Bobergs härads dombok den 18/6 1630 i Lönsås.

Samma dag kom för Rätten, hustru Elin i Borringe i Älvestad socken, och klagade till sin granne Per Eriksson, vilken, (det Gud bättre) kom i skada för hennes man, salige Jöns Larsson och honom avdaga tog. Och är sig således deras träta begynt som efterföljer. Att den 19 april förleden, hava de båda varit kallade av Vällärde herr Matz, Kyrkoherde i Skeppsås, att vara hans saliga Hustrus lik följaktige till sitt vilorum, där de då sedan efter begravningen, med flera hans vänner som tillstädes vore, är väl beskänkte och trakterade vordne. Hava så om natten gått båda därifrån och hem till sitt, och med dem varit i sällskap en bonde, benämnd Per Nilsson i Fyressö så ock en Knekt, vid namn Håkan Olofsson i Hälleberga. Dessa berättade och gjorde sin Ed å Bok, att när de gingo utur Prästgården och kommo utanom kyrkomuren, hade salige Jöns Larsson upptagit en tämmelig gårdsstör och kastat ifrån sig en käpp, som han hade haft med sig om dagen till Prästgården, då haver Per Nilsson och den andre sagt. Vem tro som skall få smaka den stören, därtill den andre intet svarade. Medan de så ginge och kommo in i Borringegärdet, hade salige Jöns sagt till Per Eriksson. Om söndag vela vi hålla syn uppå våra gärdesgårdar, vartill den andre intet svarade. När de nu komne voro utur det ena gärdet och i det andra, haver Jöns åter sagt. Hör du Per, när vill du låta upprätta och förfärdiga dina holmegårdar? Svarade han. Käre granne, jag menar de skola nogsamt vara pyntade, att de skola vara svarsgoda, när syn därpå kommer. Ja, sade den andre, du skall låta pynta dem, om den och den icke tager dig bort. Haver så Per Nilsson sagt. I ären grannar och goda vänner, I skola väl förlikas, och haver så bjudit dem båda, med knekten hem till sitt, och intet velat följt honom, utan knekten gick med honom, därmed skildes de åt. Emellertid de vore komna ifrån dem, vid pass två stenkast, haver Per Eriksson begynt att högt ropa, och Per Nilsson och Håkan, kommer och hjälper mig, jag bliver slagen, förrän de då komma, hade Jöns kört sin granne baklänges, vid pass, 80 famnar tillbaka ifrån det rum de ifrån varandra skildes, och intet annat i förstone haft i handen att värja sig med, än en liten käpp, den han hade med sig till Prästgården, och 3 städes avslagen, som till tinget förd blev och synt, nödgades så taga till kniven och med honom sig värjt, och uti stören sju streck funnit, och vid tinget synt, efter kniven, och efter han med stören slog hårt på sin granne, ville han honom unlöpa, och i vändningen kom straxt bak uppå honom, där då Per Eriksson slog med avog hand tillbaka och den andre i bröstet, varav han måste sätta livet till. Därmed dråparen kom på flygande fot och själv viljande begav sig till välborne Ståthållaren, honom om all handel berättandes, huru det tillgånget var, ödmjukligen begärandes hans Höglovliges Lejdebrev, att svara till rätta, vilken och ovan bemälte dato förkom, sin missgärning, han (det Gud bättre) oförmodligen uti kommen var. Med hjärtans klagan och gråtande tårar, bekände, ödmjukligen bedjandes bemälte hustru Elin och den dödes släkt om vänskap, och att de ville sig med en Christelig bot åtnöja låta, till vilket de låte sig beveka och accommodera, och intet stå efter hans liv. Därpå de allesamman gav honom sin hand. Så medan han kunde sig icke ifrån dråpet undanleda, blev han dömd efter det 2:a Cap: i Dråparebalken med vilja.

Tillbaka