tillät honom eden, efter dess avläggande berättade, att herr Kvartermästaren Gyllenfelt sådana ordres utgivit, som Jakob Perssons i Sund, och Erik Nilssons attest av den 3 juni 1702 ord ifrån ord innehåller, såväl om torpets uppbrännande, samt gärdsgårdarnas, och allt vad där kunde vara.

   Tingsrätten tillsporde Esbjörn Embring om de andra hans vittnen Jakob Persson och Erik Nilsson i Sund äro tillstädes? Svar: att Jakob Persson i Sund nu är i fiendeland, och Erik Nilsson är ej heller tillstädes, utan dess hustru som här närvarande, sade sin man vara så opasslig, att han icke förmått resa till Ting.

   Anbelangande den 2dra puncten så inlägger Embring en beklaglig inlaga, vilken verbotenus har införd blivit, av innehåll S:T:

   ”Vår herres Jesu Christi frid, vare önskat över eder samtliga, som frid älska, vilket fridförsten Christus Jesus själv oss förvärvat, skänkt och givit haver, jämväl Konungen allernådigst, tillsäger allmogen sin allan frid och frälse. Särlika den spaka som med späckt och med lagom vill leva. Så för ostyrlikom och vrångvisom inlendskon som för utlendskon,  som hempins å den som dom utgav, /: eller annanmenade :/. Särlika i åminnelse hava och hålda, ty att var man äger frid å sine godse hava, och penningar, och Särlika å frelts sin liv och likama eller bliver sådant av somliga alldeles föraktat, vilket in för den lovlige Tingsrätten jag denna sorgeskrift som jag med tårar sammanfattar, och sanningen utförer, min nöd, ja mer än nöd, mitt elände över allt elände, tillkännagiver, och utur djupet ropar till Gud, om hämnd över välborne Olof Gyllenfelt, som ock ödmjukeligen beder den lovlige Tingsrätten, täcktes sig påminna, då jag senast stod på detta lovlige rummet den 3 februari 1703, och agerade några saker emot Gyllenfelt, då han undsade mig 2ne gånger med hugg och slag för det jag agerade emot honom, varöver jag fuller bad Tingsrätten vara mitt vittne, så väl som andra flera som här inne då tillstädes voro, av vilka några instämda edelig besanna lärer. Denna sin undsägning fullkomnade han på mig lite därefter den 22 mars som var palmsöndag, då jag varit av mitt herrskap förskickat till Häradsfogden med några hans Excellentz Landshövdingens Resolutioner, och i hemvägen mötte Gyllenfelt mig uti Greby äng, då jag lyfte på min hatt och red av vägen på vänstra handen, och han ock, och lät sin häst gå sakta, då han icke av bråddom skildnat eller ordväxling, utan av ett berådde mod, skuttade till mig, slet mig utav hästen, tog av mig min bössa och min hatt, den han haver dragit på sitt huvud, och brukat mina saker sig till nytta, utan lov eller lego för sig, och han lade mig å våld ned å jord, och huru han mig där hanterade, lärer instämde edlige mäns utsago fulltyga, och då jag var förd till härberge och de ransakade mig, om jag skulle hava mina saker behållna, har jag ändå mist 2 Caroliner i lösarepenningar, en fällekniv med utarbetat skaft, en aln tobak och en pipa, som fulltygas lärer, så att då jag låg dödlig på platsen, och han mig sönderslagit hade, så mycket han ville, hade han hävt mig i en djup vattenhåla i ett kärr. Men Gud som icke ville, att en så grov gärning skulle bliva fördåld, gav mig ett nytt liv, det jag ock således röna kunde, i ty att när jag uppvaknade, kände jag mig intet ont hava, men jag förundrade, huru jag var kommen ett så långt stycke ifrån platsen, därest han hade mig överända, och huru jag var kommen i det djupa vattenhålet, då jag tänkte mig till att stiga upp, befann jag min kropp vara handterat på ett tyranskeligit sätt, så att jag kan liknas värre vara handterat, än den man som for ifrån Jerusalem till Jeriko och föll i rövarnas händer, ja Job beklagar sig, att ifrån hjässan till fotbjället vara fullt med sår svullnad och etterbölder, men jag beklagar mig så mycket värre, att icke allenast till hud kött och senor, utan ifrån hjässan till fothålan var intet ben som icke något slag hade fått, varav min kropp så uppsvullnade och råttnade, så att jag fruktade att mitt liv, så länge skulle vara, att jag själv skulle se min kropp multna alldeles sönder, så att jag beklagar med konung David, att dödens snara hade omfattat mig, och helvetets ångest hade råkat uppå mig, jag kom i jämmer och nöd, ty min själ är full med jämmer, och mitt liv hart när helvetet, jag var aktat lik dem, som till helvetet fara, mitt ansikte var jämmerligit för vedermödo skull, vilket jag av den H: Andes bistånd, igenomtråkat haver nu uti 1 ¼ dels års tid stadigt på sängen i så stort elände, att jag varken med pennan eller tungan det utföra kan, dock haver Contraparten vist sig så arg, så att han haver talat till både Präst och Klockare, för det församlingen hållit förbön för mig, så att han sten på bördan för mig lagt haver, jag klagar än vidare för Gud och människor, att jag är kommen i stort elände, att jag icke vet huru jag mig försörja skall, där min livstid något vara skulle, så att där jag förr hade kunnat uträtta mina sysslor, som andra människor, och varit i umgänge med höge och nedrige, fattige som rike, måste nu vara förnöjd, om jag igenom andras tillhjälp kan komma till förmaket och där finna rum för mig, så att mitt elände var morgon förnyat bliver, och min sorg och vedermöda vet ingen, utan Gud, jag måste leva såsom en pelikan i öknen, och en stenuggla i de förstörde städer, om vilka sig ingen vårda låter. Inför den lovlige Tingsrätten jag eländige nödlidande man, tjänstödmjukeligen beder, det Contraparten  måtte beläggas 1rno att de saker som han olagligen ifrån mig tagit haver, må lagligen utur hans händer bliva mig nu åter restituerade, så gode som han dem tog. 2do och att han må refundera mig för min odrägliga stora sveda och värk. 3tio för den stora omkostnad jag gjortMedicamenter till hela min kropps läkning. 4to så ock min förtäring uti 1 ¼ dels års tid, så ock för ett folk som mig haver måst vårda, och sköta. 5to Jämväl för min tidspillan, hinder och skada, som jag icke allt utsäga kan, dess myckenhet, och sist för den omkostnad jag nödgas göra vid detta Tinget så för 2ne stämningars förskaffande, som och till 18 instämde vittnens betalning, samt för mig, och ett folk som mig hjälpa måste, vår förtäring, så och för tvenne hästar, 6 mil fram och återfärd, och att han må anses med sådant straff att, andra må taga sky och varning därav, jag ropar än ytterligare till Gud den allrahögste, O Gud se till min oskyldighet, och skaffa mig rätt, O herre lät väl gå, främja du sanningen, för ditt namns ära skull amen, med förblivande.”

   Sedan till att bevisa huru som Kvartermästaren honom med hugg och slag undsagt, producerar Embring vittnen, nämligen, Sven Jonsson i Hultserum, Nils Jonsson i Hultserum, Per Jonsson ibm, Johan Persson ibm, Torsten Svensson, Per Olofsson, Lars Nilsson i Rössberg, och Anders Jonsson i Sund. Och såsom Kvartermästaren Gyllenfelt emot desse ovannämnde intet jäv hade att anföra, utan tillät dem vittneseden.

   Alltså efter erlagd ed berättade, Sven Jonsson, att då han varit instämd till ordinarie vintertinget den 3 februari 1703, hade han hört Gyllenfelt under varande process med Embring, sagt åt bemälte Embring. Du är så svår på mig, jag skall fuller finna dig på ett annat ställe. Varpå då straxt Embring skall svarat. Jag tager hela nämnden, och samtlige allmogen till vittne. Mera hade icke Sven Jonsson att berätta.

   Nils Jonsson på sin ed gjorde denna berättelse, att vid conferencen den 3 februari 1703, har Gyllenfelt sagt åt Embring. Hade jag dig på ett annat ställe, jag skulle slå dig.

   Per Jonsson sade sig hört, att Gyllenfelt skall hava sagt inför Tingsrätten, Jag möter dig väl Embring på ett annat ställe.

   Jon Persson dito hört herr Gyllenfelt säga åt Embring, Du ska se jag möter dig väl på ett annat ställe, så skall jag betala dig, men ändå, jag skulle intet hava undsagt dig här.

   Lars Nilsson berättar att Kvartermästaren, sagt under påstående ting, och för sittande Rätt den 3 februari 1703, åg Embring pass på du, jag finner fuller dig.

   Dito inkallades Anders Jonsson i Sund, intygandes att Kvartermästaren sagt åt Embring, pass på du jag möter dig på ett annat ställe, jag råkar dig väl.

   Häremot Contesterar Kvartermästaren högeligen och vid sitt samvete, sig icke kunna minnas fällt sådana ord emot Embring, som vittnen nu mot honom intygat. Men det kunde han väl minnas att Embring inför Tingsrätten honom undsagt, med hugg och slag.

   Samtlige i nämnden som då suttit med i saken, blevo härom tillsporde, om de kunde sig erinra, att slikt voro då inför Tingsrätten passerat, som så många vittnen hade nu på ed berättat. Merendels hela nämnden sade så sant vara, som av förberörde vittnen är berättat. Men det att Embring skolat undsagt Kvartermästaren, det skola de aldrig hört hava. Vidare Continuerade Embring med sitt tal, sägandes huru som han den 21 mars förledit år är bliven skickad av dess husbonde Jungfru Margareta Silverlod, och hennes förmyndare Capiteinen välborne herr Joachim von Stegling till Kronobefallningsman välbetrodde Johan Tranaús, med 2ne General Löjtnantens ock Landshövdingens Högvälborne herr Reinholt Rehbinder, att söka någon execution, som göras skulle på herr Kvartermästaren Gyllenfelt, blivandes över natten kvar hos bemälte befallningsman på Baggetorp, och sedan på dagen efter som var Palmsöndagen, har Embring rest därifrån något efter middagen i uppsåt att rida hem igen till Toverum på Jungfruns gård, då har Embring under vägen på Greby äng /: som ordinarie vintervägen sträcker igenom :/ mött Kvartermästaren Gyllenfelt åkandes i en släde, då Kvartermästaren skall honom frågat Var haver I varit? Svarade: I Gamlebyn, och med detsamma har Kvartermästaren sprungit ur sin släde, och tagit i Loobössan med honom, som han förde på hästen under låret, och sagt släpp, samt ock , Vem har lovat dig föra bössa, varpå Embring skall svarat, Jag för min bössa varken för er eller någon annan. Och sedan de länge ryckte om bemälte bössa, ska Kvartermästaren blivit hans överman, och honom så okristeligen hanterat, som i dess skriftlige libell anfört finnes.

    Kvartermästaren Gyllenfelt gjorde sedan om detta slagsmål efterföljande berättelse: Att när han skulle resa hemmanifrån sin gård Döfvesta, som skedde den 22 mars, eller palmsöndagen, till Femtingsryttaremötet, som då borde hållas dagen efter, nämligen måndagen, som var den 23 mars, i Gamlebyn, havandes med sig till bemälte möte Carbin, sadelpistoler och hästemålet, förutan andra små munderingssorter, som lågo i en kista, dem han och på släden med sig förde, hade under vägen och ½ mils när Döfvesta, kommit till mötes med denne Embring, ock för den backen som emellan dem var, ingendera sett den andre, förrän på 10 steg när, och så snart de blivit varandra varse, skola de bägge hållit stilla, då Gyllenfelt honom vänligen hälsat, och sagt, goddag Embring, varpå Embring skall svarat, Gud signe eder, i det samma skall Gyllenfelt kört in till Embringen, medan bemälte Embring ännu med sin häst stilla höll, och så när att han /: Gyllenfelt :/ då ville taga efter bössan som Embring förde med sig, men kunde då intet få henne av honom, varför han skall utbrutit och sagt. För vem för ni bössa före ni? Då Embring svarat. Faen skall fara i dig före, och så straxt sprungit hastigt av hästen på andra sidan, slåendes med bemälte sin bössa Kvartermästaren i ansiktet, så att huden på kindbenet därav skall vara avgången, då har Kvartermästaren fått uti bössan med honom, varpå Embring fått honom i håret och Peruqren, hållandes således uti med varandra, ifrån det stället de begynte till en ek, som skall vara 10 alnar därifrån, under vilken händel och hårdrag, Kvartermästaren allt skall måst följa med, så fort, som Embringen gått baklänges och dragit honom med sig, till dess han kommit till ett alestod vid en bäck, varest Embring baklänges omkull fallit, och Kvartermästaren tillika emellan dess ben, varav sedan skall hänt, att Embring skolat sparkat Gyllenfelt för bröstet, så hårt, att han kommit rätt uppståendes på fötterna, varmed och Embring skall släppt bössan som de bägge ryckte om, den Kvartermästaren då behållit i sina händer, med vilken han ock straxt slagit Embring en släng på det benet som Embring /: medan han ännu ikull låg:/ i vädret höll, så att anslaget tillika med låsen av bössan alldeles gått av och sönder. Men som Embring då genast skall hava tillbudit att lyfta sig upp igen, så skall Gyllenfelt tänkt, kommer Embring upp igen, så torde han vidare överfalla mig, varför slikt att förekomma, hade Gyllenfelt med loobössepipan, andra gången slagit honom över den ena armen, vilket slag han tyckte taga bäst, sägandes och därvid, vill du hava mer, men Embring skall svarat, herre jag har fått nog. Varmed Kvartemästaren gått därifrån, sättande sig i släden och så kört till Gamlebyn. Denna berättelse gjorde Kvartermästaren med contestation, att således skall vara passerat.

   Tingsrätten tillsporde Kvartermästaren Gyllenfelt, för vad orsak skull, han velat taga bössan av Embring, då han först mötte honom? Svar: Efter han fruktade, att Embring torde vilja skada honom med denna bössa, helst efter han fått höra att Embring för ingen annan orsak skull förer bössa med sig, än för honom, vilket till att bevisa, producerade Gyllenfelt en attest, utgiven av Stadsfogden i Västervik Petter Frisk den 1 september 1703, uti vilken denne Frisk /: som nu berättas död vara :/ attesterat, att Anno 1702 in Medio April, då han tillika med befallningsman Johan Tranaus, kommit resandes ifrån Vimmerby och till Västervik, hade de rest upp till att beta i Århult, i Locknevi socken. Varest Esbjörn Embring straxt efter inkommit, emedan han haft något att tala med befallningsmannen, och då hade befallningsman blivit varse en bössa därinne, varför han frågat vem bössan tillhörde? Vartill Embring svarat, det är min. Ja, skall befallningsman sagt, den tager jag bort, ty det är en förbjuden tid, att föra bössa med sig. Men Embring skall svarat, Jag förer ingen bössa för något skjuteri skull, utan för Gyllenfelt, ty han har undsagt att slå mig, när han mig möter, men får jag se honom, så skall jag så snart träffa honom, som han mig. Befallningsman Tranaus, intygade sig icke kunna så långt efteråt minnas, om således var discourerat och talt, som Frisk attesterat.

   Till det tredje anklagade, Esbjörn Embring Gyllenfelt för några saker, som under varande slagsmål förkommit, nämligen en bössa, hatt, 2 Caroliner i lösa penningar, en fällkniv, 1 aln tobak, och en tobakspipa, vilka persedlar Embring begärer, att Gyllenfelt honom restituera måtte, helst efter han fått förmena, att Gyllenfelt haft den bortkomne hatten uppå sig, och jämväl bössan med sig borttagit.

  Varuppå Kvartermästaren Gyllenfelt sig förklarar, att vad bössan vidkommer, så har han pipan allenast tagit, den han icke kunnat honom lämna, i fruktan att vidare bliva av Contraparten därmed skadad. Och vad beträffar den hatten Embring klagar över, så måste fuller Gyllenfelt tillstå, att han av förseende tagit hans hatt, men dock när han skildes vid Embring, och uti sådan confusion, lämnat sin hatt istället igen, dock har Gyllenfelt, så snart han blitt varse, att han sig misstagit, skickat Embring hatten tillbaka, men Embring den icke velat emottaga, särdeles som han förmenat den samma vara honom olagligen ifrån tagen, det ock Embring tillstå måste. Alla de övriga sakerna nekar Gyllenfelt sig alldeles varken tagit, mindre nu kunna svara till det, som Embring i slikt mål olagligen och utan bevis av honom fordrar, att göra räkenskap för. Ock till att visa, det även han under denna action några saker förlorat, berättar Gyllenfelt, att sedan han skulle resa bort /: sedan slagsmålet slutit var :/ hade han under vägen mött Rusthållaren Isak Lund, vilken Gyllenfelt anhölt, att han härom måtte göra sin berättelse, denne Rusthållare var tillstädes, ock utan eds avläggande berättade, att han samma dag, nämligen den 22 mars, mötte Kvartermästaren Gyllenfelt på landsvägen emellan Greby äng och Spånga, då Kvartermästaren honom ombedit, att söka efter dess Peruque, och handskar, som han i denne förelupne action skall hava mist, vartill Isak Lund samtyckt, och alltså funnit herr Kvartermästarens Peruque och handskar flyta i den bäcken, bredvid vilken slagsmålet skulle vara passerat, eljest hade han funnit några femtonörestycken, som han givit åt Embring. Mera viste Kvartermästaren härutinnan icke att förklara, eller angiva.

   Men Embring uppviste slutligen en attest av Sven Jonsson i Hultserum, Per Olsson ibm, Torsten Svensson ibm, Nils Jönsson, Per Jonsson och Jon Persson, vilka hans sår och skador besiktat, av följande innehåll, nämligen, att de befunnit, 1. Vid högra tinningen ett hål. 2. Bröstbenet skadat och lika som bräckt. 3. Den vänstra benpipan alldeles av. 4. Högra armen bräckt, denne attest besannade jämväl edeligen badaren i Västervik, Christopher Franck, vilken varit hos Embring, och 2ne dagar efter slagsmålet, nämligen den 24 mars, honom besiktat, och förbundit. Sist anhåller Embring att Tingsrätten ville pålägga Gyllenfelt sig att betala, för så stor sveda och värk, som han nu uti ett och ett fjärdedels års tid utstått haver, hinderomkostnader, och tidsspillan, jämte det, att han så vida är till sin timeliga välfärd ruinerat, som han för det vänstra benet, vilket alldeles avslaget är, måste gå på krycka, och aldrig kan bliva så frisk, som han varit.

   Kvartermästaren Gyllenfelt förmente, skadan icke varit, eller kunnat bliva så stor, som hon nu är, om en rätt Chirugus eller Medicus, i rättan tid honom omlagt, eller badaren Franck, som Embring första gången förband, fått vidare honom sköta och curera, vilket Embring icke skall velat tillåta, utan sedermera sig själv omlagt.

   Kronans Befallningsman påstod, att som detta slagsmål är passerat på en stor helgdag, jämväl ock på allmänna landsvägen, det måtte allt därför vederbörande för Sabbats- och vägfridsbrott med laga plikt jämväl ansedde bliva. Vartill Gyllenfelt svarade sig kunna bevisa, att han först varit den Söndagen i kyrkan, och sedan efter middagen nödvändigt måst resa till mötet, som dagen efter i Gamlebyn hållas skulle.

   Embring bad ock på det högsta, han måtte för Befallningsmans tilltal förskonas, alldenstund han som en lidande part, dessutom är allt för svårt till sin timeliga välfärd, förmedelst Gyllenfelts ohörda handaverk, hanterat vorden. Mera hade parterna å båda sidor icke att anföra.

   Tingsrätten tillsporde menige man och allmoge, om så i sanning är att Femtingsryttaremötet skulle hållas måndagen efter Palmsöndagen? Vartill Kronans Befallningsman välbetrodde Johan Tranaus jämte samtliga nämnden besannade, att Femtingsryttaremötet är å bemälte dag i Gamlebyn hållits, och att Gyllenfelt dagen förut nödvändigt bort giva sig på resan, så framt han eljest skulle till bemälte möte hinna fram, det ock Embring själv tillstå måste: Sedan tillspordes nämnden av samtlige allmogen om Gyllenfelt hade något till bästa, så att han skulle kunna förnöja Embring, för sin stora sveda och värk, och många skador, som han av Gyllenfelts svåra hanterande ljutit? Svar: Att han hade ingenting, förutan ett Kronorusthåll, emedan han det lilla han ägt igenom trätor och processer förlorat. Dessutom intygade Befallningsmannen, att hans lösöron och egendom voro längst för detta för Kronans utlagor utpantade och exeqverade, skolandes han ännu för utlagor och annat stå i skuld.

 

Resolutio.

 

   Tingsrätten  haver så väl Esbjörn Embrings 3ne emot Kvartermästaren Olof Gyllenfelt anförde käromål, som Kvartermästarens däremot gjorde exceptioner, i noga övervägande tagit, och för rättvist prövat att vad 1rno vidkommer torpet Sund, som Anno 1701 om hösten är uppbränt vordet, vartill Kvartermästaren Olof Gyllenfelt samma år om sommaren skall sine ordres utgivit, vilket Esbjörn Embring förmenar nog vara intygat och bevist, igenom Sven Johansson i Hultserum därpå givne attest av den 3 juni 1702. Varemot Kvartermästaren Gyllenfelt förklarar, sine ordres aldrig varit att uppbränna själva torpet, utan allenast de olaga hägnader och intagor, som av Esbjörn Embring skola varit gjorde. Dock som det igenom Sven Johanssons i Hultserum edeliga utsago befinnes, det Kvartermästaren Gyllenfelt beordrat sine hälftenbrukare Jakob Persson och Erik Nilsson i Sund, att både uppbränna torpet, som ock gärdsgårdarna därikring: Ty skall Kvartermästaren Olof Gyllenfelt, med själv sin ed inom nästa ting erhålla, det han aldrig bemälte sine hälftenbrukare Jakob Persson och Erik Nilsson i Sund, anbefallt, varken uppbränna torpet Sund, eller någon annan egendom, bemälte torp tillhörig och gitter han eden gånga eller ej, vill Tingsrätten vidare sig härutinnan utlåta. Vad det andra målet beträffar, så ehuruväl Esbjörn Embring förmedelst vittnens edliga utsago, icke allenast fullkomligen bevist, att Kvartermästaren Gyllenfelt honom inför sittande Tingsrätt den 3 februari 1703 undsagt, och hotat, utan ock jämväl den 22 mars samma år, på Greby äng honom slagit och illa hanterat, vilket slagsmål, Esbjörn Embring uti dess insinuerade klagoskrift berätta icke vara skett, av brådomsskilnad eller ordaväxling, utan av ett berått mod, så att Gyllenfelt förmedelst ett så våldsamligit hanterande skall hava på honom fullt edsöre förövat, dock likväl som det befinnes, att Kvartermästaren nödvändigt den 22 mars efter middagen skulle resa till Femtingsryttaremötet i Gamlebyn, så framt han eljest till bestämde dag och i rättan tid skulle hinna dit, Embring ej heller med ringaste skäl, varken bevisat, det Kvartermästaren Gyllenfelt skolat på ängen stått i försåt, och honom således uppassat, eller att Kvartermästaren har förut vetat, det Embring skolat den gången mött honom, vartill ock det kommer, att Kvartermästaren Gyllenfelt till att fortsätta sin resa, ingen annan väg taga kunnat, än igenom denna Greby äng. För den skull och i anseende därtill, kan Tingsrätten icke annat finna, än befria Kvartermästaren för det av Embring angivne edsöresbrottet. Men vad såramålen vidkomma, så emedan Stadsbadaren i Västervik Mr Christopher Franck besiktigat skadan, och edelig berättat 1rno, att det vänstra benet alldeles  varit sönderbräckt, 2do: Högra armen sammaledes något bräckt, 3tio ben sönderslaget över bröstet, och 4to, ett litet hål vid tinningen. Alltså skall Kvartermästaren Gyllenfelt för de 3ne benbräckningar plikta för vardera, sine 20 daler silvermynt, efter det 6 Capittel Sårmålsbalken: med vilja, och för det slaget vid tinningen arg: Cap 10 Sårmålsbalken plikta 6 daler silvermynt, samt för Sabbatsbrott 40 daler silvermynt såsom ock för vägfridsbrott, 40 daler silvermynt. Dessutom ock, finner Tingsrätten vara rättvist, så i anseende därtill, att Esbjörn Embring, uti 1 och ¼-dels år, en ganska stor sveda och värk utstått haver, samt all dess lilla egendom till kroppshälsa och sin läkedom påkostat, som ock, att aldrig mer något hopp givas kan, det Embrings vänstra ben kan bliva lagat och curerat, utan måste all sin tid gå på krycka. Det bör Kvartermästaren Gyllenfelt i ett för allt betala till Esbjörn Embring 400 daler silvermynt. Och sist, såsom Esbjörn Embring icke bevisa kan, att Kvartermästaren Gyllenfelt mera av dess förkomna saker och persedlar hos sig kvarhållit än allenast bössan, och hatten, jämväl och är förnöjd med den förklaring som Kvartermästaren däröver gjort haver, och således intet mera begärer, än att bemälte bössa och hatt måtte honom igen restitueras. Alltså skall Kvartermästaren efter dess egen offert denna bössa och hatt till Esbjörn Embring återställa låta.

   Dock varder detta allt, den höglovlige Kongl. Håffrättens nådrättvisa omprövande i djupaste Foumission underställt.

Tillbaka