1034 Abraham Parment
Brukspatron. Blev ca 75 år.
| Född: | beräknat 1630 | |
|---|
| Diskussion: | 1693 1) | Mål nr 27: Matthias Wallius mot Carl Diurberg
Samma dag inställde sig komministern i Ed, den vördige och välärde herr Matthias Wallius, för att föra talan mot Carl Diurberg i Djursnäs. Wallius anklagade Diurberg för förolämpande uttalanden och yrkade på att han skulle fällas till ansvar enligt lag. Som stöd för sin talan lämnade Wallius fram en skrivelse från domkapitlet i Linköping, daterad den 1 februari 1695, där rätten uppmanades att bistå honom i ärendet.
Svarandens inställning
Carl Diurberg inställde sig personligen och svarade att han inte hade något annat att säga än att Wallius fick bevisa sina påståenden.
Vittnesmålen
Wallius kallade då löjtnant Gabriel Brunk och notarien Andreas Wijnblad som vittnen. Diurberg hade inga invändningar mot vittnena utan medgav att de var hederliga personer som säkert skulle tala sanning. Vittnena avlade ed med handen på bibeln och berättade följande:
Löjtnant Brunk:
På fjärdedag jul var de samlade på bröllop hos Abraham Parment. Efter måltiden gick herrarna in i ett annat rum där ett ordbyte uppstod mellan Wallius och Diurberg. Brunk själv brydde sig inte så mycket om samtalet till en början, då han trodde att de skämtade, men han hörde hur Diurberg hävdade att Wallius inte hade de gåvor som krävs för att vara präst och att han passade bättre för ett annat yrke. Diurberg kallade honom även för ”Prästbyter” (en nedsättande term).
När Brunk bad Diurberg att sluta larva sig, svarade Diurberg att det inte spelade någon roll, och kallade Wallius för en ”böna” (en obetydlig person). Han påstod vidare att varken Wallius eller någon annan präst kunde göra honom salig – det kunde bara hans egen tro göra. Därefter anklagade Diurberg prästen för att ha slarvat bort (”huttlat bort”) en riksdaler som Diurbergs svåger skänkt till kyrkan.
Notarie Wijnblad:
Wijnblad bekräftade att han var på samma bröllop, där Wallius hade viger dottern i huset. Under kvällen satt de i ett rum och diskuterade. Han hörde Diurberg säga att varken Wallius, någon annan präst eller ens ärkebiskopen själv kunde göra honom salig, utan endast tron.
Efter en tids diskussion kallade Diurberg Wallius för både ”sockenmänniska”, ”böna” och ”Prästbyter”. Nästa dag, när Wallius skulle ta farväl, kom Diurberg återigen in på den där riksdalern och frågade varför Wallius hade ”huttlat bort” pengarna. Wallius svarade då att pengarna fanns redovisade i den avlidne kyrkoherdens bok och att han inte tagit dem.
Bevisning och försvar
Wallius visade upp ett intyg, daterat den 14 februari 1693, som bevisade att sex daler kopparmynt (motsvarande riksdalern) fanns bokförda i Eds kyrkobok som en gåva från Hieronymus Herht.
Diurberg försvarade sig med att diskussionen från början handlat om huruvida prästers intyg skulle kunna överklagas vid tinget. Han erkände att han kallat Wallius för ”Prästbyter” och ”böna”, men menade att det inte var illa ment; han ansåg att Wallius bara var en hjälppräst och inte en ordinarie komminister. Angående riksdalern nekade han till att ha använt ordet ”huttlat”, men rätten konstaterade att två trovärdiga vittnen bekräftat att han sagt så, varför hans förnekande lämnades utan avseende.
Domslut
Tingsrätten finner det bevisat genom samstämmiga vittnesmål att Diurberg har uttalat sig grovt förolämpande mot en prästman och sin egen själasörjare. Rätten kan därför inte befria honom från ansvar enligt lagens kapitel om ärekränkning.
Carl Diurberg döms till:
Böter: 40 mark silvermynt.
Kyrklig avgift: Eftersom förolämpningen skedde under en stor högtid ska han skänka två kannor vin till sockenkyrkan.
Friande av Wallius: Herr Wallius förklaras helt renvunnen från anklagelserna om att ha förskingrat kyrkans pengar.
|
|---|
| Död: | 1705-06 Hannäs H | |
|---|
Personhistoria
Källor
| 1) | Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Kalmar län (H, M, N) EVIIAAAE:16 (1693) Bild: 170 |
| |
|