1368028578946 Sigurd Fafnesbane
| Biografi: | 1) |
Sigurd Fainesbane.
Den mest lysande hjältegestalten i den nordiska, ja i hela den germanska sagokretsen är Sigurd Fafnesbane.
Dvärgaguldet.
En man hade tre söner. En av dem hette Utter. Han höll mest till i en fors, där han i skepnad av en utter fångade fisk. En dag hade han fångat en lax och satt på stranden och åt den blundande, ty han var till den grad snål och lysten, att han icke kunde uthärda att se, hur maten minskades. I detsamma kommo gudarne Oden och Höner i sällskap med Loke fram till forsen. Loke, som trodde, att det var en vanlig utter, kastade en sten på honom, så att han
dog. Gudarne blevo mycket belåtna över att få ett så vackert skinn och flådde genast uttern.
Samma kväll sökte de härbärge hos Utters fader. Men när de visade honom sitt jaktbyte, blev han storligen förbittrad, tog gudarne till fånga och förelade dem att, om de ville rädda livet, fylla utterskinnet med rött guld och även utvändigt hölja det därmed. Då sände de Loke ut för att skaffa guld. Han gick ned till forsen igen, lade ut ett nät och fångade däri en gädda. Men denna gädda var i själva verket en dvärg vid namn Andvare, som brukade iföra sig en gäddas skepnad, när han ville fånga fisk. Nu sade Loke till honom:
”Vad är det för fisk,
som I floden ränner,
kan sig ej för fara frälsa.
Los du ditt huvud
ur Hels våld,
skaffa mig guldets glans”
Andvare måste nu lämna Loke allt det guld han ägde. Blott en enda ring tänkte han behålla för sig själv, men Loke tog även den ifrån honom. Då förklarade dvärgen:
”Detta guld,
som Gust hade,
skall tvenne bröder
till bane varda
och åtta furstar
egga till strid;
ingen människa skall
av mitt gods njuta”
Med dessa ord försvann han in i en sten.
När Loke återkommit till gudarne, kunde nu dessa fylla utterskinnet med guld, så att det stod på fötterna. Därpå staplade de upp guld över detsamma. När detta var gjort, gick Utters fader fram och såg, att ett morrhår ännu stack fram. Det måste de också hölja över, och det gjorde Oden med Andvares ring.
När Utters bröder, Fafne och Regin, sågo det myckna guldet, fordrade de att få dela det med fadern. Men denne sade nej. Då blev lystnaden den grymme Fafne övermäktig; han dödade sin fader och tog därefter hela skatten med sig ut på en öde hed. Där låg han sedan i en orms skepnad och ruvade över guldet. Han bar på huvudet en skräckhjälm, som allt levande räddes för.
Men Regin, som också var grym och listig, törstade efter hämnd. Han eggade den unge konungasonen Sigurd, som han uppfostrade, att döda Fafne och taga hans guld. För detta ändamål smidde den konstförfarne Regin åt honom ett svärd, som hette Gram. Det var så skarpt, att när han stack ned det 1ifloden och lät en ulltapp driva för strömmen mot dess egg, skar svärdet igenom den. Sedan klöv han med ett hugg av svärdet Regins städ itu.
Var Sigurd gick fram med Gram i handen, föllo hans fiender runt omkring för dess blixtrande hugg. Ingen hade skådat en väldigare kämpe än han.
Sigurd dräper Fafne.
En dag begav sig Sigurd i sällskap med Regin ut till heden, där Fafne låg. När de funnit det spår, som Fafne gjort efter sig, då han skred till vatten, grävde Sigurd en stor grop på vägen och satte sig i den för att undgå det etter, som draken blåste ut, när han gled bort från guldet. Just som Fafne skred fram över gropen, stack Sigurd till med svärdet i hjärtat på honom. I dödskampen slog han vilt omkring sig med huvud och stjärt. Sigurd sprang då fram ur
gropen, och Fafne började tala till honom:
”Det guldröda gods
och guldet det klingande,
dig ringarna bliva till bane.
Regin mig förrådde,
förråda dig han skall,
han skall bliva oss båda till bane.”
När Fafne givit upp andan, vågade sig Regin fram efter att förut ha hållit sig undan. Han började nu att med inställsamma ord prísa Sigurd. Därefter gick han fram till Fafne, skar hjärtat ur honom och bad Sigurd steka det åt honom.
Sigurd tog ormens hjärta och stekte det på en trädgren. Om en stund började blodet fradga ur hjärtat. Han kände då på det för att pröva, om det var färdigstekt. Därvid brände han sig och stack fingret i munnen. Men när Fafnes hjärteblod kom på Sigurds tunga, började denne förstå
fåglalåt. Han hörde några mesar kvittra i buskarna. Den ene fågeln sade:
Där sitter Sigurd,
sölad med blod,
och Fafnes hjärta
vid flamman steker.
Rådig syntes mig
ringklyvaren, ¹
om själv han åte
skimrande hjärtat.
Den andra fågeln sade:
Där ligger Regin
och ränker smider,
med list vill svika,
den som litar på honom.
Den tredje fågeln sade:
Ett huvud kortare gråhårig
gubbe han låte
fara hädan till Hel!
Allt guld han kan
då ensam råda,
den mängd, som under Fafne fanns..
Dd sade Sigurd:
Ej råde så hårt öde,
att Regin skall
namn av min bane bära,
ty båda bröderna
i brådkastet skola
fara hädan till Hel..
¹ Ringklyvaren är ett poetiskt namn på den frikostige hjälten, som
hugger sönder guldringar för att dela ut bland sina män.
Därmed lyfte han sitt svärd och högg huvudet av Regin samt åt själv upp Fafnes hjärta. Sedan följde han ormens spår till dennes bo och fann där övermåttan mycket guld, så att han därmed kunde fylla tvenne kistor. Dem klövjade han på sin goda häst Grane, som var av Sleipners blod. Men hästen ville icke gå från stället, förrän Sigurd själv steg på ryggen på honom.
Sigurd Fafnesbane och Brynhild.
Sigurd red nu upp på Hindarfjället. Där såg han ett stort ljus, som om eld brunne, och det sken därav upp till himmeln. Men när han kom dit, stod där en sköldborg och upp ur den en fana. Sigurd gick in i sköldborgen. Där låg en man och sov i full rustning. Han tog först hjälmen av huvudet på honom. Då såg han, att det var en kvinna. Brynjan satt hårt, som om hon vore fastväxt. Då ristade han med Gram upp hela brynjan från halsöppningen ned igenom. Därpå
tog han brynjan av henne. Då vaknade hon och satte sig upp, fick se Sigurd och sade:
Vad bet på brynjan?
Vi bröts min sömn?
Vem fogade, att fjättrarna
föllo, de blekgrå ?
Han svarade:
Sigmunds son;
Sigurds svärd
åt korpen riste lik
för kort tid sedan.
Då berättade hon, att hon var valkyrja och hade tagit del i en strid mellan två konungar. Därvid hade hon fällt den, som Oden lovat seger. Till straff därför hade guden stuckit henne med sömntörne och sagt henne, att hon aldrig mer skulle kämpa i strid utan som en vanlig kvinna äkta en man. Men då hade hon svurit en ed att aldrig tillhöra någon annan man än den som ej kunde rädas.
Sigurd bad nu valkyrjan lära honom något av sin stora visdom. Hon räckte honom då en bägare med fradgande mjöd och kvad en runesång. Så kloka råd innehöll detta kväde, att då hon hade lyktat det, utropade Sigurd: Aldrig har jag funnit en visare kvinna än du! Därför svär jag, att dig skall jag äga. Du är efter mitt sinne.
Min håg står också till dig, svarade valkyrjan. Hade jag än tusende män att välja på, så valde jag likvisst dig. Och så svuro de varandra trohet i liv och död.
Valkyrjan hette Brynhild och var konungadotter.
Därefter red Sigurd bort. Och när Brynhild stod i sin sal och såg honom stiga till häst, tyckte hon sig aldrig ha skådat en härligare man.
Men Sigurd och Brynhild fingo ej länge vara lyckliga med varandra. Den trollkunniga drottning Grimhild beslöt att skilja dem åt, emedan hon ville hava Sigurd till man åt sin dotter Gudrun. Hon gav därför Sigurd en trolldryck, så att han glömde bort, att Brynhild fanns på jorden, och vände sin håg till Gudrun. Inom kort gifte han sig med henne.
Med Gudruns bröder, Gunnar och Högne, ingick han fostbrödralag och drog med dem vida omkring på ärorika härtåg.
Gunnar äktar Brynhild.
Sedan Grimhild så lyckats gifta bort sin dotter, började hon också tänka på att skaffa maka åt sin äldste son, Gunnar. Du bör begära konungadottern Brynhild till brud, sade hon till honom, ty stort anseende skulle det bereda dig att hava henne till maka..
Villigt lyssnade Gunnar till sin moders råd. Och snart därefter red han den långa vägen över berg och dalar till kung Helmer för att begära hans fosterdotter.
Sigurd, som ej hade något minne av Brynhild, följde honom på hans giljarfärd.
Helmer omtalade, att Brynhild bodde ett stycke därifrån i en borg, omgiven av flammande eldslågor, samt att hon ej ärnade taga till make någon annan än den, som kunde rida till henne genom den flammande elden.
Gunnar och Sigurd redo då sin väg till Brynhilds borg. Och redan på avstånd sågo de, att den strålade av guld samt att en lågande eld omgav den på alla sidor.
Gunnar sporrade sin gångare och ville driva honom fram mot elden. Men hästen kunde ej förmås att gå in i lågorna.
Sigurd lånade då Gunnar sin Grane. Men hästen stegrade sig, då han märkte, att det ej var Sigurd, som satt på hans rygg. Och ej heller han lät tvinga sig in i elden.
Nu måste Gunnar begagna sig av de trollkonster, hans moder hade lärt honom. Han och Sigurd bytte växt och utseende. Och det vart nu Sigurd, som fick rida till borgen för att fria till Brynhild för Gunnars räkning. Utan tvekan sprang Grane in i elden, då han kände sin herre på sin rygg.
Ett väldigt dån hördes, då Sigurd red genom de röda lågorna, som blossade upp högt mot himmeln. Jorden skalv, och det var så svart för ryttarens ögon, som om han hade ridit i det djupaste mörker. Men snart var han framme vid borgen, och oförfärad steg han in i Brynhilds gemak.
Med stor förvåning sporde Brynhild, vem han var och vad för ärende han hade.
Jag är Gunnar, Gjukes son, svarade Sigurd och påminde henne om hennes löfte att äkta den, som ridit till henne genom elden. Och hon måste då gå in på att giva sitt ja-ord till Gunnar, Gjukes son.
Därmed lämnade hon till den förmente Gunnar Andvares ring, som Sigurd en gång hade givit henne. Och Sigurd gav henne en annan ring, som också tillhört Fafnes skatter. Men Sigurd kände ej igen Brynhild, ej heller Andvares ring.
Sigurd red nu åter genom elden till sin vän Gunnar och mälde honom, att han var Brynhilds trolovade brudgum. Och Gunnar och Sigurd återtogo sina egna utseenden och redo därefter hem. Drottning Grimhild ställde nu till ett ståtligt bröllopsgille för sin son Gunnar och hans brud. Under de dagarna fick Sigurd äntligen sitt minne tillbaka. Han kände nu igen Brynhild och kom ihåg sin kärlek till henne samt de eder, de hade svurit varandra. En djup sorg över det som skett slog då rot i Sigurds hjärta, men ej med någon talade han därom.
Brynhilds sorg.
Brynhild och Gudrun, Sigurds maka, kommo en dag i gräl med varandra om vilkendera av deras män som var ypperst. Därunder omtalade Gudrun för Brynhild, att det var Sigurd
och ej Gunnar, som hade ridit genom elden till hennes borg.
Brynhild ville till en början ej tro, att detta var sant. Men när Gudrun visade henne Andvares ring, som Sigurd hade fått av Brynhild, då han var i Gunnars skepnad, kundedenna ej längre tvivla. Blek som en död gick hon till sin kammare och talade ej med någon den kvällen.
Nästa dag låg Brynhild till sängs, och man sade till Gunnar, att hon var sjuk. Han gick då till henne och frågade, vad hon ville att han skulle göra för henne. Men Brynhild svarade ej ett ord utan låg där länge med slutna ögon, som omhon varit död.
Slutligen öppnade hon dock ögonen, såg strängt på Gunnar och berättade honom under häftiga tårar, att hon fått veta, hur man hade bedragit henne. Hon visste nu, sade hon, att det var Sigurd, den ende hon älskat, som hade ridit genom elden till hennes borg. Och hon ansåg sig själv som en menederska, därför att hon hade svikit honom och äktat en annan man.
I bittra ord anklagade hon därefter Gunnars mor, som med sina trollkonster hade vållat hennes olycka. Hon utstötte så höga jämmerskrin, att det hördes över hela borgen. Därefter låg hon en hel vecka stilla och ville varken tala, äta eller dricka.
På sjunde dagen gick Sigurd in till henne och manade henne att ej tänka på honom utan på Gunnar, som hon korat till sin make.
Brynhild fortfor dock att utslunga bittra förebråelser mot alla, som hade bedragit henne, och slutade med de orden, att hon värst sörjde över att hon ej hade fått färga sitt svärd rött i Sigurds hjärteblod.
Däröver behöver du ej sörjas, sade Sigurd, sty ej skall det länge dröja, innan mitt hjärta blir genomborrat. Men du kan ej önska dig själv något värre, ty efter min död skall du ej längre kunna leva..
Brynhild förklarade, att hon ej heller ville leva. Dö skulle hon, då hon ej fick äga Sigurd.
Sigurd bjöd henne allt vad han ägde, om hon ville lova att leva för sin make. Slutligen sade han till och med, att han hellre ville förskjuta Gudrun och äkta Brynhild, än att Brynhild skulle dö. Men vid dessa ord hävdes hans bröst så häftigt, att ringarna i hans brynja gingo 1 stycken.
Men Brynhild svarade, att hon nu ej ville äga honom, ej heller någon annan man. Dö ville hon, ingenting annat. För Gunnar yppade hon dock, att det var något annat hon framför allt åstundade: hon törstade efter Sigurds blod.
Av denna hätskhet
hon hetsade sig till dråp:
Gunnar, mitt land
helt förlora du skall,
som jag skänkte dig,
och mig själv därhos,
om icke du Sigurd
omkomma låter
och en härskare bliver
högre än andra..
Sigurd Fafnesbanes död.
Gunnar blev djupt bedrövad över Brynhilds ord, ty vid Sigurd var han fästad genom fostbrödraeden. Men Brynhild är mig kärare än allt, tänkte han. Förr vill jag dö ängöra henne emot.
Han kallade nu sin broder Högne och sporde honom, om han ville utföra värvet att dräpa Sigurd.
Men även Högne hade blandat blod med Sigurd. Icke kunde han dräpa honom.
Dö måste han docks, menade Gunnar. Och därmed började han egga sin yngste broder, Guttorm, att bliva Sigurds baneman. Gods och guld och eget rike lovade honom hans äldre
bröder, om han ville dräpa deras svåger. Slutligen stekte de en orm tillsammans med ulvkött och gåvo Guttorm att äta därav. Då blev han så blodtörstig, att han villigt lovade utföra dådet.
Innan Sigurd ännu var uppstigen på morgonen, kom Guttorm in i hans sovkammare för att giva honom banehugget. Men då Sigurd såg på honom med sina genomträngande skarpa ögon, förlorade Guttorm allt sitt mod och vände om igen med stor förskräckelse.
Nästa morgon gick det på samma sätt.
Den tredje morgonen sov Sigurd, då Guttorm inträdde, och nu lyckades det honom äntligen att stöta svärdet i Sigurds bröst.
Sigurd vaknade dock i detsamma han fick banesåret, fattade sitt svärd, som han hade bredvid sig, och slungade det med sådan kraft efter Guttorm, att denne ögonblickligen tumlade död ned.
Gudrun satt hos den döde Sigurd; hon grät icke som andra kvinnor, men hon var färdig att brista av sorg.
Somnad var
ii sängen Gudrun
vid Sigurds sida,
från sorger fri;
till ve och vånda
vaknade hon,
då hon flöt
i Frejs väns¹ blod.
Så hårt hon slog
med händerna sina,
att raske hjälten
reste sig vid sängen:
Gråt icke, Gudrun,
och gräm dig ej,
min unga brud;
dina bröder leva..
Gudrun suckade,
men Sigurd gav upp andan.
Så hårt hon slog
med händerna sina,
att genljud bägarna
giva i vrån
och gässen på gården
gällt kacklade.
Hon snyftade icke
eller slog med händerna,
ej heller klagade
som andra kvinnor.
Visa jarlar
gingo fram,
som henne manade
så hårdsint ej vara;
dock icke Gudrun
gråta kunde,
var så djupt bedrövad,
att hjärtat ville brista.
Där sutto högborna
hustrur till jarlar,
guldsmyckade,
framför Gudrun.
Sin egen sorg
sade envar av dem,
den bittraste,
hon burit hade.
Dock icke Gudrun
gråta kunde;
så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval
vid konungens lik.
Då fann en av kvinnorna medlet att upplösa hennes sorg i tårar. Hon kastade undan lakanet, som höljde den käres kropp.
En enda gång
såg Gudrun på honom,
såg furstens hår,
fläckat av blod,
den blixtrande blicken
brusten i döden,
hjärtats borg av svärdet
genomskuren.
Då böjde Gudrun
mot bolstret knä,
lockarna lossnade,
I låga brann kinden,
och regnet av tårar
rann i hennes knä.
Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
Eder kärlek vet jag
har varit den största
av alla människors
ovan mullen
Ingenstädes trivdes du,
ute eller inne,
syster min,
om hos Sigurd du ej var.
Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
»Så var min Sigurd
mot sönerna av Gjuke.
som en vitlök vore.
vuxen ur gräset,
eller som bjärt juvel,
på band dragen,
en ädel opal,
över ädlingar han var.
Då skrattade Brynhila,
Budles dotter,
en enda gång
av all sin själ,
när hon till sängen
höra kunde
högljudd gråt
från Gjukes dotter.
Då sade Gunnar,
godättades hövding:
Ej skrattar du därför,
skadeglada kvinna,
nu glad på golvet,
att gott dig anar.
Vi förvandlas i vrede
din vita hy,
fildåds alstrare?
Ofärd dig väntar.
Länge kunde dock ej Brynhild dölja den sorg, som hon kände. Häftigt gråtande förebrådde hon Gunnar hans svek mot Sigurd och förklarade, att nu ville hon dö med den man hon älskat.
Hon stötte bort sin make och alla andra, som närmade sig henne, och sade, att hennes beslut att dö var orubbligt.
Brynhild framtog nu sitt guld och andra dyrbarheter och bjöd de kringstående att därav taga så mycket de önskade. Därefter drog hon gullbrynjan på, grep sitt svärd och stack det med kraft i sin vänstra sida.
Därvid sjönk Brynhild ned på sin bädd, men länge talade hon ännu med Gunnar.
När hon kände, att döden nalkades, slutade hon sitt tal med dessa ord:
En enda bön
jag dig bedja vill;
i världen den sista
den vara skall.
Låt bygga så brett
bål på slätten,
att rum åt oss alla
rikligt bliver,
åt oss, som med Sigurd
sökte döden!
Må på andra sidan
om Sigurd brännas
mina svenner,
med smycken prydda!
Allt skedde så, som Brynhild hade begärt. Ett väldigt bål upprestes, och där ovanpå lades Sigurd Fafnesbanes lik samt hans tre vintrar gamle son, som Brynhild också låtit dräpa.
Guttorm blev även lagd på bålet samt slutligen Brynhild vid Sigurds sida.
Att den vitt utbredda sagan om Sigurd Fafnesbane varit omtyckt även i Sverige kan man se därav, att bilder därur finnas inristade på två runhällar i västra Södermanland.
|
|---|
Noteringar
Sigurd (fvn. Sigurðr; Siegfried medelhögtyska Sîvrit) är en mytomspunnen hjälte och drakdödare i den forngermanska sagokretsen. Berättelsen kan vara inspirerad av olika gestalter inom merovingernas dynasti, som kung Sigibert I, men kan också gå tillbaka på äldre sagokretsar.
I fornnordiska traditioner fick han tillnamnet Fafnesbane - den som dödade draken Fafne. Sigurd Fafnesbane återfinns bland annat på runstenar i Sverige och stenkors på de brittiska öarna från 1000-talet.
Sigurds död orsakas enligt fornnordisk och germansk tradition av rivaliteten mellan hans båda hustrur, Gudrun (Kriemhild) och Brynhild (Brunhilde). Den sistnämnda hade han lurat att gifta sig med Gunnar (Gunter), kung av Burgund. Även drakdödandet och ägandet av Nibelungens skatt återfinns i båda traditionerna. Dessa finns nedtecknade i Nibelungenlied, Völsungasagan och Den poetiska Eddan. Sigurd förekommer i många andra sagor och berättelser från Tyskland och Skandinavien tillsammans med medeltida och yngre skandinaviska folkvisor.
Richard Wagner använde legender om Sigurd/Siegfried i Siegfried och Ragnarök, vilka ingår i hans operacykel Nibelungens ring. Hans bild av Sigurd har formats av den nordiska traditionen om hjälten.
Under senare delen av 1800-talet och 1900-talet blev Sigurd/Siegfried en symbol för den dåvarande tyska nationalismen.
Personhistoria
Källor
|
 |
Sigurdsristningen (även Ramsundsristningen och Sö 101) består av en stor runhäll på Ramsundsberget, en berghäll nära Sundbyholm, mellan Jäders och Sundby socknar i Eskilstuna kommun, Södermanlands län. Att den kallas Sigurdsristningen beror på att bildmotivet har hämtats ur sagan om Sigurd Fafnesbane, något som också förekommer i en del andra ristningar i Norden och i England (jämför Sigurdsristningar).
Ristningen begränsas upptill av två djur med drakhuvuden vända utåt, sammanbundna vid svansarna i bildens mitt, utan runor. Djuret nedan, som innehåller skriftens alla runor, delar sitt huvud med draken ovanför, medan kopplet är öppet vid dess egen svans på motivets motsatta sida.
|
|
