Sunnerbo härads dombok

Anno 1677 den 3 maj hölls i Gästgivargården Nygård i Ryssby socken och Sunnerbo härad, rättegång över en bedrövlig händelse i det ett kvinnfolk i bemälte Ryssby socken och Boaryds by, Britta Simonsdotter benämnd, den 22 sistförfluten April, som folket bäst sökte till kyrkan, sig själv i en brunn stört, och i så måtto omkommit, bevistandes samma rättegång Cronans Befallningsman Välbetrodde Abraham Ljungberg och under specifiserade härads Nämndemän.

Per Andersson i Berghem, Per Jonsson i Snälsböke

Knut i Björnaryd, Joen Kråk i Långaskog

Joen i Sjuhult, Knut i Össlöv

Lars i Västerhult, Olof i Tessås

Jon i Sveamålen, Åke i Bockeboda

Per Jonsson sjuk och därför lagl. excuserad

Vid samma tillfälle upplästes för rätten, som de flere då närvarande till en ingång. Ärevördige Kyrkoherdens där sammanstädes Mr Sven Fagelini om bemälte sak något för desse Assessoren och häradshövdingen välborne herr Nils Nilsson Lindegren skriftligen insinuerades communication, av Ryssby den 24 april sistledne, vilken lades ad acta. Varutinnan förmäles som och befanns i sanning, huru såsom bemälte kvinnas dotter hade legat sjuk i 3 veckors tid, och något sällsam sig i sjukdomen förhållit, blivandes och dessförutan bemälte Britta Simonsdotters man, Bengt Andersson, vilken tillika med den andra allmogen här av häradet utgången emot de skälmiske snapphanar, dödssjuk hemförder. Kvinnan själv för en månad sedan fött barn, dessutom då utav den här å orten grasserande häftige sjukdomen betagen, som och högeligen bekymrad, att ingen plöjde på deras åker, efter de intet tjänstefolk hade, ej heller något barn hälsosamt över sine 5 år. Förutan detta, skall bemälta Britta Simonsdotter, sig beklagat för sine gårdekvinnor, vara så ängslig och förstockad i sitt hjärta, att hon intet orkade äta, sova eller gråta, blev alltså förbemälte ärevördige mr Sven Fagelinus ditkallad den 20 april näst förgångne, till att trösta bemälta Britta Simonsdotter, tillika med dess man av Guds ord, och besöka dem med Herrans Högvärdiga Nattvard, och som hustrun icke var i kyrkogången efter barnsbörden, blev det för sjukdomen skull först förrättat, sedan under själva skriftermålet, förnam Ärevördige Kyrkoherden några sällsamma ord av henne, i det hon befruktade vara större synderska, än synderna skulle henne så snart förlåtne bliva. Vilken fåfäng mening, förmedelst den Helige Andes verkan, strax genom då framförde Guds ord, krafteligen skall blivit omkullslagen, att hon efter absolutionen frimodeligen sagt, Gudi vari lov evinnerliga, nu är jag försäkrat, det jag hörer Herranom till. Varpå hon med största devotion undfick Herrans Högvärdiga Nattvard. Låtandes sedan som bevittnades, varken den dagen eller om Lögerdagen ej heller om Söndagsmorgonen av sig något sällsamt märka. Vid Ärevördige Kyrkoherdens avresa bad han några kvinnor där i gården, de skulle det bedrövade och eländiga huset tillse, med gjort löfte, att deras omak skall vedergjort bliva. Berättar och Ärevördige Kyrkoherden sig ärnat om Söndagen som var den 22 april då hon störte sig i brunnen, skaffa någon dit ifrån kyrkan, som de sjuka sköta skulle, men tröste Gud, då hennes bröder, som den 21 dito ifrån Ryholms socken, varest hon och född var, ditkomne voro, ifrån henne ginge, havandes med sig det lilla hennes barn som hon ej förmådde i sin sjukdom sköta, finner hon det gräseliga orådet för sig, störtandes sig i brunnen, och det så hastigt, att hennes bröder hade allenast ett slungekast hunnit där ifrån till den andra gården. Varest de begärde kvinnor, som de sjuka, så länge Gudstjänsten påstod, akta skulle, och likväl när kvinnorna kommo dit var det allt beställt, sökandes henne i alla hus i gården först, dock fåfängt, eftersom de omsider funne henne i brunnen. Tvenne änkor och tvenne barn draga henne strax upp med brunnskroken och bära henne i stugan, förmenandes sig skola kunna som de säga livet i henne igen. Vilket slog dem feedt. Mannen är också nu emellertid bliven död, det ena barnet befruktas hava en farlig sjukdom, tre stycken små barn äro dessförutan där igen. Vill och icke någon människa där vistas, så att det är ynkeligit att skriva om. Dess leverne bevittnade Ärevördige Kyrkoherden, varit som en annor kristen människas, både inne och utom äktenskapet. Nämndemännen Olof i Tessås och Joen i Sveamålen efter tillfrågan, som bo där i församlingen, med de flere som voro närvarande, och dess leverne bekant var, vittnade endräkteligen, att de aldrig sport eller förstått annat om henne, än det ärligt och berömligt, utom detta.

Såsom nu intet mera gavs vid handen att remarquera, alltså togs detta ärende av Rätten i noga betänkande, stannandes efter sakens nogare övervägande uti den mening, att emedan hon sig under absolutionen så gudeligen ställt, som under den Högvärdige Nattvardens mottagande, med gudelig devotion förhållit, icke heller /2/ emellan den tiden hon så beredde sig tills hon störte sig i brunnen, något sällsamt låtit förmärka. Har hon och så uti ante acta rita sig Gudeligen förhållit, det hon icke av desperata malitia haver sådan gärning på sig förövat, utan impotentia et pertubatione animi, blivandes Tingsrätten till sådan menings fattande /3/ så mycket säkerligare styrkt, som någre andre av denne inriktade sjukdomens häftighet, hela 14 dagars tid varit hållne, varav hon och så /4/ varit bekåjiat, som Acta protokolli nogsamt utvisa, blivandes hon och där till med partuberad och förstörd i sådan sin, förmedelst sjukdomen mer och mer tilltagande svaghet, av mannen som hemfördes dödssjuk, som eljest av sina barns tillstånd, och enkamerligen (särskilt?) den ena dotterns. Varför i regard av domarereglerna uti mörke och Gud allena bekante saker, att domaren skall vara mera benägen till att hjälpa än stjälpa, såsom och de skäl in actis. Har rätten uti detta mål mitiorem et humaniorem sententiam amplacterat och bifallit som ovan bemäles, dock att sådant den Höglovlige Kunglige Göta Hovrätts mognare censurerande hemställt.

Tillbaka